Skip to content

Viva la revolución

11 december, 2010

Något som var roligt med att det var val nyligen (och det är verkligen inte mycket som går att beteckna som kul i svensk inrikespolitik) var att man fick kila runt bland valstugorna. Jag dras givetvis till extremisterna. Inte för att jag ska rösta på dem, gud nej, utan för att jag finner dem intressantast. Ty kommer man tillräckligt långt ut på höger- eller vänsterkanten börjar det bli som att prata med kristna fundamentalister. Man får insyn i ett helt eget politiskt ekosystem som bara befolkas av de frälsta, där verkligheten vrids och kröks efter vad Ideologin kräver.

Det finns mycket med dessa extremyttringar som jag inte förstår. En av dessa är vänsterns vurm för revolutioner. Jag har aldrig träffat någon som kallar sig för kommunist som inte jämrar sig över att den där trevliga revolten då Arbetarna kastar av sig sina Bojor. Varför vi skulle vilja göra revolution i Sverige är givetvis obegripligt. Vår nation är en av de som är utan tvekan bäst i världen att bo i. Vi har en stark demokrati och ingen som har ambitionen att göra några verkliga inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Vi är så snuskigt rika att såna som jag kan släpa sig igenom en humanistisk utbildning och få pengar för det. Varför vi skulle vilja med våld omkullkasta denna ordning är gåtfullt. Den tilltänkte revolutionären har dessutom ett antal problem. Om han är marxist (vilket de brukar kalla sig) får han helt lugnt sitta och vänta på att Folket skall ”resa sig” och det är ju inte så roligt. Om han å andra sidan vill skapa revolutionen (dvs. om han är Leninist, ni vet Lenin han som startade vad Stalin avslutade) har han problemet att han regelmässigt har en sparris fysionomi samt att han med all sannolikhet saknar utbildning i hur man t.ex. använder en automatkarbin, något som kan vara praktiskt när den blodiga revolutionen äntligen kommer.

Det är dock inte bara fjällrävenmunderade haschrökare som ser revolutionen som någonting av godo. När jag skrev min uppsats om Sonderweg noterade jag att en mängd av dess förespråkare menade att Tyskland gått åt pipsvängen på grund av att tyskarna inte hade haft vettet att göra just revolution. Det Sonderweghistorikerna var inne på var att resten av Europas länder (exklusive majoriteten av Europas länder, dvs blott Frankrike och England) hade haft en lyckad revolution och att det var anledningen till att de varit så fina  och fredliga till skillnad från de onda och krigiska tyskarna.

Även bland vuxna människor i vårt eget land hör man ibland en ådra att revolutionen är någonting som är bra i sig. T.ex. att de i Asien var fridsamma eller att det eller det landet fått det mycket bättre efter sin revolution, eller att man måste stödja de som Gör Motstånd mot Imperialismen i långtbortistan.

Jag förstår inte varifrån denna mani för revolutionen kommer. Om man ser till historien går det att hitta kanske två som fick positiva konsekvenser, men det var först efter att dammet hade lagt sig. Dessa var den engelska och den franska revolutionen. Den engelska visade världen att kungen var möjlig att både avsätta och avrätta (vilket var något av en innovation på 1600-talet) och den franska visade folkets tänder och att revolutionen kunde handla om högre principer som t.ex. klassiskt liberala idéer. Dessa positiva aspekter var dock inte uppenbara när de skedde. Den engelska revolutionen ledde till det engelska inbördeskriget vilket var en blodig mardröm som begåvade Englands civilbefolkning med alla plågor som 1600-talskriget kunde släppa lös. Den franska revolutionen ledde för det första till det Jakobinska skräckväldet och Napoleonkrigen vilket var de blodigaste konflikterna sedan Trettioårigakriget.

Och dessa var alltså konsekvenserna av de lyckade revolutionerna. Om man börjar nagelfara 1900-talets folkliga revolter blir det inte riktigt samma solskenshistoria. Den ryska revolutionen började bra men de som faktiskt utförde den (dvs. de vanliga ryssarna) fick inte behålla tyglarna över den speciellt länge innan Lenin kom dundrades från Zürich, yr av revolutionära floskler, och ställde till det. Ty efter 1917 väntade det ryska inbördeskriget, den röda terrorn, svälten på 1920-talet, kollektiviseringarna, Holdomor, Stora Terrorn, mer utrensningar under och efter andra världskriget och till sist bara det gråa slask som präglade vardagen i Sovjetunionen efter Stalins död. Summan av revolutionen i Ryssland var med andra ord att revolutionen inte bara åt sina barn, den frossade i sig sin egen avkomma och dödade tiotals miljoner människor. I Kina var historien liknande. Efter åratal av inbördeskrig och försvarskamp mot Japanerna fann sig kineserna plötsligt befriade från det gamla auktoritära förtrycket och underställda det nya totalitära dito. Mao och hans anhang lyckades med många stordåd. Bland annat försätta Kinas befolkning i den värsta svältkatastrofen under hela 1900-talet (dvs. det Stora Språnget som tog livet av mellan 20 och 40 miljoner människor) samt den mardrömslika Kulturrevolutionen, kollektiviseringarna och otaliga små terrorkampanjer riktade mot den egna befolkningen.

Ett återkommande problem i Afrika tycks vara att revolutioner som börjar som ganska idealistiska projekt slutar som despotiska regimer. De gamla revolutionärerna tycks sällan vara så kittlade av tankarna kring frihet, jämlikhet och broderskap när de själva sitter vid makten. Regimen i Eritrea är ett sådant exempel. De började sin bana som ökenkrigare som ville avsluta etiopiernas brutala ockupation. Robert Mugabes revolution syftade till att avsluta det elände som var Rhodesia och utropa ett fritt Zimbabwe där svart och vit skulle ha samma rättigheter. Idag har Zimbabwe blivit en av de mest auktoritära staterna i världen och hemsöks av pest, svält, inflation och våld. Det finns otaliga fler exempel men du förstår säkert poängen, käre läsare.

Det jag vill komma till här är frågan varför revolutionen så ofta ses som någonting bra. Kan någon vara så vänlig att peka på den lyckade revolutionen där samhället förändrades till det bättre och medborgarna blev friare (jag skulle säga de östeuropeiska under slutet av 1980 talet, men de tas sällan upp då de handlade om ”kontrarevolutioner”)? De som gillar tanken om den folkliga revolten brukar vara sällsamt tysta kring sådana där petitesser som att revolutioner alltid är blodiga affärer och ibland kostar miljontals människoliv. Detta tror jag är av två skäl. Det första är att de som säger sig vara för att ”en-dag-sker-det” brukar vara idealister. Väna personer som vill sin nästa väl och ser revolutionen som ett medel till ett samhälle där alla skall ha det bra, lejon sova jämte lamm, osv. Samtidigt finns det hos dessa individer ofta en kylig ådra. ”Ägg” måste krossas för Saken och eftersom målet för deras revolutionära projekt är total lycka för hela samhället kan det vara nödvändigt med ganska många ägg för att skapa den vackra kakan. Frågan är ju bara om det finns några ägg kvar när kakan är färdig.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. En allegorisk dito permalink
    11 januari, 2011 11:22

    Oj oj oj har fanns det saftiga saker att smaska i.

    1. Kronologi. Englands parlament upplöses av Charles I, vilket leder till inbördeskriget, vilket leder till att round heads (parlamentets trupper) tar makten och avrättar konungen. Cromwells diktatur följer med gravt inskränkta rättigheter.

    2. Sovjet. Lenin fattade tillslut vinken att inbördeskriget var kasst, införde NEP, landet förbättrades, sedan dog Lenin…Stalin tar över. Det blir förbjudet att ha roligt. VORBOTEN!

    3. Jag kan inte låta bli att du enbart fokuserar på de stora politiska revolutionerna. Låt oss kolla på ett lokalt exempel. Ståndsriksdagens upplösande 1866 innebar större politisk frihet. Allmän rösträtt män 1907 och kvinnor 1919. För att inte tala om att i o m detta så kom arbetarpartiet in som det största partiet som mer eller mindre kom att forma Sverige.
    Hur skall vi tolka revolution? Snabb, våldsam och omstörtande? Förändring av ett system som majoriteten av folket missgynnas i? Institutionella förändringar för politiskt och ekonomisk välfärd? Listan kan göras lång.

    • 11 januari, 2011 13:08

      Tycks vara löständer som smaskandet utförs med.

      1. a) Fair enough b) Och? Omkullkastar knappast textens resonemang.

      2. Du bortser från a) röda terrorn och b) att GULAG instiftades av Lenin och se c) chekan instiftades av Lenin. Att hävda att Stalin var den som förgiftade Sovjetsamhället och fick det att frångå den farbroderlige Leinins Goda Revolution är en tanke som luftats sedan Stalins död. Det brukar kallas revisionism och har ganska effektivt omkullkastats av modernare forskning som utgår från de sovjetiska arkiven.

      3. Ja, då inlägget i början hänvisade till vänsterns vurm för revolutioner torde det väl stå i tämligen klar dager att det är just de politiska som åsyftas. Revolutioner kännetecknas av att de inte är reformer, de vill säga som de exempel du torgför. Om du tar rösträttsprocessen i Sverige som just ett exempel vill jag påpeka att detta var en lång och utdragen process som efter en myckenhet av debatterande ledde till fredliga komprmisser. Revolutioner däremot har förvisso alltid förspel men de faktiska politiska revolutionerna kännetecknas av (ofta våldsamma) samhällsomstörtningar, inte att vissa grupper får fler rättigheter och att samhället förblir intakt.

      En kraftfullare invändning hade varit att ta upp det faktum att jag helt glömde bort den amerikanska revolutionen som med fördel går att framhålla som ett exempel på en god revolution.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: