Skip to content

O-o-o-ondskan

13 december, 2010

Ett kul ämne. När man ser film, läser böcker eller för den delen spelar tv-spel (ja, det är en legitim kulturell yttring) är det ju i regel så att det finns en protagonist och en antagonist. Protagonisten är för det mesta en ganska platt och ointressant karaktärer, på tok för ofta är denne den figur som är lagom allt men extrem i inget.  Huvudpersonerna är för det mesta de som är lagom roliga, lagom impulsiva, lagom smarta, etcetera. Det kanske är för att den som avnjuter det kulturella alstret ska kunna läsa in sina egna egenskaper i huvudpersonen och därmed se handlingen genom sina egna ögon, men själv dras jag till extremerna. I film, böcker och spel är protagonisten ofta något jag tolererar medan antagonisten är något som fascinerar. Här är jag nog inte ensam om man betänker de fullkomliga kulter som finns kring sådana som t.ex. Darth Vadar och Hannibal Lecter. Ondskan är intressant eftersom de flesta av oss kanske inte är goda men åtminstone inte aktivt illvilliga. Det finns dock en mängd olika varianter av ondska i populärkulturen.

Den Psykotiska Ondskan: Denna återfinns i alla teen slasher filmer. Ni vet, alltifrån Scream till Halloween. Denna ondska har inget syfte annat än att bekämpa tonåringar. Den verkar vara ganska moralistiskt lagd eftersom alla som bedriver otukt eller sliter av sig kläderna i syfte att göra just det kan räkna med att få en machete/yxa/kniv/osthyvel i fontanellen.  Den går inte att förhandla med då den inte har något högre syfte än ren blodtörst. På ett sätt är denna typ av ondska en slags bärsärk. Den är blodtörstig, ofta obegripligt stark, nästan odödlig (minns Jason Voorhees) och urdum. De har en tendens att dyka upp från ingenstans, anfalla och sedan snubbla på soffor.

Den Djuriska Ondskan: Denna variant kan vi åskåda i alla filmer som involverar djur eller djuriska människor. Jaws, Jurassic Park, och The Descent är exempel. Denna ondska drivs av hunger och behovet att fylla sin mage med protagonisternas kött. Den går inte heller att förhandla med eftersom den bara förs fram av primaldrift. Man kan invända att hajen i Jaws inte är ond just på grund av detta. Dock bör man ha i åtanke den målmedvetna illvilja som får den att förfölja vissa individer och upprepade gånger anfalla dem oavsett hur många gånger de skadar eller skrämmer den.

Den Religiösa Ondskan: För det mesta representeras denna av muslimer men även ibland av någon glad kristen fundamentalist. Denna ondska är helt övertygad om det rättfärdiga i sin sak, har sin överhettade hjärna fylld av religiösa griller och är beredd att gå över lik för att nå slutmålet. Den är sällan beskaffad med några övernaturliga egenskaper men däremot alltid bestyckad med någon form av massförstörelsevapen som alltid har en liten klocka som räknar ner till när den ska detonera (för det mesta kommer bomben ifråga från Ryssland, vilket inte är helt orealistiskt då ryssarna under mitten av 1990-talet stolt förkunnade att de nu hade koll på 95% av sina kärnvapen).

Den Nazistiska Ondskan 1, 2 och 3: Den första varianten av dessa återfinns i t.ex. Schindlers List eller The Pianist. DNO1 representeras gärna av någon Scharführer som vrålar gutturalt på tyska medan han dräper spädbarn. Denne herre är onekligen ond, men sällan intelligent. Han är en av de där 10% som Browning beskriver  som att de gillade mördandet. DNO2 kan man se i nästan alla krigsfilmer av det där hurtiga slaget som spelades in på 1970-talet. Denne man talar alltid engelska med tysk brytning, är kyligare än ett isberg och har en monokel tillsynes fastvuxen framför ögat. Fysiskt sätt är han dock inget praktexemplar då han delegerar krigandet till sina underhuggare (som består av hjordar av DNO1:or). DNO3 är ovanligare men går att påträffa i form av Max Aue i De Välvilliga samt Överste Hans Landa i Inglourious Basterds. DNO3 är välutbildad, intellektuell och talar en mängd språk. Han har ett sinne för humor och framstår ofta som en ganska trevlig prick. Dock döljer sig ett monster under ytan som släpps ut i plötsliga anfall av psykotisk våldsamhet.

Den Kriminella Ondskan: Denna kan vi avnjuta i Goodfellas, Gudfadern och The Sopranos. Denna ondska drivs av vinstintresse, är ofta en aning förfinad och alltid slipad. Den är inte vansinnig på samma sätt som DPO och försöker gärna rättfärdiga sina brott (oftast slentrianmässigt misshandlande och mördande) med höga ideal som Heder, Vänskap och Familj. Denna ondska är ofta en man kan känna viss sympati för, den förfäktas förvisso av psykopater och våldsverkare men dessa är trots allt filmernas huvudpersoner och de gillar man ju per definition.

Den Likgiltiga Ondskan: Denna är inte vanlig men enligt mig den som är mest fasaväckande. Man kan erfara den i The Call of Cthulhu och Mass Effect spelen. Denna ondska utgörs av entiteter så mäktiga att de lika gärna kunde vara gudar. Deras syften är oklara, de är omöjliga för människor att begripa och bekämpa men vill oss tråkigt nog illa. Problemet är att de inte nödvändigtvis vill oss illa för att de är onda utan snarare för att de ser oss som myror, boskap eller leksaker som de kan göra lite som de vill med.

Den Illvilliga Ondskan: Denna typ av ondska finner man sällan i alster som vill vara realistiska men däremot i form av kejsaren i Star Wars eller Sauroman i Sagan om Ringen. Denna ondska är förvisso ute efter makt men samtidigt är det svårt att komma ifrån att den är ond för sakens skull. Den tycker att det är roligt att vara ond, någon måste ju vara det också. Det är dock lite svårt att ta den på allvar då dess representanter ofta är mäktiga men trots detta alltid framställs som senildementa gubbtjyvar som kacklande irrar runt i nedbajsade morgonrockar.

Nå, det finns fler varianter. Dock finns det en som jag saknar i populärkulturen. Det är den Diaboliska Ondskan. Ty även om det finns varierande grader av realism i alla ovan nämnda varianter av ondska finns det ingen som är riktigt verklighetstrogen. Ty den ondska som beskrivs i kulturen är aldrig lockande. Den ondska som finns i verkligheten tycks däremot vara det. Betänk de otaliga individer som tillsvurit sig avgrundslika ideologier och därmed avgrunden under 1900-talet. Dessa ska man nog inte förstå som att de var mer onda som bebisar än andra människor utan snarare att den ondska de kedjade fast sig vid var mer tilltalande. Och det är i denna sirensång som ondskan går från att vara ond till att bli diabolisk.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: