Tv-spel är dåligt för dig och din omgivning

Ungefär var tredje år blossar debatten upp. Den brukar inbegripa: 1) Nytt, våldsamt tv-spel 2) Janne Josefsson som gestikulerar med sina glasögon mot någon delinkvent från tv-spelsindustrin 3) Den ovannämnde, för det mesta trötte, representanten för Hotet Mot Våra Barn (dvs. spelen).

Debatten förs ofta i förvirrade stridsförhållanden där frontlinjerna är oklara och informationen om fienden i regel är bristfällig. För det mesta brukar bevisen för spelens osundhet bestå av GTA IV (utmärkt spel, för vuxna) och Postal 2 (kom för snart tio år sedan, sålde runt 500 kopior i Sverige). Den stora missuppfattningen brukar kretsa kring att dessa alster är riktade mot barn. Så är det givetvis inte, vilket 18-årsgränsen på baksidan av spelen borde påvisa. Studier kring vilka som spelar brukar i regel komma till slutsatsen att det är folk i min egen ålder, dvs. arga unga män. I början av 90-talet var spelen förvisso riktade mot just barn, men alltefter att konsumenterna har mognat har industrin (förutom Nintendo) gjort detsamma.

Personligen tror jag inte att spel är speciellt skadligt för själen, de är förvisso i regel inte speciellt upplysande heller (med undantag som t.ex. Bioshock, Fallout, Mass Effect etcetera). Jag lär mig förmodligen mer av att läsa en god bok om nazismen än att spreja Wehrmachtsoldater i Call of Duty: World at War. Men det är mer avslappnande att göra det sistnämnda. De dagar jag kommer hem från universitetet och känner att mina personliga problem bäst skulle lösas av ett torn, en AK5c, en låda handgranater och en folkmassa är det bra med spel. Då kan det vara väldigt skönt att spränga ett litet u-lands infrastruktur sönder och samman i Just Cause 2 eller skjuta ner några hundra zombies i Left 4 Dead 2.

Men sen har vi det stora undantaget. Det heter Europa Universalis och är både farligt och skadligt. Spelet ifråga är ett av dessa evighetsspel där man börjar som någon usel liten nation i Europas utkanter och via vapenmakt, diplomati och backstabbing karvar ut ett världsrike. Detta är farligare än vad det låter. Jag och två vänner (bra karlar som delar mitt historiaintresse, nostalgi till värnplikten och begränsade grepp om förståndet), vi kan kalla dem ”Alex” och ”Jocke” (namnen är fingerade) satte oss häromdan med en box vin samt en riktigt dekadent måltid (halloumi, mozzarella, chorizo, oliver, baguette, olivolja, soltorkade tomater, etcetera) för att spela.

Med en gång märktes det hur våra personligheter förbyttes. Mina vänners vardagsrum förvandlades omedelbart till ett tidigmodernt hov. ”Jocke” förvandlades genast till den där galne feodalhärskaren med korsfararambitioner som satt med munnen full av oliver och viftade med en korv mot någon karta. Jag blev med en gång den där onde rådgivaren i lång, svart kåpa som anstiftade pogromer och avrättningar av eventuella politiska fiender samt konstant såg Tillfällen i en förvekligad omvärld. ”Alex”, slutligen, tog skepnaden av den dekadente och fanatiske kardinalen som på vagt religiösa grunder ville ha krig med varenda grannstat han kom åt och som infann sig på slagfältet, skvättandes vigvatten över de fjuniga, tvångsutskrivna knektarna som skulle in i det fientliga slåtterverket.

Handgemäng uppstod nästan när vi inte kunde komma överens om huruvida Litauen skulle utplånas, annekteras eller göras till vassallstat. Korv, ost och bröd flög genom vardagsrummet/hovet när ”Alex” mot både råd och sans ville angripa lilla Finland (”Store gud hjälp oss besegra våra barbariska fiender och välsigna de tappra gossar som iförda den ryska äredräkten offrar sig på fosterlandets altare”). Slutligen var uppståndelsen stor när undertecknad med darrande stämma beordrade återtåg från västerbotten efter att våra tappra stackars styrkor stupat i tusental i fältsjukdomar, svält och umbärande.

Så, ja, vissa spel är dåliga för både dig och din omgivning.