Skip to content

Den Svenska Nationalismen

9 november, 2010

Något som är i ropet just nu (på grund av SD) är att definiera vem eller vad som är svenskt. Jag själv är lite kluven. Svensk nationalism (jag använder här ordet ytterst slarvigt) har ju tagit lite olika skepnader under årens lopp.

Under den tidigmoderna tiden var det mycket dumheter om att Sverige var de gamla goternas (götarnas) hemort. Dessa hade ju rivit ner romarriket och det passade bra för oss svenskar under 1500-talet (när vi inte hade så mycket annat än ett ärorikt förflutet att skryta med) och på 1600-talet (när vi själva höll på att bekriga papisterna).

Under 1800-talet började grosshandlarhögern i vårt rike, ömma över förlusten av Finland, damma av dels goterna och dels vikingarna. Lärda herrar satt och fånade sig med vikingahjälmar (med de obligatoriska men ahistoriska hornen på) och skaldade ihop amsagor om den svenska dådkraften fordom och (förhoppningsvis) i en snar framtid. Därutöver återuppfann man en hel del sinnrika argument för varför bibeln och den antika hjältetiden förmodligen utspelade sig i Stockholmstrakten (Täby och Thebe låter ju snarlikt).

Under 1900-talets början väckte man liv i Karl XII och Gustaf II Adolf. Män som Sven Hedin orerade sig blå kring hur (och jag parafraserar) ”Tyska soldater nu marscherar på den jord där svenska knektar slumrat i hundratals år”. Detta ansågs vara ett fullgott argument för varför Sverige borde göra ett intåg i första världskrigets glödande stålstorm på Tysklands sida. Därutöver fanns även en hel del antidemokratiska och rasbiologiska slipprigheter som hörde tiden till. Jag tror (och när jag skriver ”jag tror” betyder det för det mesta att jag är jävligt säker) att det var Gustaf V som menade på att (och jag parafraserar) ”svensken liksom alla andra germanska folkslag behöver en fast hand över sig”. Detta kan ju givetvis ha varit ett utslag av tidig demens men förmodligen kom det från hjärtat.

Under det kalla kriget tycks det mig som den svenska nationalismen snarare låg på vänsterkanten. Utöver att vi var rätt övertygade om att vår nation var det närmaste man kunde komma paradiset hade vi även vårt internationella engagemang. Engagemanget var regelmässigt riktat mot små exotiska nationer som ingen visste något om (märkligt med tanke på att vi hade ett helt gäng kommunistiska diktaturer i vårt närområde tillika tre fascistiska dito i Spanien, Grekland och Portugal). Vi tycks i ett utslag av storhetsvansinne ha trott att Vietnamkriget slutade på grund av svenskens protester snarare än den sviktande amerikanska hemmaopinionen och det Nordvietnametiska blyet. Utöver detta styrde vi dessutom upp bojkotter av coca-cola (i under en vecka) för att lära den multinationella (ondska) jätten att veta hut.

Nuförtiden verkar nationalismen ha bollats tillbaka till högerkanten med SD:s folkhemsvurm och virriga resonemang om Sverige och svensken som någon form av Alla Vi Barn i Bullerbyn idyll.

Ingen av dessa typer av nationalism gör mig (eller någon jag känner) speciellt nöjd. De från 1500-1800 är för bisarra för att orka ta på allvar, dessutom är vår nationella ambition att dräpa katoliker inte längre särkskilt stor. Och oavsett hur häftigt man tycker det är med slaget vid Narva (och Breitenfeld och Fraustadt och Jankow och Lund och, och, och…) är det svårt att säga att en karolin med värjan i ena handen, bibeln i den andra och ett ryskt spädbarn mellan tänderna är det jag tänker på när jag känner mig som svensk. Det svenska storhetsvansinnet finns förvisso kvar men det verkar inte lite eldigt som det en gång var. Andra länder börjar komma ikapp oss och vi börjar inse att vi också svinar ner oss ibland. Jimmys version av Sverige påminner mig bara om min lilla text om medeltiden.

I syfte att utröna vad som får svensken att känna sig svensk har jag därför gjort en oerhört vetenskaplig studie (en kvalitativ intervjuundersökning med hermeneutiskt perspektiv utförd med hjälp av ett strategiskt urval) bland mina vänner. Frågan har helt enkelt varit när de känner sig svenska, resultatet var lite lustigt. De flesta sa först ”aldrig” sedan ”när jag möter utlänningar” (den andre som fiende, Bauman gnuggar händerna) men efter lite betänketid sa fjorton av femton ”när det snöar”.

Det här tycker jag är intressant, inte minst för att jag håller med. I vintras när det var -20 ute och fyra decimeter snö på marken då kände jag mig svindlande svensk. Utöver att de förslappade européerna nästan frös ihjäl medan vi stretade på fanns det något annat. Hos mig fanns det en känsla av att det här, det är evigt. Så här har det alltid sett ut i vårt land vid den här tiden. Det påminde en aning om första gången vi drog på oss snökamouflaget i lumpen. Fyrtio soldater som marscherade ut bland de snötunga granarna, beväpnade till tänderna och alla med känslan av att så här var det för farsan också.

Så jag tror snön påminner oss om det tidlösa och beständiga. Sen kan det i och för sig vara så att vi associerar snöns egenskaper med svenskens: vit, stillsam och kall.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 25 november, 2010 23:26

    Besynnerligt att ingen sade ”på midsommarafton”.

    Härlig undersökning dock!

    Lars

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: