Skip to content

Inget nytt i det

11 januari, 2015

Så en grupp personer vars syn på den egna religionen inte just är skämtsam har mördat en massa människor som de anser har kränkt just deras gräsliga tolkning av den egna religionen. Inget nytt i det. Så här har vi människor hållit på sedan vi började med det där otyget som är organiserad religion.

Som vanligt är den enda rimliga känslan som kan infinna sig när idioter mördar sina medmänniskor kall fasa. Inget nytt i det. Likaledes som vanligt är det faktum att ingen verkar tycka att det räcker med en manifestation mot våldet. Nej, händelsen måste vara en pusselbit i ett större pussel, ett argument i en pågående debatt.

Dumvänstern har verkligen visat framfötterna när det gäller att smutskasta sig själv. Inget nytt i det. Prefixet ”dum” är trots allt ingen slump. Greta K Berlin, känd Palestinakämpe och konspirationsteoretiker, har exempelvis lyckats kläcka ur sig att morden på de franska satirtecknarna utfördes av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Det hela är alltså en judisk konspiration. Populärt. Därtill finns även den uppsjö av Facebooktyckare som givetvis tar avstånd från våldet, men som ändå känner sig nödgade att lägga till att satirteckningarna ju faktiskt var jättekränkande. På den typen av uttalande är det enda rimliga svaret att talaren bör hålla käft och sätta sig ner i bussen. Saken är den att våld aldrig är legitimt i en demokrati. Om någon blir arg över, säg, en teckning har denne någon all rätt att bli just arg. Denne någon kan rentav rita en egen kränkande teckning. Denne någon kan rentav kräva saker, demonstrera och skriva insändare. Vad denne någon under inga som helst omständigheter har rätt att göra är att ta till våld.

Våldsutövning istället för idéutbyte är aldrig legitimt i en demokrati och en rättsstat. Att vissa delar av vänstern inte har fattat detta är uppenbart om man ser på den sunkiga våldsromantik som vissa delar av vänstern fortfarande inte vill släppa. När Athena Farrokhzad berusade sig med sina våldsromantiska utsvävningar i somras, eller när Lasse Diding hyllar råskinnet Lenin, eller när Jan Myrdahl släpps lös för att uppmana till de vagt definierade klassernas våld mot varandra eller det märkliga mys som finns kring Rote Armee Fraktion ger alla uttryck för att vissa delar av vänstern helt enkelt inte har en syn på våld som hör hemma i ett civiliserat samhälle. Som sagt: inget nytt i det.

Barbarhögern vill givetvis inte vara sämre. Inget nytt i det. Om man bara tittar in i en av internets ekokammare av xenofobi och paranoia går det att se ren och skär glädje över att ett tjog människor slaktats av terrorister. För det här är ju ”rätt” form av terrorister. Det här är ju såna där terrorister, till skillnad från Breijvik, som inte riktigt ser ut som oss. Det här är ju såna där terrorister som vänder ansiktet mot Mekka och som vägrar äta gris. Hurra! Äntligen får internets rättshaverister till Björn Söderkopior dregla över ett attentat som utfördes av Främlingar. Äntligen kan man åter börja uttrycka den högst spelade indignationen och inleda plockandet av politiska poänger som är lika osmakliga som de är billiga. Åter kan man mobilisera för att försöka utmåla tre svins individuella handlingar som generell lag för hundratals miljoner människor. Barbarhögern har naturligtvis sina egna konspirationsteorier. Den polisman, Ahmed Merabet, som sköts rakt i ansiktet av terroristerna och alltså gav sitt liv för att försvara pressfriheten har ett namn som inte passar in i barbarhögerns narrativ. För det namnet låter inte alls ariskt, och det låter rentav som att det kan tillhöra en sån där muhammedan. Så kan det givetvis inte vara, varför barbarhögern givetvis kommit med dunkla utläggningar om att mordet på Merabet nog var fejkat i alla fall.

De tre exemplen ovan är alla exempel på mänsklig idioti och intolerans. Inget nytt i det. Det går att tänka sig en värld där människor inte mördar varandra över satirteckningar. Det går även att tänka sig en värld där man bemöter våld på ett värdigt sätt. Där man låter tragedin ena snarare än att splittra. Där man inte använder gräsliga händelser som ett sätt att driva den egna ideologin framåt.

Det går att tänka sig en sådan värld. Det går även att konstatera att det inte är den värld vi lever i.

Inget nytt i det.

Sverige och NATO

1 november, 2014

 

Det var ju lite uppståndelse i Stockholms skärgård nyligen. Resterna av vårt svenska försvar var ute och observerade snarare än jagade ubåtar, för att ”observera” är tråkigt nog det försvaret mäktar med i skrivande stund. Eller ja, det var taskigt mot försvaret – det de har resurser till.

Positivt är väl att vi helt plötsligt har en liten försvarsdebatt i Sverige, vilket inte hör till det vanliga. Jag är nu givetvis övertygad om att denna debatt kommer blåsa över när vi råkar bli intresserade av någonting annat, t.ex. Jimmies återkomst till politiken, kungafamiljens tendens att yngla av sig, eller dylik livsnödvändig debatt.

Dock finns det en försvarsdebatt, och det tycker jag personligen är av godo. Att försvaret fått tyna bort i tystnad sedan Sovjetunionens kollaps är ju anmärkningsvärt. Underhållande är även den yrvakna stämning som råder inom Sveriges journalistkår. SvD hade nyligen en rubrik som proklamerade att Sverige gått från över 300 bataljoner till 7, lite grann som att detta skett över en natt (det har det inte).

Dock är debatten i mitt tycke lite virrig. Göran Greider (en karl som jag för övrigt tycker om) proklamerade exempelvis i Godmorgon världen att han var pacifist som svar på huruvida vi ska ge Försvarsmakten högre anslag eller ej. Ja, vem katten är inte oävet inställd till våld? Rimligtvis bör man kunna hävda att armé, flotta och/eller flygvapen kan få mer pengar utan att man för den sakens skull älskar kriget som fenomen. Eller har jag missat något?

Därtill verkar politikerna inte riktigt vilja ta i frågan helt ut. De är säkerligen medvetna om att en upprustning skulle inbegripa antingen skatteökningar eller nedskärningar i andra offentliga verksamheter. Ingetdera är någonting som tilltalar den som har en nervös inställning till opinionsundersökningar. Därtill är dramatiska omfördelningar av resurser inte någonting som tilltalar någon i den ankdamm som skämtsamt kallas vår riksdag.

En intressant fråga som dock bubblat upp är huruvida Sverige bör gå med i NATO, nu när ryssen verkar stå i farstun och vi något senkommet insett att vi saknar kapacitet att värna oss mot Österns Horder.

Bör vi göra det?

Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag är för att gå med i NATO. Saken är bara den att jag finner argumenten mot att gå med i NATO vara så förbålt dåliga.

Ty rätta mig om jag har fel här, käre läsare, men är det inte så att det ytterst finns två argument mot att gå med i NATO? Det första: att vi är neutrala, det andra: att vi då skulle Gå i USAs Ledband.

Det första är en smula vrickat. För att vi varit neutrala sedan förlusten av Finland innebär inte per definition att vi inte kan sluta vara det. Vi har ju trots allt blivit neutrala en gång i tiden så det är inte definitionsmässigt så att vår utrikespolitik är oföränderlig. Därtill finns det en del missuppfattningar om neutraliteten, exempelvis att det är denna som tillsett att vi inte haft krig på 200 år. Svenskarna har valt freden (underförstått: andra länder har valt kriget, de dumskallarna). I min värld är detta en missuppfattning av historien.

Under Krimkriget, första världskriget, andra världskriget och kalla kriget samarbetade (ibland även militärt) vi hela tiden med krigförande makter och därtill konsekvent de som för tillfället såg ut att segra. Ryggradslöst säger vissa, realpolitiskt säger andra. Därutöver hade vi under dessa fyra stora konflikter något som vi idag saknar: en omfattande Krigsmakt med vilken vi kunde värna om vår neutralitet. Saken är nämligen den att neutraliteten är ganska tandlös ifall man faktiskt inte kan försvara sig mot främmande makt. Det neutraliteten då kokas ner till är en from förhoppning om att världen består av snälla makter som aldrig ser krig som ett rationellt politiskt maktmedel eller för den delen aldrig gör misstag – något som enligt alla historiska erfarenheter inte stämmer.
Det andra argumentet, att vi skulle bli fjättrade av USA genom ett NATO-inträde, är likaledes på gränsen till enfaldigt. Ty NATO är en försvarsallians, alltså ej en offensiv allians av den typ som fanns innan 1914. Med detta avses att alliansens parter sagt sig vara redo att försvara varandra ifall en av parterna blir anfallen av främmande makt (artikel 5 i NATO-traktatet). Den som tror att detta bara är en dimridå för att ondskan i denna värld (USA) ska få göra som de vill i militära frågor kan ställa sig följande fråga: deltog Tyskland, Frankrike och Kanada i Irakkriget? Svaret på denna fråga är nej och är ett tecken på att argument två står på lösa boliner.

Det finns även (ibland) ett tredje argument mot att gå med i NATO, detta är att det skulle vara för dyrt. Nå, om jag inte missminner mig förväntas NATO:s medlemsländer lägga ner ungefär 2% av sin BNP på försvaret (just för att USA inte ska behöva göra allt). Idag spenderar vi ca 1% av vår BNP på vår Försvarsmakt, något som är ett tecken på att det inte skulle krävas några enorma uppoffringar för att gå med i NATO.

Ty jag skulle personligen kunna tänka mig att betala något högre skatt för att rusta upp en smula. Det behöver inte handla om återinförandet av totalförsvaret eller ens värnplikten, för egen del skulle det nästan räcka med att ge försvaret anslag nog för att kunna jaga snarare än observera ubåtar i Stockholms skärgård.

MCMXIV

28 juli, 2014

Vi lämnar nu en fruktansvärd tid bakom oss. För jag tror idag är den sista dagen då svenska kulturskribenter ska försöka plita ihop små texter om hundraårsminnet av första världskrigets utbrott, den stora storm som blåste upp i nådens år MCMXIV.

Och det är inte bara om utbrottets hundraårsdag de vill skriva, utan om vad det Egentligen innebär, och – än värre – vad själva kriget Egentligen innebar. Problemet med detta? Svenska kulturskribenter har, till allas förvåning, inte visat sig besitta någon större expertis i detta ämne.

DN gick ut hårt genom att i en artikel i början av året rekommendera de böcker som Du Måste Läsa För Att Förstå Första Världskriget. Urvalet bestod givetvis av JoLos och Barbara Tuchmans respektive bok om första världskriget, två verk som åldrats betänkligt (om än med visst behag). Här återfanns även Stridens skönhet och sorg samt Sleepwalkers (det finns ingen anledning att tro att skribenten läst endera boken, snarare handlar det om att båda verken var aktuella när artikeln skrevs – dvs. om ren slump) och slutligen den bilderbok som återfinns om man söker på “första världskriget” på Adlibris.

SvD ville dock inte vara sämre. Hynek Pallas skrev en riktigt usel liten artikel där han sågade Stefan Zweigs Världen av igår. Orsaken till Pallas furia var att Zweig inte skrev den bok Pallas ville att han skulle skriva, och ej heller förutspådde nazismen, Förintelsen. Dum-Zweig var andemeningen.

Bastien

Men Aftonbladet ville inte heller göra någon besviken. Peter Kadhammar lät författa en Plus-artikel från Belgrad som hade rubriken “Serbien fick skulden för första världskriget”. Varken jag eller Versaillesfreden håller med (artikel 231 i Versaillesfördraget för att vara exakt).

Därefter stack DN upp huvudet igen och redovisade en tidslinje med krigets “viktigaste händelser”. Uppenbart är att denna skrevs av någon utsjasad copywriter med tillgång till Wikipedia, detta då en av de “viktigaste händelserna” som tydligen inte var värd att nämna var småsaker i stil med ryska revolutionen.

Slutligen har vi givetvis (Fil. Doktor i historia) Åsa Linderborg som skrev ihop en krönika till Aftonbladets kultursida på hundraårsdagen för skotten i Sarajevo. I det inledande stycket visar (Fil. Doktor i historia) Linderborg framfötterna genom att konstatera att “det finns många bud om när första världskriget började” (det gör det inte). Som tur är har (Fil. Doktor i historia) Linderborg konsulterat den främsta av källor, för “enligt Wikipedia” var det antingen 28 juli eller 4 augusti (historia är ett svårt ämne). Krönikan förfaller sedan i diverse angrepp mot Christopher Clarkes Sleepwalkers (det finns ingen anledning att tro att Linderborg – som för övrigt är fil. Doktor i historia – läst boken) samt grumliga resonemang som syftar till att plocka vedervärdigt billiga politiska poäng i modern svensk politik.

Då allt ovan pekar på att svenska kulturskribenter inte vet speciellt mycket om detta ämne de söker skildra framstår det som rimligt att reda ut begreppen en smula. För första världskrigets utbrott är faktiskt inte så komplicerat ifall man bara kokar ner det till datum och händelser:

28 juli 1914 förklarar Österrike-Ungern Serbien krig efter att serberna inte accepterat samtliga punkter i det ultimatum som österrikarna utfärdade 23 juli. Ett mindre krig råder nu på Balkan.

1 augusti förklarar Tyskland Ryssland krig. Ryssarna har nämligen inlett en partiell mobilisering riktad mot tyskarnas allierade Österrike-Ungern. Denna går raskt över till en fullskalig mobilisering av den ryska hären vilket ger tyskarna skrämselhicka. När ryssarna inte lyssnar på tyska krav att avbryta mobilisering följer en krigsförklaring. I Öst– och Centraleuropa råder nu krig.

3 augusti förklarar Tyskland Frankrike krig. Fransmännen är allierade med ryssarna, har mobiliserat och den tyska krigsplaneringen går helt ut på att först krossa fransmännen och därefter slå de mer trögrörliga ryska styrkorna. I Europa råder nu ett storkrig.

4 augusti förklarar Storbritannien Tyskland krig. Detta sker då tyskarna beslutat sig för att marschera igenom Belgien som är garanterat av britterna sedan 1839. När tyskarna inte lyssnar på brittiska protester förklarar de sistnämnda de förstnämnda krig. Världen befinner sig nu i ett världskrig.

Dix

Det ovan är inte jättekomplicerat. Det vet jag för jag har lyckats få 15-åringar att lära sig det där.

 

Dock, och det är ett stort dock, ger den nedkokade versionen en känsla av oundviklighet. Allting tycks klicka till och plötsligt befinner sig världen ohjälpligt i krig.

Nå, det fanns nu två saker som gjorde kriget oundvikligt när krigshandlingarna väl hade börjat. Den första var allianssystemen som sådana. När ett land väl hamnade i krig med ett annat så fanns en stor risk att dess alliansparter även hakade på.

Den andra “oundvikligheten” var mobiliseringssystemen. Europas stater var nämligen tillräckligt avancerade för stampa fram arméer som omfattade miljontals soldater, dock hade de en hel del rent tekniska begränsningar. Ty det tog tid att få in folk under fanorna, beväpna dem, uniformera dem och därefter sätta dem på tåg. Just detta med tågtidtabellerna var något som satte griller i huvudet på alla makthavare. Ty den relativa trögrörligheten i mobiliseringarna och att alla soldater skulle ut i strid medelst tåg gjorde att man inte fick halka efter fienden. Skedde detta skulle fienden ha ett övertag som man inte trodde sig mäkta med att komma i kapp. Därav hotade den ryska militära ledningen att skjuta sönder sina telefoner när de väl fått den hett eftertraktade ordern om fullskalig mobilisering, och därav lyckades marskalk Joffre av Frankrike få politikerna i tredje republiken att mobilisera genom att hänvisa till antalet kilometer per dag som skulle gå förlorade om man inte gjorde just det.

Men redan här börjar bilden av det oundvikliga första världskriget krackelera. Exempelvis var Ryssland och Serbien överhuvudtaget inte allierade, och det var inte Belgien och Storbritannien heller. Detta gör att det inte fanns någon lagbundenhet i att Ryssarna skulle förklara Österrike-Ungern krig över Serbien, och likaledes kom den brittiska krigsförklaringen efter en hel del politiska bryderier där duvorna länge såg ut att segra över hökarna.

Nash

Det ska även tilläggas att de två “oundvikligheterna” ovan bara gäller när krigshandlingarna inletts, och alltså inte när djupaste fred rådde – vilket var fallet i Europa utanför Balkan 1871-1914. Faktum är att jag aldrig läst något som på ett övertygande sätt kan säga att första världskriget var så oundvikligt som exempelvis läroböcker för högstadieelever, kulturjournalister vill förfäkta.

Något som ofta anförs som ett argument är den krigsromantik som fanns i Europa under det tidiga 1900-talet. Och visst stämmer det att man i många cirklar kunde återfinna mässande om Det Kalla Stålets Fruktansvärda Mystik etcetera, men detta var ofta ett utslag av tristess. Många människor upplevde Europa som för materialistisk, sexualiserat, och för långt ifrån de Ärans Fält som varje skolbarn fick läsa om.

Men leder denna längtan efter Det Stora Stålbadet per definition till att ett krig är oundvikligt? Knappast. Tal och praktik är två oerhört olika saker. Att så var fallet bevisas enklast av att det ö.h.t. behövdes en orsak för att krig skulle uppstå. Om Europa verkligen var så frustande våldsbenäget som detta resonemang påstår skulle de suveräna staterna kastat sig över varandra långt tidigare än de gjorde. Men så skedde inte. Europas länder styrdes inte av blåkopior av Genghis Khan utan av hårt arbetande yrkesmän. Dessa förklarade inte krig lättvindigt utan efter en hel del betänkligheter.

När krigsförklaringarna väl kom så utbröt som bekant jubel i Europas städer. Detta jubel var dock mer sammansatt än ren våldsbejakan. Ty det man jublade över var inte nödvändigtvis kriget som sådant (och framförallt inte det krig som faktiskt bröt ut) utan framförallt det som man trodde kriget kunde komma att leda till. Kriget hade under den långa freden kommit att bli det stora okända, men även den stora omvälvaren. I kriget trodde man sig se lösningen på de drömmar och problem som man närde som individ och grupp. Kriget sades kunna lösa klassklyftor, leda till nationell samhörighet, ökad säkerhet, leda till att det onda i samhället försvann för att ersättas med någonting starkare, bättre, friskare, etcetera. Det inledande jublet var därtill främst lokaliserat till städerna (Europas bönder hade fullt sjå med skörden), och därtill vid själva utbrottet – inte under uppmarschen mot kriget. Kan man här ana en lättnad över att osäkerheten skingrats?

Bering

Nej, krigsutbrottet var allt annat än oundvikligt. Europa hade skakats av ett flertal kriser innan 1914. Alltifrån Marockokriserna, till Fashodakrisen, till de otaliga kriserna på Balkan, till krisen relaterat till det tyska järnvägsbygget från Berlin till Bagdad, etcetera. Dessa kriser kanske kan ses som att Europa konstant var på randen till krig. Men jag håller inte med. Tvärtom försökte man och lyckades därtill lösa de kriser som uppstod. Dessa lösningar skedde inte via krigsförklaringar utan via samtal, kompromissande och diplomati. Detta var därtill ingenting ovanligt. Under hela perioden mellan 1815-1914 var konflikterna mellan europeiska stater jämförelsevis få, och de gånger det såg ut att hetta till löstes det hela för det mesta genom konferenser, kongresser och kompromisser snarare än kanoner, kartescher och kavallerister.

Att enskilda ledare för enskilda länder från och till gjorde bullriga uttalanden är ej heller ett argument mot det ovan. Många av de stater som skulle komma att bekämpa varandra 1914-1918 var demokratier vilket innebär att eldfängda utlåtanden från utrikes- eller statsministrar ingalunda konstituerade reella hot om krig. Inte ens i det pseudoauktoritära Tyskland som rent nominellt styrdes av Vilhelm II var kaiserns ord detsamma som lag. Det vittnar inte minst det faktum om att Vilhelm skrev under en allians med den ryske tsaren innan kriget, men denna allians blev det dock ingenting av då andra tyska makthavare vägrade att gå med på den.

Just det tyska fallet är sälsport väl lämpat för att ta död på diverse myter. Tyskland var nämligen då liksom nu en federal stat. Detta innebar att bundesländerna hade stor makt när det gällde att exempelvis allokera resurser till exempelvis krigsmakten. I det tyska fallet resulterade detta i försvarsutgifter på omkring 3,8% av BNP, medan ryssarna som spenderade mest på sin här i hela Europa låg på 5% (och trots detta hade de inte råd att ge sina soldater varm frukost). Detta kan jämföras med det moderna Sverige där vi lägger ungefär 1% av BNP på vår krigsmakt medan USA lägger omkring 3,8% på sin. Detta tilltrots tror jag få normalbegåvade människor skulle argumentera för att USA (eller för den delen Sverige) när som helst kommer kasta sig över sina grannar och som en funktion av sina höga försvarsutgifter oundvikligen bekriga sin omvärld. Ovannämnda resonemang gäller givetvis även Europa 1914. Allt för ofta utmålas Europa detta år som ett berg av vapen, ett berg som på grund av sin blotta omfattning skulle rasa samman i ett krig. Statistiken ovan torde göra gällande att denna stereotyp helt enkelt inte stämmer.

Singer

Snarare sågs arméerna som ett slags diplomatiskt maktmedel. Man såg dem som något att hota med snarare än att använda, faktum är att det fanns de som såg en framtid utan konflikter där blotta hotet om krig skulle räcka för att borga för freden. Detta var ej heller något som blott var taget ur luften utan som det fanns tillsynes klar empiri för. Exempelvis morrade Ryssland å Serbiens vägnar rejält när Österrike-Ungern annekterade Bosnien 1908 (ett område som i alla praktiska hänseenden varit dubbelmonarkins sedan 1878). Tyskarna gläfste då till och skramlade med vapnen, varpå ryssarna lugnade ner sig. På ett liknande sätt gick det till när serberna började bli för aggressiva 1913. Denna gång var det österrikarna som morrade och även denna gång lugnade den bemorrade ner sig. Värt att beakta är att både Tyskland och Österrike-Ungern hotade om krig innan de förklarade krig 1914, därtill mot samma aktörer. Erfarenheten hade bevisat att det räckte med ett skall från en stor hund för att en mindre hund skulle sluta gläfsa.

Men, som sagt, för det mesta behövdes inte ens hotet om krig utan blott löftet om fred och fortsatt ekonomisk tillväxt. För detta sistnämnda är värt att stanna kvar vid. Har man läst några hp historia på universitetet får man raskt lära sig att för den Stora Historien är krig intet, ekonomisk och social utveckling allt (en förställning som ofta förfäktas av historiker som intresserar sig för medeltiden snarare än 1900-talet). I sammanhanget första världskriget är detta intressant då kriget kom att förändra allt, inte minst de sociala och ekonomiska utvecklingsmönstren.

För från 1871 till 1914 erfor Europa en nästan svindlande utveckling. Den kanske mest dramatiska var den i Tyskland. Denna landmassa gick från att innefatta en mängd polyglotta stater till att bli ett mäktigt imperium som snart hade gått om Storbritannien i industriell kapacitet. Även i Frankrike skedde en avsevärd förbättring av människors levnadsstandard, detta trots att industrierna till stor del påminde om de tidigare manufakturerna snarare än Ruhr-området. Britterna fortsatte att vara generellt välmående och till och med i i efterhand utskällda imperier såsom tsarens Ryssland och Österrike-Ungern ledde industrialiseringen till en försiktig ökning i människors välstånd (även om denna var något mer försiktig i det fortsatt outvecklade Ryssland).

Okänd

Detta var givetvis ingen smärtfri process. Exempelvis drabbades hela Europa av en djup ekonomisk depression under 1890-talet. Denna hade till stor del sin grund i att billigare spannmål och enklare varor i allt högre omfattning börjat forslas in från USA och Sydamerika. Detta ledde givetvis till att mängder av europeiska bönder och hantverkare kom att bli arbetslösa. Dock ersattes de gamla jobben med nya och där det förut funnits bönder fanns det nu arbetare, mekaniker, kemister etcetera. Kvar av depressionen var billigare konsumtionsvaror och högre reallöner.

I detta framgångens Europa var länderna inte enhetliga. Det bästa exemplet är kanske Österrike-Ungern där ett dussin nationaliteter framlevde en kivandes men sammanförd existens (satirikern Karl Kraus menade om dubbelmonarkin att läget var generellt akut, men aldrig alvarligt). Här fanns spänningar, och här fanns gräl, men efter imperiets sammanbrott mindes de flesta av dess medborgare det för dess vägar, utbildning och möjligheter snarare än dess problem. Denna heterogena karaktär var ej heller förbehållet Österrike-Ungern. I Tyskland fanns stora minoriteter av judar och polacker, i Ryssland ukrainare, kalmucker etcetera. Det intressanta är att dessa icke-enhetliga stater i detta nationalismens tidevarv fungerade så pass väl som de gjorde. Människor tenderade att heller leva i samexistens än ta till våld mot varandra.

Den ekonomiska tillväxten kopplat med järnvägarna och ångbåtarna ledde därtill till en europeisk gränslöshet som skulle få Jimmie Åkesson att gråta. Tyskar återfanns en masse i Londons hotell- och restaurangnäring, fransmän och britter vandrade över gränserna och tog upp arbete i Tyskland och svenskar, amerikaner bosatte sig i Paris för att sno ihop ett uppehälle. Detta var en tid då det var enkelt att resa och flytta över gränserna. Det var även en tid då även så kallat vanligt folk var flerspråkiga och kunde ha kontakter långt bortom den ort de själva var födda, något som inte var möjligt bara hundra år dess för innan.

Denna positiva ekonomiska utveckling gick givetvis hand i hand med dito social utveckling. I takt med att ekonomierna blev allt mer avancerade hade staterna investerat allt mer pengar i fungerande skolor som skulle kunna utbilda de framtida kuggarna i den moderna ekonomins komplicerade maskineri. Läskunnigheten sköt i höjden under slutet av 1800-talet och det statliga engagemanget kom även att riktas mot andra nyttigheter såsom sjukvård. Därav kunde exempelvis forna folkdräpare i stil med koleran effektivt bekämpas via av staten bekostade vattenfilter, och plötsligt kunde människor se framtiden an med en tillförsikt som de gamla epidemierna gjort omöjlig men den moderna sjukvården förlänat henne.

Fez

Sammanknutet med allt ovan var även att så kallat vanligt folk även började kräva en plats på den offentliga arenan. Demokratiseringsprocesser inleddes över snart sagt hela kontinenten där exempelvis Sverige som bekant förlänade de manliga medborgarna rösträtt 1905.

Det taltes rentav, ofta med bävan i stämman, om att införa rösträtt för kvinnor.

Detta var ej heller blott en välsignelse som gällde för mysliberala samhällen såsom det svenska utan även rena despotier som det ryska. Efter 1905 års revolution krossats av tsarens härar såg sig likväl de ryska makthavarna tvungna att tillse att medborgarna hade ett parlament, Duman, som man från och till dessutom var tvungen att lyssna till. Ett annat exempel är det tyska parlamentet. Kaisern var den som skulle utse ministrar och gjorde ock så. Samtidigt kunde sagda ministrar och tillhörande parlament vara ytterst stridbara och utgjorde tillsammans med förvaltning och armé ett av de tre maktcentra som i praktiken styrde tyska imperiet. Stackars Vilhelm II gnällde rentav över att det inte var någon som varken lyssnade på eller lydde honom.

I dessa frihetliga sammanhang är det även värt att nämna Väst- och Centraleuropas fackföreningsrörelser som kom att bli allt viktigare under det sena 1800-talet. På denna tid fanns det saker som absolut var värda för facken att kämpa för, i stil med drägliga arbetsförhållande, icke-dödliga arbetsplatser och rimliga löner. Tidigare hade staten funnit det för väl att ta sig an det fackliga problemet med naket våld, men från det sena 1800-talet fram till 1914 fann fabrikschefer det helt enkelt mer praktiskt att sammarbeta med facken snarare än att bekriga dem. När så rösträtt infördes resulterade detta i praktiken i antingen röda (socialdemokratiska) eller blå-svarta (konservativa-klerikala) lagstiftande församlingar. De förstnämnda tenderade att syssla med lagar som syftade till utjämning av klassklyftor, de sistnämnda med filantropi då detta sågs som det bästa sättet att desarmera det Röda Hotet.

Var denna värld perfekt, denna värld av igår? Nej, självfallet inte. Kolonialväldena var fortfarande i grunden våldsamma system där både brutalitet och folkmord brukades flitigt mot lokalbefolkningarna. Klassklyftorna var fortfarande enorma och kunde ta sig bisarra uttryck som i exempelvis Berlins och Londons parker där det ofta fanns skyltar som förbjöd arbetare att inträda. Men det var en värld där saker blev bättre och detta utan kriget. Allt tydde ock på att så skulle förbli. Under det 1900-tal som vi istället drabbades av blev saker bättre trots krigen.

Så kom kriget, mannen på den röda springaren, och med det förändrades allt. Ohjälpligt till det sämre. På denna stora urkatastrof följde fler krig, fler folkmord, och fler brott mot mänsklig värdighet än vi sett denna sida 1300-talet.

Vodkin

Kriget kom. Trots att aktörerna som utkämpade det var osannolika (enligt de flesta bedömare var den sannorlika stora konflikten mellan Ryssland och Storbritannien). Det kom trots att ekonomier och samhällen pekade mot en bättre värld. Det kom med en sådan plötslighet att franska, brittiska och tyska stads-, regerings och arméchefer var på semester när det bröt ut.

Första världskriget var inte oundvikligt. Det var inte ödesbundet. Det var en tågurspårning vars dunder skallar än idag.

När det bröt ut bärgade franska bönder fortfarande skörden, när de såg solen gå ner den 28 juli 1914 var de barmhärtigt nog befriade från vetskapen om att detta var det gamla Europas sista solnedgång.

Glada gick de hem till sina middagar, samtidigt som mobiliseringens stöveltramp ekade över Europa. Först i det tysta, snart med en kraft som skulle svepa bort en hel värld i ett moln av eld och tårar.

Detta var året MCMXIV.

Ostkrieg m/1915-1916: generella slutsatser (dvs. storhetsvansinne att skriva om)

17 juli, 2014

 

(Skrivet på en dator som jag inte är så bekant med)

Hej igen, käre läsare. Det känns som att det var ett tag jag skrev någonting överhuvudtaget. Att döma av dateringen på det senaste inlägget var det i mitten av juni. Detta är inte jättelängesen egentligen, men det känns så. Du förstår jag har hunnit flytta, resa två gånger till Frankrike (Picardie, respektive Korsika) samt jobba väldigt mycket övertid, och som alltid när man gör mycket som är nytt känns det som det gått längre tid än det egentligen har. Nya intryck gör så med människan.

Därtill drabbades jag av insikten att jag, i vanlig god ordning, bitit av ett för stort stycke för att kunna tugga det med välbehag. För jag lovade ju, med ett megalomant uttryck, att komma med några “generella slutsatser” om Ostkrieg 1915-1916 – något som man nog skulle kunna skriva en i mitt tycke intressant avhandling om.

Därtill skulle man ju kunna ha slutsatser av en helt annan karaktär än den jag trivs med (dvs. de som är av navelskådande natur). Man skulle kunna skriva slutsatser om operationerna på ostfronten ur ett rent operativt perspektiv, lägga tonvikt på granatkastarvinklar, bajonettlängder och järnvägsspårens utsträckning. Detta kommer inte att ske, för det finns det folk som är bättre rustade än jag att skriva om.

Men vad kan man då dra för slutsatser om de fyra senaste små texterna om kriget i Östeuropa under första världskriget?

Tja, det skedde en viss urvalsprocess i skrivandet. Notera gärna, käre läsare, att jag valde att söka beskriva essäistiskt (notera för övrigt att essä betyder just “försök”) slag, operationer och aspekter som kanske inte nödvändigtvis är de allmänt kända om ostfronten 1914-1917. Därav beskrevs varken Tannenberg 1914 eller ryska revolutionen 1917. Istället låg fokus på de militära operationer som ofta beskrivs i bisatser i verk som behandlar första världskriget, trots att dessa var både stora och fruktansvärda, där det kanske mest okända är det så kallade Karpatenkrieg som utkämpades under några ohyggliga månader i början av 1915. Inte för att skryta, men handuppräckning om du kände till denna dust tidigare.

Men med detta sagt, ska man alltså våga drista sig till att påstå att ostfronten är det jag brukar kalla “glömd”? I min värld är svaret nej. Till och med oinsatta människor kan nog dunkelt ana att det förekom ett krig i Östeuropa under första världskriget, ty om inte annat kanske något om Februarirevolutionen kladdat fast i medvetandet under högstadiets historielektioner. Snarare tror jag att Ostkrieg är, som Churchill uttryckte saken, det okända kriget.

Varför är det då så? De senaste tjugo årens populärhistoriska uppsving om andra världskrigets östfront torde göra gällande att det inte handlar om kulturell distans eller rasism som jag är ganska säker på är grunden för glömskan när det gäller andra Kongokriget, inbördeskriget i Tajikistan eller Iran-Irakkriget. Vi kan mycket riktigt relatera till både ryssar och tyskar om vi lägger manken till – det pekar försäljningssiffrorna på.

Så vad är då orsaken till ostfrontens relativa okändhet? I min värld finns det ett antal delanledningar. Den första är nog frånvaron av brittiska styrkor. Första världskriget är nämligen en brittisk-tysk konflikt i en stor del av det västerländska historiemedvetandet. Betänk att det mest omskrivna året av kriget är 1916 – det år då brittiska förband på allvar började dyka upp i Frankrike. År 1917 beskrivs även det via de brittiska slagen (Passchendale, Arras, Cambrai) men aldrig via de franska (där exempelvis den lilla dusten vid Chemin des dames gott kunde få en bok på engelska). Likaledes skrivs det mycket om den rent operativa delen av 1914. Men återigen är detta ur ett brittiskt perspektiv. Mons och Le Chateau, småstrider som i grunden var oviktiga för helheten, finns det ett flertal böcker om och likväl finns många böcker om det brittiska slaget vid Marne samma år (vilket är helt absurt då britterna utgjorde 3% av entantens styrkor utanför Paris).

Fransmännen skriver givetvis sina egna monografier om Artois, Champange, etc. men dessa alster översätts inte och tränger sig sålunda inte in i vårt allmänna historiemedvetande. Jag har träffat folk som blir både chockerade och upprörda över det faktagrundade konstaterandet att Frankrike drog det tunga lasset på västfronten.

Den brittiska frånvaron på ostfronten tror jag dock inte är hela förklaringen. Men nog handlar det om historiemedvetande och historiebruk.

Ty Ostkrieg bryter mot första världskrigets stora berättelse. Denna är berättelsen om det statiska kriget som slutar i en tysk förlust. Varkendera stämmer för Ostkrieg. Detta var tvärtom ett rörligt, rörigt krig som slutade i en förkrossande tysk seger.

Källäget hjälper knappast till. Sovjetiska historiker ville ogärna tala så mycket om första världskriget, bättre var att fokusera på det Ärorika blodbadet under andra världskriget då man trots allt vann. Att forska om Österrike-Ungerns insats är en mardröm då detta kräver kunskap om en mängd Centraleuropeiska språk samt rotande i ändlöst stora och illa organiserade arkiv. Tyskarna hade givetvis kunnat skriva mer om ostfronten, men deras historiker är antingen upptagna med mikrohistoria eller med att grotta ner sig i den tyska skulden. Häpnadsväckande nog är det mesta av litteraturen jag kunde finna om Ostkrieg skriven av amerikanska historiker.

Men den stora berättelsen är dock det jag tror är det avgörande. Kriget i Östeuropa är ett enda stort “tänk om”. Ty om global fred upprättats 1917 hade vår värld sätt radikalt annorlunda ut. Det vi haft hade varit ett pseudoauktoritärt Tyskland som helt dominerade kontinenten, ett Sovjetunionen som varit ett rent u-land och absolut ingen nazism. Detta är ett “tänk om” som är både bättre och sämre än det som faktiskt skedde.

Jag tror nämligen vi har svårt att inympa sådant i de stora berättelserna som inte följer narrativet ifråga. De stora berättelserna finns trots allt där för att ge oss en känsla av sammanhang, en förståelse för varför vi är här och vilka vi är. Ostfronten ger oss intet av detta. Det är en mängd skuggiga, ofta inkompetent utkämpade, slag om byar som idag antingen bytt namn eller inte längre existerar – därtill utkämpade av aktörer som idag inte heller finns eller bytt skepnad till oigenkännlighet. Vi minns så att säga de sammanhang som är meningskapande för dagen snarare än det som var av högsta relevans för gårdagen.

Och då skeendet inte stämmer in i vår bild av skeendet, inte hjälper oss att förklara vad vi gör på denna jord. Ja, då förblir det okänt.

Ostkrieg m/1916: gammalt möter nytt

8 juni, 2014

”Hier ruhe serbischen helden”

bild 1Anton Ludwig August von Mackensen var inte en märklig man, snarare var han ett barn av sin tid. Eldfängd, intelligent, arrogant, paternalistisk och konservativ var han snarare en slags idealbild av den preussiske generalen. Han förstod sig på det moderna kriget och visste hur man skulle utnyttja artilleriets eldkraft tillsammans med järnvägarnas rörlighet. Samtidigt var han även en kvarvarande spillra från en äldre tid. I officiella sammanhang figurerade han mer än gärna i sin svarta husaruniform, vars mössa var prydd med en inte fullt så subtil dödskalle. Fienders och underlydandes karaktär bedömde han ofta efter deras förmåga att slåss, men inte minst deras heder. Därav reste han monument över sina serbiska fiender och därav kritiserade han Wehrmachts krigsbrott under andra världskriget. Detta sistnämnda är måhända en nyckel till hans karaktär. Ty även om han tycks ha varit, låt oss säga, avvaktande inställd till demokratin var arméns ära allt för Mackensen. När sagda ära släpades i smutsen under andra världskriget var detta i Mackensens ögon förmodligen värre än att nazisterna avskaffat folkstyret i Weimarrepubliken. Under sitt långa liv (1850-1945) hann han uppleva Preussen, Tyska imperiet, Weimarrepubliken, Nazityskland och slutligen Västtyskland. Se där en sann centraleuropé.

 

En ”amerikanerfresser” blir till

Mackensens karriär kom framförallt att utspela sig (eller kanske snarare utkämpas) under första världskriget. Efter att ha slagits vid Tannenberg, där hans kår gjorde bra ifrån sig, tvålade han till ryssarna under Gorlice-Tarnowoffensiven 1915. Samma år tågade han ner till Serbien för att förgöra detta rike som självständig nation. Under sig hade han en multinationell styrka av tyskar, bulgarer och habsburgska förband. Dessa ledde han med framgång, även om han ofta beklagade sig över just bulgarerna och drömde om att åter få leda endast tyska divisioner. Efter Serbiens fall fick han dock en mer passiv roll. Han blev kvar på Balkan där han administrerade ockupationen och höll ett öga på situationen i Saloniki där entanten landsatt en malariadrabbad styrka som framförallt tynade bort av sjukdomar snarare än stupade i strid. Mackensen var inte nöjd med detta arrangemang. Han ska ha uppskattat Balkans mat men funnit det underutvecklat och småtrist. Han knorrade över att vara fast på denna del av kartan medan andra generaler vann lagrar på östfronten. Men han väcktes ur sin tristess när Rumänien förklarade Österrike-Ungern krig 27 augusti 1916.

Bild 2

”En doft av medeltiden”

Att säga att Balkan 1916 befann sig på en medeltida nivå är orättvist. Balkan hade sett en viss utveckling under 1800-talet, men samtidigt är det en sanning att området halkat efter Västeuropa och om förhållandena nu inte var medeltida hade de en medeltida air. Det område som vi slarvigt kallar Balkan bestod av ett myller av polyglotta stater, regelmässigt monarkier. Nationerna var extremt heterogena. Här samsades rutener med rumäner, serber med kroater, bosnier med bosniaker, ukrainare med polacker, tyskar med romer, judar med greker – ofta inom en och samma gräns. Majoriteten av befolkningarna var illiterata bönder som knotade på på samma vis som man alltid gjort. De var knutna till sina åkerlappar ända tills något krig eller annan katastrof svepte iväg dem till något fjärran hörn av världen. Även de förnämsta av de styrande hade något lantligt över sig. Serbiens förste kung hade exempelvis arbetet ”illiterat grisbonde” på sitt cv, och Montenegros konung återfanns innan krigsutbrottet på en bänk utanför sitt slott där han småpratade med förbipasserande undersåtar. Även de kungahus som hade Anor var ofta av en importerad karaktär, detta då ett ursprung på Balkan sällan sågs som tillräckligt fint. Så hade exempelvis Bulgarien en egen Tsar, influgen från Saxe-Coburgätten. Relationerna mellan länderna var även den från en äldre tid. Fejder kunde blossa upp över småsaker, men ogärna om de stridande inte hade en internationell storebror på sin sida. Allianser slöts lättvindigt och bröts med ett leende. Exempelvis hade Balkankrigen 1912-1913 först handlat om att en stor allians skulle driva ut turkarna ur Europa, därefter om att strida om krigsbytet. Men om det var på en punkt där den moderna världen verkligen sprungit ikapp Balkan så var det modernitetens draksådd: nationalismen.

Bild 3

”Där det finns en serb finns Serbien”

Balkans heterogena tillstånd borgade nämligen för konflikter. Inte nödvändigtvis inom nationerna, men däremot mellan dem. Eftersom alla Balkans stater var nybildade fanns här fortfarande ingen klar uppfattning om vad som var ländernas ”naturliga gränser”, och konsensus kring detta tvistemål kunde givetvis bara nås genom vapnens makt. Serberna var exempelvis besatta av att ena alla serber i en stat, oavsett om dessa utländska ”serber” uppfattade sig som serber eller inte. Bulgarerna var harmsna över att rumänerna klöst åt sig Dobregaområdet i Balkankriget och rumänerna sura över att österrikarna regerade över den bit av Transsylvanien där rumänskspråkiga människor fanns. Därtill fanns här de segdragna tvisterna om vilka som skulle få kalla sig Makedonier, Illyrier och andra antika namn med ett ärorikt förflutet. Dessa gräl kunde lätt blossa upp i krig, och dessa krig var så frekventa att när Österrike-Ungern invaderade Serbien 1914 så var de serbiska lassaretten fortfarande överfulla av sårade från det förra kriget 1913. När så det efterlängtade, stora, kriget bröt ut drogs alltfler av Balkans stater in i det. Sällan fick de ut någonting av detta, annat än att de unga männen där hemma blev färre i takt med att de unga änkorna blev fler. För, som sagt, hade de stridande stormakterna en mani för att kasta små bondenationer in i den eld som nu förtärde världen. År 1916 var det så Rumäniens tur.

”Inget pris är för högt att betala”

Bild 4Enligt den franske generalen och storätaren Joffre var ”inget pris för högt att betala” för att få in Rumänien på Ententens sida i kriget. När man ser till hur det gick är det i efterhand svårt att förstå varför. Men för samtiden fanns det någon form av logik. Den rumänska hären var stor, hela 658 000 man, och hade därtill fått god PR under det senaste Balkankriget. Därtill var den Österrikiska utmattningen på östfronten i det närmsta total och medan fransmän och britter frikostigt lovade bort valda delar av Rumäniens grannländer (som skulle konstituera ett ”Storrumänien” som en slags buffert mot … Ryssland) verkade även Brusilovoffensiven gå geschwint. Som alltid är det lätt att i bakspegeln se problem med dessa presumtiva rumänska fördelar. Rumänien hade förvisso varit med i andra Balkankriget då man med klarögd skenhelighet överfallit de redan hårt pressade bulgarerna. Denna insats hade resulterat i 6 000 rumänska förluster på grund av sjukdomar, men inte mycket till strider. Den senaste riktigt skarpa insatsen rumänerna deltagit i var rysk-turkiska kriget 1877-1878, och efter det fälttåget hade krigets och statens teknologier tagit några otäcka kliv framåt – något den rumänska armén nätt och jämt noterat. Brusilovoffensiven hade därtill övergått i vad vi skämtsamt kan kalla ”massakerstadiet” där ryssarna framförallt nötte ner sin egen armé till försumbar militär nytta.

1878 års erfarenheter mot 1916 års verklighet

Den rumänska hären var alltså illa rustad för det totala, högteknologiska kriget. Knektarna var, återigen, illiterata bönder – härdiga och vana vid umbäranden men helt främmande inför modern teknologi för att inte tala om modernt krig. Generalerna var ”kompetenta” men hade inte särdeles mycket att arbeta med. Officerskåren beskrevs av utländska, allierade, observatörer som ”dekadent” och/eller ”degenererad”, samt ”helt olämplig för alla tänkbara militära spörsmål”. Rent vapenteknologiskt fanns det även en uppsjö av problem. De rumänska järnvägarna lämnade mycket att önska och den rumänska industrin likaså. Man hade inte tagit något större intryck av eldkraftens förödande effektivitet i det krig som världen utkämpade, tvärtom hade varje rumänsk skyttedivision ungefär hälften så många tunga kulsprutor som en tysk och till skillnad från tyskarna inga lätta kulsprutor eller granatkastare. Själva sättet att slåss hade, återigen, en äldre tiders anda. Rumänska officerare höll långrandiga tal för sina knektar, slet fram sina sablar och sedan satte man av mot den tyska artillerielden med förutsägbara resultat. Slutligen fanns där den inte helt obetydliga geografiska nackdelen. Vid fall av krig kunde rumänerna bli angripna från fyra olika håll.

Bild 6

Invasionen av Österrike-Ungern

Trots allt ovan var rumänska politiker optimistiska. Man invaderade med pukor och fanfarer österrikiska Transsylvanien. Generalerna var däremot pessimistiska och hoppades på att ”katastrofen skulle ingripa”, kanske var det därför den rumänska invasionen blev något av en halvmessyr. Man tågade in över gränsen, brände några byar, tillfogades förnedrande höga förluster av lokala milisförband och blev med detta stående i passivitet – blott vagt medvetna om var de vänligt sinnade styrkorna höll hus. Rumänerna hade alltså lyckats förklara krig mot en stormakt, sprungit ifrån sin egen logistik men inte slagit mot exempelvis fiendens järnvägsknutar. Detta var olyckligt, för via dessa slussades en småpurken von Falkenhayn in, tillsammans med staben för den nyupprättade 9. armén. Brusilovoffensiven, Somme och Verdun hade lett till att von Falkenhayn fått sparken som Tysklands ÖB. Detta var något orättvist. Under hans ledning hade tyskarna vunnit några av sina absolut största segrar under hela kriget samt lagt grunden till Rysslands kollaps, och varken hans föregångare eller efterträdare kom att visa bättre resultat än honom. Nu for den vanärade Falkenhayn till Rumänien för att rädda ansiktet. Den 9. armén som han anförde var en maläten hoper tyska och österrikiska divisioner som blivit söndertuggade efter åratal av krig på östfronten. De var alltså inte så många, men det var krigsvant och välbeväpnat folk som Falkenhayn lyckades sparka ihop till en välfungerande armé. Det första han gjorde med denna armé var att nästan föraktfullt driva ut rumänerna ur Österrike-Ungern.

Bild 11

”Östfrontens Verdun”

Under tiden invaderade Mackensen södra Rumänien i Dobregaområdet. Med sig hade han en styrka av tyskar, österrikare, bulgarer (som han föraktade) och sedermera turkar (som han respekterade). Att tyskarna skulle göra något så osportsligt som att anfalla från två håll hade rumänerna inte räknat med. Likväl hade man innan kriget upprättat gränsfort som undantagslöst kallades ”ointagliga”. Kronjuvelen bland dessa fortifikatoriska reliker var Turtucaia som givetvis skulle hållas Till Sista Man, Patron. Turtucaia föll dagen efter att det förklarats vara ”östfrontens Verdun”. Striderna i söder skapade stor förstämning bland de hårt pressade rumänska styrkorna i norr. Förstärkningar skickades ner, på undermåliga järnvägar, och dessa hade ingen större effekt än att ungefär en tredjedel av Rumäniens här spenderade månader av kriget i godsvagnar. Väl i söder försökte man sig på att forcera Donau, vilket gick hjälpligt i början. Men därefter kom det tyska flygvapnet som tillfogade rumänerna över tusen förluster och framförallt skapade panik bland de vidskepliga bondesoldaterna. Österrikiska pansarskepp dök likaledes upp och spred liberalt ut död och förödelse över alla rumänska soldater som vågade visa upp sig vid broövergångarna.

Bild 7

Krig i sagolandskap

I norr fortsatte man att slåss. Man kämpade här om bergspass som bar namn från en svunnen era. Man slogs om Röda tornetpasset, om Järnportarna, om Herkulesbaden och om Vulkanpassen. Kriget var här grymt. Tyskarna hade fått nys om att rumänerna sköt krigsfångar vilket man återgäldade med ränta. De rumänska styrkorna genomled det ena katastrofala slaget efter det andra och tyska 9. armén lyckades i grunden besegra två rumänska arméer på bara någon månad. De rumänska förlusterna blev än högre av de rumänska officerarnas egenartade vana att helt sonika upplösa sina förband vid fall av motgång. Knektarna sprang till skogs med sina vapen och var omöjliga att återkalla när reträtten inleddes.

För något annat än reträtt var det givetvis inte tal om. Falkenhayn och von Mackensen utplånade den ena rumänska divisionen efter den andra, allt medan rumänerna förtvivlat sökte använda sina järnvägar till att släcka de eldar som brann starkast. Rumänska armén pressades tillbaka ända till Bukarest. Här tog en fransk general, fylld av entusiasm, kommandot över de rumänska styrkorna. Fransmannen slog an diverse heroiska poser, skickade med stolthet ut de rumänska bönderna till slakten, utnämnde Bukarest till ”östfrontens Marne” och såg huvudstaden falla dagen efter denna grandiosa proklamation.

Bild 8

”Vad ryssarna tyckte om rumänerna går inte att sätta på pränt”

Ryssarna gjorde under hela kriget i Rumänien diverse halvhjärtade försök att staka upp det hela. Man var så illa tvungen att ta trupp från den alltmer utmattade Brusilovoffensiven för att uträtta detta men lyckades likväl få ner några divisioner till den rumänska fronten. De ryska soldaterna kände intet annat än förakt för sina rumänska kollegor. Det blev inte bättre av att rumänerna gav sig för ryska styrkor, i tron att de var tyskar, varpå en pinsam stämning uppstod. Men ryssarna lyckades knappast bättre i Rumänien än de gjorde på den övriga östfronten. När motgångarna blev för överväldigande tog de så som seden var till flaskan och plundrade den rumänska landsbyggden. När kriget stagnerade under vintermånaderna fanns det inte mycket kvar av det självständiga Rumänien. Rumänernas armé hade i praktiken blivit utplånad, de spillror som återstod var tillbakadrivna till Moldavien där de fick spendera ett år med att omgruppera och bli något annat än en beväpnad mobb igen.

I Ryssland var besvikelsen enorm. Brusilovoffensiven och Rumäniens intåg i kriget var det man hade haft att glädja sig åt år 1916. Nu hade båda dessa segrar vänts till bakslag, där det sistnämnda främst hade resulterat i att den svårt pressade ryska armén fick en längre front att hålla mot ettriga tyska anfall (samt att tyskarna själva kunde plundra Rumänien på naturtillgångar, i stil med olja). Oron i Ryssland blev bara värre, och när man sått vinden på östfronten skulle man snart skörda stormen.

Februarirevolutionens grund kan nämligen återfinnas på Östeuropas slagfält. Nästa inlägg ska inte handla om den, men väl några generella reflektioner om Ostkrieg 1915-1916.

Ostkrieg m/1916: Två arméers död

1 juni, 2014

”Rysslands hopp”

bild 1Precis som Conrad och Falkenhayn var Aleksej Brusilov en något annorlunda karl. Han hamnade redan i unga år vid St Petersburgs gardeskår där han fick det prestigefyllda uppdraget att leda blåblodiga kavallerister i krig och fred. Han var intelligent och hade ett sinne för fantasi när det gällde krig, något som visade sig när han ledde ryska 8. armén i det segerrika fälttåget mot österrikarna i Galicien. Till skillnad från mer eller mindre alla andra ryska generaler under första världskriget lärde han sig dessutom av det första blodiga krigsåret, något som skulle drabba dubbelmonarkins arméer hårt lagom till 1916.

Brusilov har ofta framställts som en mer human general än sina ryska kollegor (vilket i sig inte säger mycket). Hans idéer inbegrep bland annat att det fanns en vits med att inte behandla skyttesoldaterna som djur, tillse att de hade lyx i stil med mat, ammunition och annat som den övriga ryska generalskåren fann ”högst oortodoxt”. Dock bör nog även påpekas att ej heller Brusilov verkar ha haft något större problem med att skicka hundratusentals av sina bondesoldater in i en säker död, skillnaden var att soldaternas död ofta ledde till någon form av resultat. Detta drag var gemensamt för de generaler som 1916 inte avgått, avsatts eller blivit galna. Borta var den tid då en härförare kände igen sina knektar vid namn och månade om deras väl och ve som personer. I det totala kriget fanns det bara utrymme för män som stålsatt sina hjärtan inför det trista faktum att Segern skulle kräva groteska offer.

Slaget vid Narotch

Att det behövdes en Brusilov var dock uppenbart år 1916. Gorlice-Tarnowoffensiven hade försatt den ryska armén i kris. Förlusterna hade legat på ett par miljoner och mycket av den ryska artilleriparken hade gått förlorad (det sistnämnda sågs som mycket allvarligt). När så Falkenhayn vände sin oblida uppmärksamhet mot fransmännen och Verdun kände sig ryssarna i egenskap av alliansbröder nödtvungna att avlasta Frankrike. Sagt och gjort ställde man till med slaget vid Narotchsjöarna i mars 1916.

Bild 2

Detta slag har av en senare historiker kallats för en ”burlesk”, själv vet jag inte om det är rätt ord. Planen saknade både fantasi, ambitioner och medmänsklighet. Två dagars illa siktad artillerield följdes av att tio gånger så många ryssar i mänskliga vågor angrep oskadda och nu upprörda tyskar. Kulsprutan uppfanns för denna typ av scenarion. Det ryska infanteriet fann raskt att artilleriet inte påverkat tyskarna nämnvärt men däremot slitit upp marken till ett moras vilket försvårade anfallet. Medan 18-åriga ryska soldater sköts ihjäl i den tyska taggtråden (varifrån tyskarna plockade omkring 5 000 lik efter slaget) spelade en av deras generaler patiens och kavalleriet skrittade runt i det ryska uppsamlingsområdet och störde logistiken. Denna var dock redan ett under av inkompetens. Sårade fick ligga och vänta på sina panje-kärror i dagar, mat ruttnade i lagren medan soldaterna gick hungriga. Totalt kostade slaget vid Narotchsjöarna moder Ryssland ungefär 150 000 man, medan moder Tyskland räknade 20 000 av sina söner som förluster.

Den ryska hären i kris och återfödsel

Bild 3Andra ryska generaler än Brusilov försökte faktiskt tänka till en smula, men även när de gjorde det blev det fel. En av dem, general Kuropatkin, försökte exempelvis vara ambitiös genom att genomföra ett nattanfall mot de tyska linjerna. Detta understöddes av strålkastare som var tänkta att blända tyskarna. Deras faktiska effekt var att de skapade perfekta siluetter av de anfallande ryska infanteristerna. Omkring 7 000 förluster senare hade ryssarna kommit fram till att detta var en dum idé och fortsatte med sina sedvanliga frontalangrepp i dagsljus istället.

I allmänhet fanns det en nästan kriminell orkeslöshet över det ryska sättet att leda män i strid. Först under sommaren 1916 fann man kraft att dela ut en ny manual i infanteritaktik till soldaterna, den tidigare hade varit från tiden innan 1914. Tidigare hade man även delat ut en manual för genombrott som var en illa översatt kopia av ett tyskt verk. Dessa nya idéer lästes av få, förstods av färre. Det gängse var att ryssarna anföll genom att varje enhet ställde upp sig i en lång kö. Längst fram i kön återfanns särskilt dumdristiga befäl, längst bak en underofficer som sköt de meniga som sökte fly den kommande slakten. Dessa köer visade sig förödande, för ryssarna, under hela år 1915. Under ett av slagen detta år hade tio divisioner angripit på elva kilometers bredd. Ryska generaler var bestörta över att anfallet inte lyckades, detta då de inte insåg att problemet med att koncentrera så många så mycket var att de anfallande trupperna utgjorde utmärkta mål för tyskt artilleri.

Men något höll på att ske i den ryska hären. De flesta av generalerna förblev de gamla blåblodiga farbröder de alltid varit, men på lägre nivåer skedde något. Förlusterna bland utbildade officerare hade varit så katastrofala att de inte gick att ersätta på annat sätt än att befordra kompetent folk från den vanliga soldatesken. Många fann detta vara mot både gud och naturen, att befordra bönder som inte lärt sig ordentligt bordsskick som kadetter och inte visste hur man förde sig på en bättre middag. Men om inte annat visste dessa nya lägre befäl att kulsprutor var farliga, att artilleri var dödligt och att taggtråd utgjorde ett hinder för anfallande infanteri.

I den södra delen av östfronten skulle denna nya ryska armé utföra sin första, största, mest framgångsrika och mest katastrofala vapenbragd: Brusilovoffensiven.

Brusilovs plan

När Brusilov lade fram sin plan för sina kollegor var det många som var nära att svimma, och bara timmar innan offensiven satte igång försökte man hejda den. Brusilov sade sig inte behöva mer män och materiel än det han hade till sitt förfogande och med detta planerade han att ta död på Österrike-Ungerns armé. Detta gick i klinch med den gängse uppfattningen att det krävdes överväldigande numerär överlägsenhet för att ta sig igenom en försvarslinje. Brusilov beslöt sig dock för att överrumpla fienden med för mycket information, snarare än män. Artilleriangreppet skulle vara i fem timmar och skulle sättas in mot fiendens bakre linjer snarare än hans främre. Anfallet skulle därtill göras över en bred front och ifall de anfallande infanteristerna stötte på för hårt motstånd skulle de söka löpa runt snarare än genom detta.

Bild 4

Slutligen förövades det ordentligt. Ryssarna grävde enorma jordskansar framför sina linjer bakom vilka de byggde kopior av fiendens försvar. Detta låtsasförsvar fick sedan ryska soldater öva på att inta under flera månader, ända tills de kände till fiendens skyttegravar ungefär lika väl som fienden själv.

Det bisarra är att allt ovan var smått revolutionerande för tiden. Innan hade man ägnat sig åt att koncentera sina krafter på att anfalla fienden där han var som starkast (och det fortsatte man med, se: britterna vid Somme). Artilleri användes företrädesvis för att bekämpa fiendens främre linjer vilket givetvis var tråkigt för de fiender som befann sig i dessa, men på intet vis påverkade fiendens reserver vilka lugnt kunde slussas in för att täppa till eventuella hål i fronten och meja ner de anfallande.

Men revolutionerande var det. De österrikare som skulle möta det ryska anfallet hade försatts i ”en nästan spansk-habsburgsk serenitet och liknöjdhet”. De hade trott sig funnit det slutgiltiga receptet för defensiv krigföring (vilket inbegrep ”skjut på fienden”) och ansåg efter Gorlice-Tarnow att ryssarna inte längre utgjorde ett hot.

Brusilov skrider till verket

Den 4 juni 1916 visade sig detta fel. Ryska artillerigranater brakade under fem intensiva timmar ner på österrikarnas sambands-, logistik- och förrådscentra. Detta innebar i praktiken att österrikarna inte var kapabla att flytta fram reserver till fronten på ett koordinerat sätt och fick det ytterst svårt att förse sina styrkor med ammunition och förnödenheter.

Bild 5

Det ryska infanteriet svepte fram som en våg. Specialister utrustade med eldkastare och granater bekämpade österrikiska bunkrar, andra slog på djupet längs hela fronten och de österrikare man inte sköt ihjäl fann sig kringrända och avskurna. Resultatet var att Brusilov tog terräng på ett sätt som ingen rysk armé gjort sedan 1914.

Att det var just österrikarna man slogs mot underlättade givetvis. Bland krigsbytet återfanns teserviser och kvinnounderkläder, något som för ryssarna antydde att österrikarna inte genomlidit vintern i disciplinerad ensamhet. När ryssarna pressade sig framåt återfann de vackra ölträdgårdar där österrikarna hade ägnat mycket tid åt att snida bord av björk och furu, sirligt dekorerade och med tillhörande avskilda paviljonger där officerarna kunde ta igen sig under soliga eftermiddagar. I den österrikiska härens lager återfanns även rikligt med champagne som dubbelmonarkins knektar kunde avnjuta under lugnare tider, däremot få granater.

 

Den österrikiska hären hade nämligen aldrig riktigt hämtat sig från 1914-1915 års blodbad. Det fanns inte längre något självförtroende i ledningen (man hade bland annat utnämnt en greve till general då han hette Eugen, namnet klingade nämligen av bättre tider). Conrad hade helt tappat sin gnista, och väl var väl i och för sig det för hans meniga. Han hade upphört att besöka fronten och dök aldrig upp på sitt kontor förens kring elvatiden varje dag. På soldatnivån var moralen usel. När ryssarna anföll skedde det vid ett flertal tillfällen att hela regementen av österrikare gav upp utan att avfyra ett skott, ibland gick de helt enkelt över ingenmansland och kapitulerade utan att ryssarna ens behövde fråga. En brittisk observatör beskrev hur dessa fångar sedan kunde vaktas av en handfull ryssar, där de meniga österrikarna sattes i arbete och officerarna satt och rökte med sina ryska kollegor. Stämningen i fångeskapen var glättig.

Tyskarna kommer

Det ryska anfallet fortsatte. Dock försökte även andra ryska generaler hjälpa till men utan att ta till Brusilov innovationer och dessutom genom att angripa tyska förband, något som främst resulterade i ryska förluster. Dessa ”hjälpaktioner” ledde i sin tur till att Brusilov var tvungen att avdela trupp för att hjälpa hjälpen. Därtill krävde panikslagna ryska generaler att han skulle fortsätta sin offensiv, men nu utan samma rigorösa förberedelser i juli, återigen för att avlasta ryska förband längre norrut.

bild 6

Detta var illa nog, men vad som var värre var att tyskarna hade fått nog. De avdelade efter visst internt kivande styrkor söderut för att hejda Brusilov. De tyska förbanden var av en helt annan kaliber än de österrikiska och därtill började tyskarna foga in egna bataljoner i den österrikiska armén (kallade ”korsettstänger”) för att ge denna lite ryggrad. Gradvis började tyskarna ta över ledningen av dubbelmonarkins här, de gamla adliga österrikiska generalerna förpassades till tystnad under planeringsmötena och fick allt mindre att säga till om. Det visade sig under sommaren 1916 att ifall österrikiska soldater bara hade något annat än en fullkomligt inkompetent ledning kunde de mycket riktigt slåss (de hjälptes till detta av preussiska underofficerare som med skrik och sparkar slog in lite disciplin i leden).

Brusilovs offensiv gick under juli allt långsammare. Man satte stort hopp till ryska gardesarmén, elitsoldater som anfördes av inavlade vrak, för att få till det eftertraktade genombrottet i början av augusti. Gardesarmén anföll, men nu på det gamla sättet: rakt på, utan tanke genom en skog och mot tyska kulsprutor. Resultatet blev att armén förlorade 54 000 man under några fruktansvärda dagar och i praktiken upphörde att existera. Efteråt vägrade en rasande tysk general rensa skogen från lik, detta då de stupade skulle ha en demoraliserande effekt på nästa anfallsvåg.

Offensiven bryter samman

Men anfallen fortsatte, återigen utan samma förberedelser som de Brusilov hade månat om i juni. Slutet av Brusilovoffensiven var en ren slakt där tyskarna var tvungna att skotta undan bergen av ryska lik som låg framför deras positioner för att få bättre skottfält mot nästa våg.

Bild 7

När det hela var över i september 1916 var alla sidor helt utmattade. Brusilov hade lyckats stånga sig fram till Karpaterna, men på kuppen förlorat omkring 1 400 000 man. Österrikarna återhämtade sig aldrig från offensiven. De hade drabbats av 600 000 förluster under offensiven och tyskarna av ytterligare omkring 150 000. Brusilovoffensiven resulterade i grund och botten i att både den ryska och den österrikiska armén slogs i spillror. Kvar på östfronten fanns de nu utmattade tyskarna, men de hade fullt upp med de katastrofer som kallades Verdun och Somme på västfronten. Intressant nog var det få som tog fasta på Brusilovs sätt att anfalla. Orsaken till detta var enkel: han hade anfallit mot österrikarna och 1916 menade de flesta att en armé anförd av en gunghäst skulle kunna besegra dubbelmonarkins härar. Om någon tog intryck av Brusilovs idéer var det paradoxalt nog tyskarna som nyttjade hans stridssätt under resten av kriget.

I Ryssland var besvikelsen i det närmaste total. Man hade satt enormt hopp till Brusilov och efter de inledande stora framgångarna hade dessa förhoppningar bytts ut mot nästan oändligt långa listor med förluster. Stämningen i armén var likaledes katastrofal. De unga officerarna hade även de satt stort hopp till den nya offensiven och osade nu av missnöje. Den ryska hemliga polisen rapporterade nu allt oftare om revolutionsstämningar, både i armén och på landsbyggden. Det man tidigare hade kunnat glädja sig åt hade snabbt förbytts i besvikelse, dels Brusilovoffensiven, dels Rumäniens intåg i kriget.

Och, om jag orkar, så blir det Rumänien vi ska till i nästa inlägg, käre läsare.

Ostkrieg m/1915: Gorlice, Tarnow, Polen

26 maj, 2014

”Hans ögon vittnade om arvet från de stäppkrigare som var hans anfäder”

Bild 1Även Erich von Falkenhayn var en märklig man. Uppväxt i norra Preussen i en familj som räknade sina anor bak till, passande nog får man väl säga, tyska orden var det militära ett självklart val för den unge Falkenhayn. Hans intellekt var skarpt som ett rakblad och ungefär lika kallt. På fotografier ser man flinthårda ögon som utstrålar stenvilja och saknar värme. Att han skulle komma att bli generalstabschef för tyska imperiets styrkor var dock ingen självklarhet. Sin bataljon fick han inte förens han var 41, men det var vid denna relativt höga ålder som hans karriär tog fart. Som stabschef under den nervige general von Prittwitz fick han snart kaiserns uppmärksamhet, och snart även hans gunst. När kriget bröt ut var Falkenhayn krigsminister i andra riket och när von Moltke genomgick sin kris efter slaget vid Marne tog han raskt över tyglarna över den tyska hären.

Denna typ av karriär var inte en själklarhet för någon. Innan kriget kunde misstag under övningar leda till att divisionschefer blev av med sina förband och fick nöja sig med att leda ett regemente istället. Detta fostrade generaler av en kvalitet som ententen bara kunde drömma om, i exempelvis Ryssland var det vanligare att anor var det som gjorde en person till en generalsperson och Douglas Haig fick sitt ämbete p.g.a. sina goda kontakter vid hovet.

Falkenhayn skulle komma att vinna några av Tysklands främsta segrar under hela kriget. Med detta sagt var han även helt hänsynslös i hur han brände igenom sina divisioner vid Ypres 1914 och sedermera även Verdun 1916. Att Falkenhayn var en skicklig general står dock utom allt tvivel. Grunden till detta återfanns eventuellt i Preussens jordbruk.

Bland tallar och sand

Ty ibland framhålls den preussiska sandjorden som grunden till varför tyskar, och framförallt preussare, av gammal hävd har varit skickliga på att slåss. I Preussen består myllan än idag av sand och tallrötter. Här är det svårt att få grödor att växa och i ett agrart samhälle gör detta att man inte har mycket pengar eller mat. Men denna brist var eventuellt grunden till preussarnas framgång. De var vana vid att göra mycket med litet. Detta översattes enkelt till slagfältet. Preussarna kunde aldrig räkna med att vara den som hade flest soldater. Därav fick man se till att de få soldater man faktiskt hade var bättre än motståndarens. Resultatet av den sandiga jorden var med detta resonemang enandet av Tyskland, samt att alla försvarshögskolor i världen idag talar sig varma för tyskarna som föregångsfolk när det gäller taktik (om än inte etik, förhoppningsvis).

Bild 2

Tyskland anno 1914 var dock inte riktigt det rike av järn som man efter nazismen gärna tänker sig. Omvärlden anklagade ofta landet för att vara militaristiskt. Dock var verkligheten mer sammansatt än så. Det fanns sällan eller aldrig tillräckligt med pengar avsedda till armén för att man som ryssarna skulle kunna ha kårövningar, man fick nöja sig med att låta divisioner eventuellt och regementen sannolikt leka krig under sommarhalvåret. Det rådde dock en sömning stämning ute på kasernerna. De flesta generaler drömde om att få sin division som en slags karriärens krona, att nästla sig in i politiken saknade man ork till. Djupaste fred rådde trots allt i Europa och det fanns få som på allvar trodde att de skulle behöva leda sina knektar i strid. Istället såg man framemot att leda sin division i någon dammig gränsprovins fram till pensionen då man tänkte sig skriva oläsliga memoarer om kriget som eftertraktades men aldrig kom.

För de vanliga skyttesoldaterna var även den tyska militarismen både vag och konkret. Man hade värnplikt, javisst, och detta var något som många (men inte alla) tyska unga män genomled. Men vid denna tid i historien, efter över 40 år av fred i ett tidigare så oroligt Europa kom värnplikt att handla bara delvis om att skapa en stor armé. I Tyskland var det till stor del en vuxenritual vid denna tid som i folkmun jämställdes med de unga flickornas menstruation och barnafödande. Men framförallt var värnplikten i det nybildade Tyskland ett sätt att ena landet. Alla unga män som genomgick värnplikten fick en gemensam upplevelse och berättelse och detta var vitalt i ett land som just hade skapats. Ty även om alla före detta soldater kunde berätta skräckhistorier om särskilt jävliga fältväblar kunde många även se tillbaka på tjänstgöringsåren med en viss nostalgi, ibland rentav stolthet.

Bild 3

Detta gällde i fredstid.

”Ett sönderslaget instrument”

Det första krigsåret blev liksom för alla andra ock ett elände för Tyskland. Under den första hösten förlorade man 750 000 man och Falkenhayn, som just tagit över hären, liknade den med ett sönderslaget instrument. Dock lyckades han få den på fötter igen genom flit, nitiskhet och hänsynslöshet. Falkenhayn gav dock ett ganska trött intryck. Orsakerna till detta var tvenne. Den första var firma BildHindenburg och Ludendorf som konstant gnällde över att de hade för få resurser i öst och simultant gjorde sitt bästa för att avsätta Falkenhayn. Den andra orsaken stavades Österrikes Conrad von Hötzendorf. Dennes tendens att förlora hundratusentals soldater varje månad i den ena oöverlagda offensiven efter den andra tärde på Falkenhayns nerver. När så Conrads karpatiska eskapader resulterade i ytterligare 800 000 österrikiska förluster fick Falkenhayn nog.

Han noterade att både fransmän och britter bullrade på västfronten, men att detta buller för det mesta resulterade i offensiver som var lika grandiosa som de var misslyckade. Slutsatsen var att västfronten nog gick att hålla med små styrkor medan man räddade österrikarna i öst. Sagt och gjort tog Falkenhayn varje västlig infanteridivisions fjärde regemente, en femtedel av västfrontens totala artilleri och med denna styrka av krigsvant folk skapade han en anfallsgrupp under den eldfängde August von Mackensen med den smått briljante Hans von Seeckt som stabschef. Ludendorf och Hindenburg var rasande över att de inte fick leda och Conrad likaledes upprörd. Falkenhayn fnös.

Det som följde var Gorlice–Tarnówoffensiven.

Stiltje följd av storm

De arma stackare som höll denna del av fronten var ryska III armén. Denna förde en navelskådande existens som blått stördes vid de tillfällen då kollegorna i österrikiska armén gav sig på lite artilleribeskjutning, sporadisk, ineffektiv och gärna på någon äng snarare än på ryska soldater. Detta var vad man vant sig vid. Oroligt frågade den ryska generalstaben om man inte borde ana oråd över den plötsligt koncentration av tungt beväpnade tyska soldater som fanns på andra sidan ingemansland. III arméns stabschef Dobrorolski svarade förstrött att det ”inte fanns några tecken på fara”, att ”försvaret stärkts i tid” och att det vore en bra idé med ytterligare en offensiv i Karpaterna.

Bild 5

På morgonen den 2 maj 1915 svepte så en fruktansvärd eldstorm över de ryska linjerna. Skyttegravar dränktes av jord och krevader. Splitter och tryckvågor smulade sönder de ryska försvarana. Detta var något nytt: artilleribeskjutning som vetenskap, efter kilo och kvadratdecimeter. Därefter följde det tyska infanteriet med glänsande bajonetter.

I efterhand har det konstaterats att ryssarna hade färre eldrör och gevär vid fronten och att detta ursäktar den katastrof som följde. Man kan dock konstatera att tyskarna mötte betydligt värre odds på västfronten och likväl lyckades hålla samman linjen där utan att ett totalt sammanbrott skedde.

Ty ett totalt sammanbrott var vad som följde. Det trista med moderna krig (utöver de höga dödstalen) är att de i grund och botten avgörs, allt annat lika, av vem som förberett sig bäst. På denna punkt hade ryssarna fallerat kapitalt. Det är nämligen lättare att beskriva vad ryssarna gjorde fel än vad tyskarna gjorde rätt, och alla klavertramp hade med dåliga förberedelser att göra på kort och lång sikt att göra.

”Där fanns granatgroppar i granatgropparna…”

Den enklaste kortsiktiga förberedelsen ryssarna hade kunnat göra hade varit att gräva mer än en skyttegrav. Detta hade skyttesoldaterna dock tyckt var ”för jobbigt” och deras härförare ”för ambitiöst”. Eller ja, 10. kåren hade velat gräva några extravärn bakom huvudstridslinjen, detta hade dock resulterat i att den högre ledningen tagit ifrån kåren ungefär en fjärdedel av sina soldater – detta med motivationen att 10. kåren uppenbarligen hade för många soldater eftersom de kunde avsätta folk till att gräva.

Avsaknaden av bakre försvars- och reservställningar ledde till att de ryska soldaterna inte hade någonstans att fly när tyskarna väl kom sättandes. Istället retirerade de över öppna fält där de massakrerades av förföljande tyska kulspruteskyttar.

Bild 6

När de ryska reserverna skulle slussas in för att stänga till det plötsliga hållet i fronten gick detta långsamt, stötvis och lapidariskt. Även detta handlade om dåliga förberedelser, men på längre sikt. Ryssarna envisades nämligen med att förfoga över den största kavalleriarmén i världen (det som sågs som det ”riktiga” vapenslaget). Kavalleriet var dock som bekant notoriskt olämpligt för det moderna kriget. Det detta ädla vapenslag främst gjorde var att sabotera den ryska logistiken. Ty ryssarna hade till att börja med få och uselt skötta järnvägar som allt för ofta vårdades av analfabeter, alkoholister, eller alkoholiserade analfabeter. Med detta i bakhuvudet var det givetvis av central betydelse att järnvägsnätet användes optimalt. Dock visade det sig, till allas förvåning, att hästar äter mycket och att mycket foder avsett för kavalleriet sålunda behövde forslas till fronten. Totalt upptog det ryska kavalleriet dubbelt så mycket av järnvägskapaciteten som infanteriet för en långt mindre effekt på slagfältet.

Vid Gorlice–Tarnów ledde detta till att de ryska reserver som dök upp gjorde det utan koordination vilket ledde till att tyskarna enkelt kunde fokusera all eldkraft på ett mål i taget.

”Övermänskliga ansträngningar krävdes för att hålla männen kvar i skyttegravarna …”

Här har vi det tredje felet i ryssarnas planering. Man hade helt enkelt inte lyckats upprätta en industri som var i paritet med den stora armé man skrutit om innan kriget. År 1915 fanns det ett gevär till varannan rysk soldat, detta var nu i sig en förbättring från det sena 1914 då var fjärde rysk knekt kunde förvänta sig en bössa. Men problemet var att de inte hade så mycket att avfyra, även om de nu råkade ha ett gevär. Artilleriet hade så få granater att de hade stående order om att bara avfyra en per dag och tonvis med granater slösades bort i fästningar där de främst samlade damm och från och till gömdes vid inspektioner. När III arméns chef förtvivlat bad om fler granater fick han en sträng utskällning för att hans soldater gjorde sig av med för mycket ammunition.

Bild 7

Detta var att överskatta de ryska infanteristernas eldkraft. Innan kriget hade ryska staten lagt ungefär 2,5 miljarder patroner på lager och man producerade ytterligare 59 miljoner patroner varje månad – vilket låter imponerande. Samtidigt bör man ju nu ha i åtanke att ett enskilt regemente sköt iväg 800 000 patroner under en dags strider. Lägg till detta att ryska armén omfattade 236 regementen samt ovannämnda kavalleriframkallade logistikproblemen och det blir plötsligt förståligt varför hela divisioner såg sig tvungna att göra bajonettanfall vid Gorlice–Tarnów för att slitas ner i den tyska stålstormen.

Sist men inte minst hade ryssarna problem med sitt eget klassamhälle som enkelt översattes till slagfältet. Adeln befann sig i kavalleriet (som var inaktivt) och artilleriet (som ogärna slösade granater på att hjälpa infanteriet utan hellre flydde med sina pjäser). Infanteriet bestod till största del av bönder och sågs på av alla med största möjliga förakt. De potentiellt slagkraftiga skyttedivisionerna ansågs vara tröttsamt boskap som lade sig i frälsefolkets galanta bravader. Detta ledde till att där tyska soldater kände lojalitet till sin division kände ryska knektar lojalitet med sitt vapenslag vilket gjorde samordning omöjlig.

Vae victis

Gorlice–Tarnówoffensiven var en katastrof för ryssarna. Mackensen sprängde bort alla som försökte göra motstånd och tillfångatog alla som försökte fly. För de meniga ryssarna tycktes dånet av tyskt artilleri bara ända när visselpipor ljöd och order gavs om ytterligare en tjurrusning mot de tyska kulsprutornas vrål. Vissa ryska divisioner förlorade trefjärdedelar av sitt manskap, andra upphörde helt att existera.

Warschau, Einmarsch deutscher Kavallerie

Därefter följde en fullskalig tysk offensiv längs nästan hela östfronten, och sedan följde den stora reträtten då ryssarna evakuerade Galicien och Polen (enligt AJP Taylor märkte inte polackerna av någon större skillnad i och med den tyska ockupationen, utöver att styret blivit mindre inkompetent och en smula mindre despotiskt). När saker och ting lugnat ner sig en smula i september 1915 hade ryssarna förlorat omkring 2 400 000 man sedan Gorlice–Tarnówoffensiven inleddes i utbyte mot ungefär en tiondel så många tyska förluster. Moder Ryssland hade förvisso många söner, men till och med för henne var detta svåra förluster att bära. Därtill hade mycket dyrbar materiel gått förlorad.

Falkenhayn var nöjd med detta (Hindenburg/Ludendorf kverulerade att man inte gjort tillräckligt) och ansåg nu att Rysslands offensiva kapacitet helt slagits i spillror. Hans blick började vandra över kartan och på västfronten fann han ett ortsnamn som sedan dess kommit att få en dödens dova klang: Verdun. Men östfronten kunde man nu lämna där hän.

Men samtidigt skedde saker i Ryssland. En man tänkte visa Falkenhayn att han hade fel.

Denne man var Aleksej Brusilov.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.