Skip to content

Att göra upp med sin historia

29 november, 2010

Det är viktigt att göra upp med sin historia. Det handlar ju mer eller mindre om att man ser till forna missdåd, gräver i det nationella samvetet och kommer fram till att det förgångna innehåller misstag som man i det moderna samhället vill undvika att upprepa. Det är med andra ord att lära sig av sin historia. Det här är lite snarlikt inlägget om revisionism. Det handlar ju trots allt om ett sätt att förhålla sig till och tolka historien. Precis som i det fallet lyckas jag dessutom identifiera tre olika (arbetsskada) sätt att göra upp med historien. Det inaktiva, det aktiv-resonliga och det aktiv-fåniga.

Det inaktiva tycks mig vara det vanligaste. Detta går för det mesta ut på att man överhuvudtaget inte gör upp med sin historia och går i regel att dela upp i tre underkategorier. Den första av dessa är att förneka att man skulle gjort något fel. Ett bra exempel på denna typ av nationell idioti är givetvis det turkiska förnekandet av det armeniska folkmordet. Detta är ett helt barockt förhållningssätt.  Folkmord är nämligen ganska svåra att mörka. Försvinner några miljoner människor huxflux ur en nations folkbokföring tenderar omvärlden att höja på ögonbrynen en aning och ställa spetsiga frågor. I just detta fall är det dessutom en tråkig sanning att ingen seriös historiker förnekar det armeniska folkmordet. De som gör det är för det mesta svårt anfäktade av turkisk nationalism. Den andra kategorin är den ignoranta. Här återfinner vi nationer som Sverige och Japan som är tillsyns helt ovetande om forna förbrytelse (I Sveriges fall handlar det om 1600-talets framfart i Tyskland, Polen och Ryssland, I Japans om folkmordskriget i Kina under 1930-1940 talen).  Den tredje underkategorin är den glorifierade. Här är England naturligtvis en bra representant, men även Frankrike, Belgien och Spanien. Det jag syftar till här är de olika kolonialeskapader som samtliga dessa tramsiga nationer ser tillbaka på med nostalgi och stolthet. Belgarna ska ha t.ex. ha ett monument i Bryssel över de som stupade för att befria kongoleserna under slutet av 1800-talet (med tanke på att ungefär 50% av Kongos befolkning, dvs. ungefär 10 miljoner, slaktades under denna befrielse får man anta att det är befrielsen från livets jämmerdal som åsyftas).

Det aktiv-resonliga sättet omfamnas av få nationer. Faktum är att jag bara kan komma på ett land som aktivt och ordentligt gjort upp med sitt blodiga förflutna. Det är givetvis Tyskland. På 1950-talet gjorde man det inte då man hade fullt upp med att resa sig ur det andra världskrigets aska. I Östtyskland gjorde man överhuvudtaget inte upp med sin historia innan murens fall, den officiella sanningen var istället att östtyska förband hade varit med och befriat Berlin 1945. Men i Västtyskland sedan 1960-talet har det varit annorlunda. Ty till skillnad från alla andra nationers 68-rörelser (som går att sammanfatta med: ”aldrig har väl så få haft så många att tacka för så lite”) hade den tyska dito en viktig samhällsmässig funktion. Folk började fråga mamma och pappa vad de egentligen hade haft för sig under kriget. Sedan dess har ett tyskt nationellt särdrag varit att göra upp med och aldrig glömma sin historia.

Detta har fått ett otal konsekvenser. Ett exempel är att Tyskland de facto har politiska fångar eftersom det enligt tysk lag är förbjudet att vara nazist (det kan i och för sig tilläggas att detta gör dessa politiska fångar till en anomali inom sitt skrå, till skillnad från andra länders politiska fångar är de tyska synnerligen äckliga och osunda typer). Det var först i år det var möjligt att göra en fotoutställning om Hitler som person. Tills alldeles nyligen fanns det knappt några böcker av tyska författare om allierade krigsförbrytelser under det andra världskriget (som t.ex. de sovjetiska mordorgierna och massvåldtäkterna i Ostpreussen samt de allierade brandbombningarna mot civila mål ) men däremot en uppsjö av litteratur om tyska dito. Dessa sistnämnda verk kan dessutom ta en del märkliga vändningar. När t.ex. Guido Knopp skulle skriva sitt verk om SS var han tvungen att ta till en hel del logiska kullerbyttor för att bevisa att Waffen-SS inte var elitsoldater (logiken tycks vara att eftersom de slogs för en dålig sak slogs de dåligt). Detta stämmer av allt att döma inte. Från och till går det en nästan erotisk rysning genom det militärhistoriska facket och de börjar gå igenom vilka förband som var de bästa under kriget. I regel brukar minst en SS-division då nämnas (antingen LSSAH, Das Reich eller Totenkopf). Ett sista exempel är förståss den märkliga idén om en tysk Sonderweg, en specialväg som bara gäller tyskar och som går ut på att man kan se en röd tråd genom den tyska historien (ibland från 1500-talet) till Treblinka. Det är nästan bara tyska historiker som omfamnar den här absurda idén och en av de känslor man får av deras resonemang är att det mer eller mindre var ett misstag att Tyskland enades (om någon är intresserad av varför deras resonemang är dumheter kan de läsa min D-uppsats om ämnet).

Slutligen då, den aktiv-fåniga. Här är det Sverige som är den främsta representanten. Lustigt nog är det inte våra stora förbrytelser från stormaktstiden som vi gör upp med utan våra jämförelsevis små förbrytelser under 1900-talet. Eller fel, baltutlämningarna, att vi hade koncentrationsläger för kommunister under det andra världskriget, att vi var behjälpliga med att se till att det stod klart och tydligt i passen vem som var jude och att vi via bistånd stödde Pol Pot, det gör vi absolut inte upp med. Nej, vi fokuserar vår självspäkelse på främst två saker. Waffen-SS frivilliga från Sverige och midsommarkrisen. Det första är bara löjligt. Det var för det första inte den svenska staten (ni vet, de som vi i egenskap av demokrati väljer för att fatta kloka beslut) som skickade ut frivilliga, det var glada amatörer som på eget bevåg åkte iväg för att slåss för Nazismens sak. Sedan har vi för det andra deras numerär. Tvåhundrasjuttio (270) svenskar slogs i Waffen-SS, ett ganska litet antal om man a) betänker att organisationen ifråga bestod av strax under 2 miljoner man b) både Danmark och Norge ställde upp med 8000 respektive 7000 frivilliga. Såtillvida man nu inte utgår från att 270 svenskar p.g.a. sina ariska egenskaper var kapabla att på egenhand vända den tyska krigsinsatsen.

Midsommarkrisen är lite knepigare men samtidigt ingenting som vi borde vara särskilt upprörda över. För det första hade vi på grund av nedrustningar och lån till Finland ingen materiell att använda. Det saknades kulsprutor, ammunition och antitankvapen. För det andra hade Nazityskland, en av historiens mest dumaggressiva stater, via ockupation just tagit över våra lydländer Danmark och Norge och blivit vår granne. För det tredje fanns det ganska goda anledningar att tro att tyskarna skulle anfalla om de inte fick sin vilja igenom. För det fjärde skulle detta anfall i så fall utföras med en av världshistoriens bästa krigsmakter. För det femte var vår regerings prioritet (och skyldighet) att till varje pris hålla Sverige utanför kriget. Etcetera.

Jag förstår inte var denna mani kring de två ovan nämnda punkterna kommer ifrån. Antingen är det för att vi svenskar vill bevisa för omvärlden att vi visst hade en historia under 1940-talet. Eller också är det det svenska storhetsvansinnet som spökar igen. Dvs. att vi är så in i norden övertygade om att vi är en mer moralisk nation än alla andra att vi blir bestörta när vi inser att vi gör som ”dem” när vi väl hamnar i knipa. Och då finns det ju bara en lösning, att göra upp med sin historia.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: