Skip to content

Vietnamkrigslitteratur

22 november, 2010

I mitt lilla inlägg om krigsfilm (ja ”lilla”) konstaterade jag i en parentes att krigshistoriker verkar vara lite besvikna på kriget mot terrorismen. Detta skulle jag vilja utveckla en aning.

Faktum är att krigshistoriker verkar vara missnöjda med alla krig efter 1945. Min empiri för detta uttalande kommer i detta inlägg bestå av Vietnamkriget. Detta är förmodligen ett av de mest omtalade, debatterade och omskrivna krig som någonsin utkämpats utöver det andra världskriget. Trots det verkar ganska lite skrivas om själva kriget.

Många har säkert uppfattningar om konflikten. Dessa består regelbundet av bilden av ett övermäktigt USA som går in och våldtar det lilla fattiga (men modiga) Vietnam men till slut kastas ut. Den här bilden är f.ö. inte helt fel. USA var övermäktigt Vietnam i alla kategorier som är meningsfulla att mäta när det gäller krig, förutom uthållighet. Våldtäckt är också korrekt om man betänker de enorma civila förluster som drabbade den lilla sydostasiatiska nationen. Song My är det mest kända exemplet men Tiger Force:s framfart genom djungeln och Operation Speedy Express borde uppmärksammas oftare. Här börjar dock bilden krackelera. Krigsförbrytelser var ingenting amerikanerna hade patent på. Nordvietnameserna och FNL/Vietcong mördade tiotusentals (civila) förre, under och efter kriget, något som general Giap erkände och ångrade. Nåväl, Vietnam var förvisso både fattigt och modigt (faktum är att det nog aldrig har förekommit ett vildsintare folk än vietnameserna, besegrar man Frankrike, USA och Kina inom en 30-årspriod förtjänar man ett rykte som hårdför nation) men även här behöver bilden modereras. Det tunga lasset i kriget mot USA drogs främst av den Nordvietnamesiska reguljära armén, särskilt efter Tetoffensiven, inte av tonåringar med bambukäppar (dvs. Vietcong).

Nåväl, om man gör en liten genomgång av vad som finns skrivet om Vietnam är det slående hur lite av det som handlar om krigföringen. Mycket handlar om politiken bakom kriget (t.ex. Karnow, Tuchman och Mann). Annat fokuserar mer på de som utkämpade det (Herr, Ninh, m.fl.) eller på krigsförbrytelser och mentalitet (Gibson, Greiner m.fl.). Den enda författare som jag på rak arm kan komma på som skrivet utpräglat om kriget (dvs. dess operationella del) är Marco Smedberg. Hans bok är visserligen läsvärd men lider av att den är på tok för kort (ynka 300-400 sidor).

Detta är inte fallet när det gäller, säg, andra världskriget. Där finns det en närmast löjeväckande uppsjö av böcker som bara berör operationers utförande, arméers framstormande och divisioners traskande (t.ex. Zetterling, Tamelander, Davids, Keegan, Beevor, Hastings, Knopp, Glantz, Parker, m.fl. osv. etc.). Här får man tvärtom anstränga sig en aning för att finna verk som fokuserar på politiken (Taylor), de som slogs (Merridale), mentalitet och krigsförbrytelser (Bartov).

Jag tror orsaken till detta är att moderna krig är så… tråkiga. Om jag satte mig ner någon dag (vilket framstår som troligt) för att skriva en bok om Ostfront skulle jag ha ett överflöd av operationer och slag som är dramatiska och till det närmaste krigsavgörande. Alltifrån de kända (Moskva, Stalingrad, Kursk och Leningrad) till de halvt bortglömda (t.ex. Kiev, Tjerkassy, Seelow, Krim) finns det händelser under kriget i öst som det är enkelt att skriva spännande och engagerande om. Enorma pansarslag, luftlandsättningar, miljontals stupade i enskilda offensiver, elitdivisioner som stormar fientliga ställningar, etcetera.

När det gäller moderna krig är det annorlunda. Om vi tar Vietnamkriget som exempel kan vi konstatera att det finns få stora, svepande operationer (Tet och Påskoffensiven -72 är kanske de mest kända) inga slag av större dignitet (Khe Sahn, Na Drang och Hamburger Hill skulle knapp ha kallats för skärmytslingar på östfronten) och knappt ens något klart syfte för amerikanernas del. Majoriteten av de amerikanska förbanden satt i relativ trygghet i luftkonditionerade kontor eller lastbilar och sysslade med logistik. De som faktiskt var ute i bushen såg sällan av fienden. De lunkade fram genom risfält, träsk och djungel, antingen angripna av en obarmhärtig sol eller ett skoningslöst regn. Någon gång i veckan dödades någon i förbandet av en mina eller en osynlig krypskytt. När strid uppstod var det vietnameserna som hade initiativet i den absoluta majoriteten av fallen. Sedan utväxlades eld, några dog på respektive sida, amerikanerna drog sig tillbaka, kallade in flyg och artilleri och försökte därefter hitta resterna av motståndarna för att bidra till förbandens Body Count (och mötte amerikanerna mot förmodan sina kollegor utan artilleri eller flyg slutade man kalla fi för Gooks och började kalla dem för Mr Charles).

Detta är inte spännande att varken läsa (ursäkta käre läsare) eller skriva om. Lägg därtill att de flesta moderna krig som västerlandet varit inblandade i ser ut ungefär så här. Irakkriget (dvs. post-2003) och Afghanistan (anno 2001) bär många likheter gällande ren krigföring med Vietnam. Detta beror förståss på att Fienden av idag insett att det är en synnerligen dum idé att möta västerländska härar i fält, för att inte tala om den amerikanska. Det är smartare att gömma sig i oländig terräng eller bland civila, tillfoga en stadig ström av förluster och vänta på att den västerländska hemmaopinionen ska börja knorra över Krigets Kostnad. Därför måste de arma historiker som skriver om moderna konflikter koncentrera sig på annat än krigföringen.

Problemet med detta är givetvis att man ibland kan skönja en viss nostalgi för andra världskriget bland krigshistoriker. Det var ju så mycket lättare att skriva då.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: