Skip to content

Mina neuroser och deras orsaker

21 november, 2010

Dessa äro legio så jag tänker nöja mig med ett axplock.

Brev: Fy fan. Så fort jag ska posta något som är viktigt drabbas jag av ångest. För det första vet jag hur jag ska göra men tror jämnt att jag inte vet det. För det andra våndas jag alltid över att brevet skall öppnas på vägen mot sitt mål och tappa sitt värdefulla innehåll. För det tredje tror jag inte på att frimärkena ska hålla sig fast.

Jag är ganska övertygad om att denna skräck kommer från min generationstillhörighet. Jag är inte van vid att skicka post utan att maila, och precis som äldre människor känner sig skeptiska mot modern teknik känner jag mig misstänksam mot äldre teknik.

Att hamna fel: Varje gång jag flyger ställer jag mig i rätt kö. Därefter går det någon liten stund som jag spenderar med att läsa. Sedan slås jag av tanken: ”tänk om jag står i fel kö! Jag kommer inte att hamna i Grenada, jag kommer att flyga till Arkhangelsk istället.” Långsamt börjar jag snegla på mina medpassagerare. De ser inte ut, nu när jag tänker på det, som Grenadabor. Klart de inte är, de ska någon annanstans. Som tur är brukar gaten öppnas ungefär här och jag lugnas.

Förklaringen till denna neuros (vilken även gäller när jag ska åka buss eller tåg någonstans jag inte varit förr) kommer ifrån att jag relativt ofta (och fordom alltid) förväntas hitta till rätt plats. Detta innebär givetvis inte positiva omdömen när man hittar rätt utan tvärtom hugg och slag när man inte gör det. Därav oron för att hamna fel.

Administration: En av de (kanske den) som känner mig bäst fick en gång frågan: ”vad är han rädd för egentligen?” Svaret blev blixtsnabbt: ”administration”. Det här är en elakartad del i min fobi för brev. När jag skickar brev är det alltid till någon typ av administrativenhet. Det kan vara csn, arbetsgivare, ambassader, etcetera. Nu är det inte så, käre läsare, att man ska se dessa som professionella och effektiva administrationer av Webers typ. Nej, dessa är ansiktslösa och oöversiktliga byråkratier där tjänstemännen läste 1984 istället för Bamse när de var små. Jag (trots min stora tillit till staten) inbillar mig alltid t.ex. att csn:s tjänstemän har kvotter på hur många de ska nobba varje år. Och det vore ju en katastrof för mig. Tankegången brukar lyda: ”Får jag inte csn kan jag inte bo kvar i min lägenhet och då kan jag inte plugga här i Linköping och då måste jag flytta hem till mina föräldrar och då måste jag hitta någon som hjälper mig att flytta och då måste jag magasinera mina möbler och då måste jag få ett arbete och då måste jag betala tillbaka mina skulder till csn och då kommer jag aldrig kunna doktorera och då kommer jag få jobba på McDonald’s istället och då kommer jag bli fet p.g.a. luncherna och då kommer jag aldrig mer få någon flickvän och då kommer jag fortsätta att vara ensam och olycklig och och och…” Nåväl, så där brukar det se ut i mitt huvud innan jag fått besked på min ansökan om studiemedel.

Orsaken till denna fobi tror jag är mer eller mindre samma som brevskräcken. Dvs. något kan gå snett som ligger utanför min kontroll. Detta är f.ö. troligtvis grundförklaringen till många av mina neuroser. Jag har ganska stort förtroende för min egen kapacitet att klara av problem men måste jag förlita mig på andras kompetens… ja, då blir det annorlunda.

Lukt: Det här är den sista men den vanligaste. Jag kan stå på en fest och känna vilket socialt geni jag är, och plötsligt drabbas av tanken: ”jag luktar svett/bajs/navelludd!” Sedan börjar jag tänka på det, sluta koncentrera mig på den jag talar med och misstänka att denne står och tänker: ”det luktar ju skit, är det någon som inte har tvättat sig!

Upphovet till denna fobi är sannolikt att jag är ganska luktkänslig i största allmänhet. Om någon annan luktar elände känner jag det och dömer personen som bonde. Därav, p.g.a. min fördomsfullhet, vill jag själv inte lukta illa.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 21 november, 2010 17:46

    Det var en himla tur att du inte stod i kön till Grenada istället för Granada, för då hade du hamnat i västindien istället för Spanien.
    För övrigt briljant inlägg. Sjukdomsinsikt är första steget till tillfrisknande!

    • 22 november, 2010 00:54

      Jo, det roliga är att det där ändock är redigerat från Grenanda. Du hör ju själv.

  2. 23 november, 2010 02:10

    Du inser väl själv att de här barnsligheterna måste upphöra.

    • 23 november, 2010 12:21

      Du får en tandläkarräkning på 8000 om du inte håller käften.

  3. kajsatankar permalink
    23 november, 2010 12:33

    😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: