Skip to content

Om Kriget (eller snarare ”om krigsfilm”, men jag vill få in Clausewitz i det hela).

15 november, 2010

Om det finns en genre inom filmkonsten som är kategoriskt dålig så är det musikalen. Det här är inte en åsikt utan konstaterande av faktum. De bästa (inte bra) musikalerna kan på sin höjd beskrivas som trevliga men lämnar åskådaren med känslan av att duktiga skådespelare, en bra handling och fin rekvisita har försakats.

Om det finns en genre inom filmkonsten som för det mesta är dålig är det krigsfilmen. Det kan tyckas vara lite märkligt att detta uttalande kommer från mig som återkommande konsumerar verk av denna genre. Dock blir jag nästan alltid besviken. De flesta krigsfilmer är helt enkelt dåliga. Orsakerna till detta är naturligtvis flera.

För det första tycker jag inte att det är ett orimligt krav att vilja se filmer där komplexa karaktärer tar sig igenom ett väl utarbetat manus för att framställa en intressant handling. Dessa tre komponenter lyser för det mesta med sin frånvaro i krigsfilmer. Karaktärerna är återkommande Karlar med käkar som påminner om uppochnervända hinkar, osjälviskt hjältemodiga till den grad att de skiter blått, vitt och rött. Manusen består nästintill alltid av plattityder, trivialiteter och klichéer om att ”jobbet” måste ”göras”, ”asses” skall ”kickas” och att man ser framemot att komma tillbaka till frugan (dylika uttalanden leder ofelbart till kula mellan ögonen några minuter senare). Handlingarna kretsar efter gammal sed och ovana kring att någon ö/kulle/strand/stad/kvinna skall intas, varför detta skulle göra någon lycklig är alltid oklart men man får ändå för det mesta inhamrat i sig att just denna ö/kulle/strand/stad/kvinna är oerhört viktig (kom-ihåg-deras-offer,-de-dog-för-dig/gud/demokratin-osv.-etc.).

Ett annat problem är att det bara finns ett krig som egentligen går att skildra. Första världskriget är nästan ofilmbart om man inte är en regissör med fantasi (inget återkommande karaktärsdrag bland dem som gör krigsfilmer). Koreakriget minns ingen. Vietnamkriget går att filma men exempel på filmer som faktiskt är bra som berör denna konflikt är inte många (Apocalypse Now är den enda jag kan komma på, alla andra Vietnamkrigsfilmer lider av villfarelsen att det var synd om… amerikanerna). Kriget mot Terrorismen verkar vara helt hopplöst att göra bra film om. Det är inte så konstigt om man beaktar den överväldigande övermakt som står på de godas sida. Det blir liksom inte så spännande att se stridsvagnar som bekämpas med högafflar (just denna besvikelse med bristen på epik i modern krigföring återfinns för övrigt även hos krigshistorikerna, några har försökt skriva dramatiska böcker om byfighten i Fallujah men de ser ofta lite pittoreska ut när de står jämte böcker om slagen om Stalingrad, Moskva, Kiev etcetera). Återstår då det andra världskriget. För att parafrasera Magnus Betnér: ”Det var 70 år sedan, släpp det där nu!” Jag är trött på att se Joe och Tommy bekriga Fritz i den franska landsbygdens pastorala grönska. Utöver att konflikten ifråga ofta leder till filmer med samma moraliska färgskala som de färger Buster Keaton spelade in sina (smått brillianta) alster i tycks manusförfattarnas förbluffande stora respekt för dem som utkämpade konflikten leda till att det är omöjligt att spela in filmer som är ens någorlunda realistiska.

Detta med realismen är dock något av ett tveeggat svärd. Många filmer (t.ex. Black Hawk Down) försöker hävda att de är realistiska (dvs. att produktionen lider av synnerligen lata manusförfattare) vilket leder till två saker. Den första är att redan kantiga karaktärer blir än mer sparsmakade, fokus i realistiska krigsfilmer är för det mest på själva kriget och inte på dem som utkämpar det. Detta leder till karaktärer som vi inte bryr oss om som utkämpar en konflikt vi struntar i fast med väldiga mängder blod och avslitna armar. Det andra är insikten hos betraktaren att filmen trots rubriceringen inte är realistisk. Jag tror att en riktigt realistisk krigsfilm skulle få oss att må illa. Samt bli uttråkade. Betänk hur en sådan skulle vara. Timmar av artilleribombardemang och flyganfall som följs av ett förvirrat anfall där fienden inte syns mer än som siluetter, om ens det, bara för att avslutas med att några hundra meter sönderskjuten jord erövrats till priset av ungefär 33% fler Tommys och Joes än Fritzar. Ingen fängslande filmunderhållning. De filmer som sägs vara realistiska lyckas förvisso få betraktaren att erfara krigets tristess men inte dess verklighet (anekdotisk bevisföring för detta kan vara när vår kapten i lumpen spelade upp Saving Private Ryan för att visa oss hur vi inte skulle göra och gav kommentarerna ”fel”, ”fel”, ”oavsiktlig krigsförbrytelse”, ”fel”).

Det finns dock några exempel på krigsfilm som är bra. Stalingrad, Undergången, Das Boot är de i särklass bästa. Dessa är dels bra för att fokus ligger på karaktärerna och hur de förstörs av det elände de är ute i, dels för att de är några av de minst glamorösa skildringarna av statssanktionerat mördande som går att återfinna. Detta sistnämnda beror förståss på att de är tyska produktioner. Tyskarna är oförmögna att göra filmer som är annat än traumatiserande och detta beror givetvis i sin tur på att tyskarna förlorade kriget samt att de till skillnad från alla andra länder gjort upp med sin historia (det räcker dock inte med att förlora ett krig för att göra bra filmer om det, amerikanerna är ju som sagt väldigt dåliga på att göra filmer om Vietnamkriget). Dock har det kommit tre Hollywoodproduktioner på senare tid som står sig i jämförelse. Dessa är Generation Kill, Hurt Locker och Inglorios Basterds. De två förstnämnda är bra på grund av att karaktärerna är i fokus medan realismen används som krydda snarare än som egenvärde. Den sistnämnda är bra för att den struntar i realismen och istället är en skön rulle om nazister (paradoxalt nog är detta även en av de mest nyanserade skildringar av de fältgrå som gjorts i USA, och detta i en ploj- film).

Så krigsfilmerna kanske börjar bli bättre, måhända p.g.a. att de moderna krigen är för trista. När krigandet inte går att föra fram som filmens fokus återstår karaktärerna, och det är då det blir bra. Med andra ord: så länge det finns krig finns det hopp.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 25 november, 2010 23:39

    Klart bra tysk krigsrelaterad film som de flesta missat: ”As Far As My Feet Will Carry Me”.

    Mvh,

    Lars

  2. 26 november, 2010 09:42

    Tjena. Har ej sett, kan dock tillägga att jag glömde/struntade i de bra ryska filmer som finns (”kom och se”, ”the cranes are flying”).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: