Skip to content

Det svårbegripliga i historien

8 november, 2010

En ganska vanlig missuppfattning när det gäller historieämnet är att det bara handlar om att skriva om vad som hänt. Det stämmer inte. En stor del av arbetet som utförs på våra stolta universitet handlar snarare om att tolka vad som hänt. Det kanske låter lite märkligt men till ämnets natur hör en ambition om att förklara varför saker hände snarare än att beskriva att de gjorde det. Det är här tolkandet kommer in. Man måste tolka varför x gjorde 1, y reagerade med 2 och z höll sig utanför genom att göra 3.

Och det är här det blir svårt. Varför gick t.ex. George W Bush in i Irak? Det är svårbegripligt till och med för oss som levde när det skedde och debattens intensitet vittnar om att det finns mer än en tolkning. Betänk då hur svårt det måste vara för de arma historiker som skall beskriva, säg, medeltiden. Till att börja med måste de utgå från hur den tidens människor uppfattade världen för att sedan kunna beskriva varför de gjorde vad de gjorde. Och hur såg den världsuppfattningen ut då?

Till att börja med var jorden stillastående, eventuellt platt, i mitten av universum. Förklaringen till att människan fanns var gud. Det var inte så att vissa trodde på gud eller att många trodde på gud. Alla trodde på gud ty det var den enda förklaring man hade till buds. Denne variant av Jehova var dock inte den jamsiga mysfarbror som svenska kyrkan anropar varje söndag, nej, detta var en sträng och hämndlysten gudom. Några gånger hade han utplånat mänskligheten på pin tji (ansågs via bibeln vara bevisat) och hotade hela tiden att göra det igen om människan inte skötte sig. Likväl var han även den enda räddningen undan den jämmerdal som var livet och det helvete som hotade syndaren.

Miraklen stod dessutom som spön i backen, de levde en av staten erkänd existens, det svåra var ofta att klura ut huruvida det var gud eller djävulen som utfört det hela. Reliker ansågs även kunna utföra det mesta. Hjälpa till med sådden, avvärja regn eller fiender, etcetera. Relikerna var ofta kvarlevor av någon särkskilt helig person och manin att få tag på dem kunde ofta få en del märkliga följder. T.ex. skall en grupp umbriska bönder velat ta livet av en vis eremit då de oroade sig för att någon annan skulle lägga vantarna på hans heliga ben om han hann självdö. Ett annat exempel är när Tours krönikör gladde sig över att kroppen av ett helgon blivit stulen av en grannstad, logiken var att gud/helgonet skulle ha ingripit om detta inte vore av godo.

Livet var i allmänhet hårt och synen på det likaså. Sjukdomar grasserade. Från och till spektakulärt, som när pesten blåste in över Europa med den Justinianska pesten och Digerdöden, men för det mesta malande som t.ex. i form av smittkopporna som plågade Europa ända fram till 1800-talet. Därutöver var svälten en verklighet för alla människor, i regel gick det ett nödår per tre normala eller goda år och hade man då inte bunkrat upp ordentligt svalt man. Slutligen kom kriget. Krigen var under medeltiden för det mesta lokala och korta, staterna vara inte tillräckligt kraftfulla för att kunna hålla på särskilt länge. Detta var dock ingen tröst för dem som kom i de otyglade knektarnas väg. Allt detta, tillsammans med den vansinnigt höga barnadödligheten/barnsängsdöden, ledde till en medellivslängd som var usel. Faktum är att under vissa delar av den tidiga medeltiden sjönk Europas befolkning snarare än ökade.

Synen på döden skiljde sig mycket från vår. När det gällde barnen dog de i så hög omfattning att föräldrarnas hållning till sina små i regel var fatalistisk (bidragande var här givetvis att distinktionen mellan barn och vuxna inte var lika tydlig som idag, barn arbetade och vuxna lekte). Sedan var döden ofta graderad efter klasstillhörighet. Ett sällsynt fruktat rövargäng jagades ner, steglades och hängdes i 1400-talets Frankrike. En krönikör skrev lakoniskt om denna bestraffning att: ”åt detta skrattade man mycket, då de alla var fattigt folk”. Våldet var i allmänhet utbrett i samhället. När vikingar anföll nordfrankrike under 850-talet fanns det i en trakt en grupp bönder som gjorde modigt och effektivt motstånd mot nordborna. Detta fann det lokala frälset vara ett brott mot den rådande ordningen (att blott adeln fick slåss) vilket lede till att de tappra bönderna blev massakrerade av den lokala aristokratin.

Den stora breda massan var bönder. Urbaniseringen hade tagit några rejäla kliv tillbaka redan under slutet av den romerska eran och vid det här laget bodde de flesta människor i små byar som ofta saknade namn och i regel skiljde sig mycket litet från andra små samhällen. De var regelmässigt små, illaluktande, skitiga och inavlade. Detta kunde leda till problem om t.ex. någon via krig hamnat i fel landsända, det var helt enkelt svårt för att inte säga omöjligt att hitta hem igen (detta kan vara grunden för den ryska traditionen att ha en begravning för de som skall till armén, man räknade helt enkelt inte med att se dem igen). Dessutom hade byarna i t.ex. England en tendens att flytta på sig. Husen var nämligen av dålig kvalité och rasade ofta ihop efter några år. Istället för att bygga nytt på samma plats byggde man istället lite i utkanten av byn vilket ledde till att byar kunde hoppa iväg flera kilometer på några hundra år.

Men lukten ja. Avsaknaden av el ledde till att boskap regelmässigt hölls i husen för att hjälpa till med uppvärmningen. Ibland kunde till och med mindre grisar få sova i den stora säng som familjen delade (i Sverige var det vanligt med både råttor och illrar i halmmadrasserna, i Danmark förekom ålar). Detta ledde i sin tur förståss till att djurens avföring spilldes både hit och dit i människornas boningar. Därtill ska läggas att folk sällan tvättade sig (vatten ansågs ohälsosamt) och lika sällan bytte kläder. I vissa delar av Tyskland skall det ha varit vanligt att man helt enkelt gick i sina plagg tills de bokstavligen talat föll av. Det otvättade tyget mot den lortiga huden ledde givetvis till eksem, skabb och hudsjukdomar. Allt detta, tillsammans med ett bristfälligt tandhygien, ledde till att folk stank (tänk er gärna sagans vackra prinsessa med allt detta i bakhuvudet).

Kopplat till gudstron var även mörkret. Människor under den här tiden hade små möjligheter att lysa upp sin omgivning efter att solen gått ner. Därför gick man och la sig när det började skymma. Här upp i norr ledde detta till ett mycket stillasittande liv under stora delar av året. Men just detta att inte kunna se sin omgivning gjorde mycket med människans sinnelag. När folk satt och kurade kring sina små eldar på natten såg de ingenting utöver sin direkta omgivning. Och det var ju förståss i det de inte såg de fann sina fasor. Otaligt oknytt befolkade folktrons undervegetation. En del var farliga och andra likgiltiga. Mörkret kunde dessutom vara direkt livsfarligt. Vanligt återkommande i dödsrapporteringen under denna tid var människor som vinglade hem i mörkret, föll och drunknande i något dike (både fallet och drunknandet hjälptes säkert av det faktum att folk i allmänhet var salongsberusade till vardags, misstron mot vatten ledde till att man tog till ungefär 7 liter öl per dag istället).

Det här är bara några få saker som påverkade den medeltida människans sätt att se världen och som man måste förstå för att beskriva eran. Men en ytterligare var kungen. Kungamakten var inte särdeles stark efter Charlemanges och Otto III:s dagar men den fanns ändock där. Och det är under medeltiden som inställningen till monarkerna som varande över folket börjar utformas på allvar, inte minst i nordeuropa.

Det är därför lite lustigt att vi svenskar har bestämt oss för att ha kvar denna institution. Carl XVI Gustaf kan i förlängningen sägas vara ett resultat av alla de olika missförstånd och misshagligheter som jag nämnt ovan ty det var samhällen som präglades av dessa företeelser som krystade fram hans ämbete. 

Men det är också därför man inte ska bli arg på honom, denna levande anakronism, när han tydligen betedde sig olämpligt i sin ungdom. Han vet inte bättre. Han är trots allt en rest från medeltiden och dess intellektuella tankegods, fast i nutiden. Att döma honom vore som att ge en dinosaurie fortkörningsböter.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: