Skip to content

Fyra nyanser av svart

2 december, 2010

Slaget kallades det tredje slaget vid Ypres. Det har dock gått till historien som Passchendaele. Den vakne läsaren har möjligtvis noterat att jag har en tendens att återkomma till just denna batalj. Det är mest för att det är själva sinnebilden av första världskriget, nästan som en karikatyr. Sensommaren 1917 började engelsmännen sin offensiv. Målen var förvisso långt ifrån vaga men å andra sidan helt onödiga. När dammet hade lagt sig hade en halv miljon man stupat på båda sidor, några kilometer söndersprängd lera hade tagits (som övergavs strax efter slaget) och ingenting hade blivit uträttat. Stridsförhållandena var gräsliga. I början hade man beskrivit slagfältet som ”lerigt”, efter någon månad som ”ett kärr” och i slutet som ”en sjö”. Orsaken till detta var att grundvattnen i Ypres ligger mycket nära jorden. Alla sidor hade skjutit med tungt artilleri på den belgiska myllan under hela kriget vilket givetvis gjorde att vattnet spillde ut ur marken. Lägg därtill att elden hade slagit sönder alla naturliga vattenvägar tillsammans med att miljontals stövlar marscherat över de redan leriga fälten och att det regnade under hela hösten så har man en ekvation som ger just lera. På nätterna kunde soldaterna på båda sidor höra svordomar, rop på hjälp och jämmer utifrån ingenmansland. Detta var det ljud som uppstod av de sårade som hade krupit ner i krevadgropar för att söka skydd. När de sedan inte blev hämtade kunde de inte göra mycket annat än att ropa på hjälp, alltmedan regnet fyllde igen deras hål. Det finns många anekdoter om detta vederstyggliga slag, men en som alla som beskriver det tar upp är när en engelsk general skulle bege sig ut till fronten för första gången under hela slaget. Han hade suttit i all bekvämlighet i något chateau bakom linjerna och, med en konjakskupa i ena handen, pekat på kartor som visade pilar och fientliga stödjepunkter. När han nu äntligen kom ut i den helvetes förgård som han och hans kollegor kommenderat ut sina arméer i blev han mycket bestört. Till slut satte han sig ner på en låda, grät som ett barn och kved ”skickade vi ut män att slåss i det här?” (Någon skall ha informerat honom om att det blev värre längre fram).

Under det andra världskriget började britterna bomba tyska städer. Detta kallades ”moralisk bombning” eftersom syftet var att knäcka det tyska folkets moral. Det var tillika svårt att ge sig på industrier och dylikt då den tidens bombflyg inte kunde imponera någon med sin precision. Detta ledde till att man fann det bekvämare att elda upp de tyska arbetarna och deras familjer när de låg och sov snarare än när de var på jobbet (amerikanerna fokuserade mer på industrierna och hade även större inverkan på kriget med sina bomber, bland annat genom att slå ut tyskarnas kullagerproduktion samt deras fabriker som framställde syntetisk bensin, likväl visade en studie efter kriget att blott 20% av den tyska industrin förstörts och att denna dessutom snabbt gick att reparera). Anfallen utfördes med alla möjliga typer av bomber. Från de stora brutaliteterna som skulle spränga bort tak och fönster, till de tidsinställda som skulle dräpa brandmän samt tillslut just brandbomberna som man fällde i enorma kvantiteter. Eldstormarna över Hamburg och Dresden visade på ett uppmuntrande sätt att man kunde bränna ihjäl tiotusentals människor över en natt. Det visade sig också att det var lättast att ge sig på gamla medeltida städer med smala gator, tak som hängde över gatorna och medeltida statskärnor. Moderna städer som t.ex. Berlin var hårdare mål vilket tillslut ledde till att man undvek dem då det var lättare att grilla spädbarn i städer utan strategiskt värde (Dresden). Herrarna som styrde det hela (Bomber Command) hade en mycket kylig inställning till det hela. Man la upp ruljansen som ett företag där man dagligen skulle uppnå vissa mål. Det var inte människor som man mördade utan ”enheter” som var en del i ett större produktionsmål.

Förintelsen började inte med gasen i Chelmo. Gasandet kom nazisterna igång med relativt sent i kriget. Nej, förintelsen började med det som kallas för ”förintelsen med kulor”. Denna satte igång med invasionen av Sovjetunionen 1941. Förfarandet var att tyska knektar indelade i så kallade einsatzgruppen eller sonderkommandos fick kila runt bakom fronten och gradvis, efter att Wehrmacht och Waffen-ss förbanden rullade österut, ge sig på judarna i de ockuperade områdena. Detta gjorde man som sagt inte med gas inledningsvis utan istället fick familjfäderna i specialstyrkorna kuska runt till olika byar, samla ihop de lokala judarna, föra dem till någon avlägsen plats och sedan skjuta dem i bakhuvudet. I början gav man sig bara på de vuxna männen men efter ett tag kom order om att man Tyvärr var tvungen att börja mörda kvinnor och barn också. Kulmen nåddes i och med Babi Jari där tiotusentals judiska familjer slaktades under loppet av några dagar. De som utförde dessa dåd tog ganska illa vid sig av sina insatser för fosterlandet. Det finns en del historier om chefer som gråtande berättade för sina skyttesluskar om ”den svåra uppgift” de hade framför sig men att ordern Tyvärr ”måste utföras”. Soldaterna själva började i många fall supa rejält, självmord bland dem ökade och moralen sjönk. Det finns till och med en historia om att chefspsykopaten själv, Heinrich Himmler, varit närvarande vid ett av dessa statssanktionerade massmord. Han blev vid detta tillfälle nedstänkt av hjärnsubstans och blev så förfärad att han hasplade ur sig att ingen skulle behöva genomlida denna uppgift. Så därför började man gasa. Det blev lättare för förövarna så.

Under Vietnamkriget tog amerikanerna med sig lärdomarna från sina industriella framgångar till kriget. Kriget fördes med marknaden och fabrikens tänkande. Generalerna blev chefer, löjtnanterna mellanchefer och soldaterna den halvutbildade arbetskraften. Vad som fungerade på Ford Motors borde väl ändå fungera ute i djunglerna, eller hur? I linje med detta gav man alla förband ett produktionsmål. De skulle få upp body count på si och så många dräpta fiender under den och den tiden. Produktionsmålen sattes dessutom på så vis att chefer och mellanchefer löpte risk att få sparken om de inte uppfylldes. Så vad göra om produktionen såg ut att inte nå de mål som var utsatta? Tja, räkna dödade civila som dödade fiender, aktivt ta livet av civilister samt skotta upp lik från kyrkogårdar förekom återkommande. Det kunde ibland ställa till med mörk komik som t.ex. under striderna efter tet-offensiven. Då lyckades amerikanerna enligt egen utsago ta livet av tiotusentals vietnamesiska soldater men lyckades samtidigt bara finna några hundra vapen i samma område. Man menade då att vietnameserna heller än att försvara sig gömt sina vapen för att sabotera den amerikanska imagen. Resonemanget var att om produktionen bara var tillräckligt hög skulle vietnameserna till slut bli tvungna att ge upp och kriget geschwint vinnas. Tråkigt nog fanns det ingen plan b till detta förfarande, dvs. någon tanke på vad man skulle ta sig till om man nu mött en fiende som helt enkelt inte gav upp. Så kriget fortsatte sitt tröstlösa malande och miljontals massakrerades.

Var vill jag nu komma med denna långa, blodiga, litania om lidande? Jo, det finns en liten detalj som för dem samman. Avskärmandet. Allt från generaler som håller sig undan fronten till massdöd förskönad till statistik är ett återkommande drag under 1900-talets idoga slaktande. Detta att förövarna avskärmar sig från sin uppgift. Under forna tider förekom förvisso massakrer och storskaligt dödande men det var även återkommande att de som utförde dylika illdåd efter ett tag slutade på grund av att de helt enkelt tröttnade eller blev äcklade. Men under 1900-talet har man försökt, och lyckats, med att göra dödandet kliniskt. Man har lyckats att andrafiera och förtingliga människor på skalor som inte var möjliga i det gamla Europa. Det är en obehaglig tanke och används än idag. Betänk de plufsiga soldater som i detta nu sitter i någon bunker med en joy-stick och sprayar afghaner medelst drönare. Avskärmandet är där nästan parodiskt. Soldaterna kunde lika gärna spela tvspel som skjuta folk.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. kajsatankar permalink
    2 december, 2010 22:18

    Kopplingarna till psykologin är verkligen många! Att lyda order eller distansera sig – klara coping-strategier!

    • 3 december, 2010 00:21

      Det är därför vi ska skriva en jävligt mörk avhandling tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: