Skip to content

Svensken och Katastrofen

14 december, 2010

(Detta blir nog ett ovanligt aktuellt inlägg för att komma från den här bloggen.)

Sovjetiska underrättelsetjänsten brukade kalla oss för ett ”skört” land. Det hade de nog rätt i. Ett av våra nationella särdrag tycks vara att vi blir så oerhört förvånade och skrämda när katastrofen kommer till vårt land. Detta är inte konstigt och inte nödvändigtvis ”fel” för den delen. I den bästa av världar skulle våld, olyckor och katastrofer vara anomalier. Nu är det inte så. Majoriteten av världens befolkningar är så illa tvungna att vara vana vid och till och med förvänta sig ovan nämnda incidenter. Men inte i Sverige och därmed inte för svensken.

När tsunamin dånade in över Thailand förlorade hundratusentals människor livet och några hundra av dem var svenskar. Minns ni debatten på den tiden? Det var förvisso mycket sorg i etern. Men även en hel del upprördhet. Hur kunde detta ske? Hur kunde det inte finnas någon beredskap? Hur kunde detta drabba svenskar? Ibland fick man känslan av att det hela var Göran Perssons fel, att eftersom han inte hade lyckats hindra Tsunamin var det han som orsakat dem. T.ex. var det många som var argsinta över att det inte fanns några frysboxar på plats som kunde förvara de svenska liken. Det var lite som att man förväntade sig att dylika tingestar borde finnas tillgängliga på alla svenska ambassader. Utifall att. Vårt grannland Finland reagerade inte så. De förlorade liknande mängder medborgare i samma naturkatastrof på en mindre befolkning men hade inte alls samma intensiva debatt om Ansvarsfrågan.

Ett annat exempel är vår insats i Afghanistan. När någon av våra soldater stupar där blåser det alltid upp en debatt som saknar proportioner. Vi har så här långt förlorat 5 man men vid varje tillfälle någon stupat har medierna tagit sig an det hela som att vår insats är någon form av modernt Stalingrad och att ifall vi inte drar oss ut NU kommer ingen av de svenska gossarna någonsin återse fäderneslandet. Det har fått folk på vänsterkanten att kalla operationen för ett krig (vilket det inte är om man betänker t.ex. statsvetenskapliga definitioner av fenomenet ”krig” samt att ISAF är där under FN-mandat) vilket förståss leder till följdfrågan vad vi ska kalla 1960-talets mission i Kongo för. Där förlorade vi 17 stupade och det på kortare tid. En annan lustighet är att det ofta blir upprörda tongångar även när svenskar befinner sig i strid. T.ex. var Svenska Dagbladets skribenter ytterst ettriga i våras över att svenska styrkor kallat in amerikanskt flygunderstöd vid ett flertal tillfällen (lite märkligt då detta bidrar till skyttesoldaternas säkerhet samt gör att vi inte behöver ha vår egen luftflotta i Centralasien). Att vi tar förluster är förmodligen ofrånkomligt men detta märks inte på debatten då det tycks finnas en evig förvåning över att de afghanska bergen inte är en normal arbetsplats där LO kan rycka in när arbetsförhållandena blir farofyllda. Vårt grannland Danmark har förvisso en debatt om sin närvaro i Afghanistan. Denna är dock 1) inte lika hysterisk 2) mer befogad på danskarna har förlorat 33 man i dödade.

Det sista exemplet är givetvis det terrordåd som drabbade Stockholm förra veckan. Detta är historiskt unikt i Sverige. Vi har aldrig behövt lida av självmordsbombare och sällan ens av terrorism. Debatten har här just börjat men om tidigare erfarenheter skall vara ett riktmärke torde den blåsa upp och bestå ett bra tag. Det är givetvis inte märkligt om man återigen ser till händelsens unika särställning i vårt land och likaledes är det medias plikt att skildra det inträffade. Dock finns det två saker som bör påpekas. För det första: terrorism har förekommit sedan 1800-talet att vi i Sverige varit förskonade från fenomenet så länge är mer märkligt än att vi nu blir utsatta för det. Vi lever inte i en liten bubbla av fred i en kaotisk värld. Vi är en del av denna värld på gott och ont. För det andra, och detta gör mig lite oroad: syftet med terrorism är att skapa terror (dvs. extrem rädsla). Om man ser till vilket pajasartat utförande som detta terroristdåd präglades av (dvs. en självmordsbombare som lyckades ta livet av… sig själv) borde vi i proportion till detta inte bli speciellt skrämda. Men på grund av det unika i händelsen kommer medierna blåsa upp detta till Sveriges 9/11, och det är att spela terroristen ifråga i händerna. Vi kommer bli extremt rädda. Ingen kommer tjäna något på detta utöver SD.

Vad beror detta på då, detta att vi inte kan hantera katastrofer? Jag tror svaret här blir detsamma som när man frågar sig varför svenskar är så politiskt korrekta. Dels har det att göra med en internationellt sett unikt lång fredsperiod. En gång i tiden var vi vana vid kriget, inte minst för att vi ofta satte igång det (”bet kindschen bet, zum morgen kommt der Schwede…”). Men sen kom freden och allteftersom generationerna gått har vi blivit allt mer främmande till kriget. Detta har haft konsekvensen att vi inte kan tänka oss hur det skulle se ut ifall Sverige var med i en väpnad konflikt och även att vi inte kan begripa att folk kan komma att dö av våldsamma orsaker. Det kan knappt finnas något annat land i Europa som har denna inställning. Faktum är att någon konstaterade att det var mycket lättare att argumentera för EU i Frankrike och Tyskland eftersom EU-skeptikern bara behöver dirigeras till närmsta kust där farfar och morfar ligger under ett stort kors. I resten av Europa (inklusive bland våra grannar) hände kriget nyligen, där lever fortfarande människor  som upplevde dess elände och kan berätta om det. Men så icke i Sverige. För oss är krig och våld något som utlänningar sysslar med och som omöjligen kan ta sig innanför våra gränser.

Den andra orsaken är nog att vi alla i grund och botten är sossar. Vi har det i benmärgen att det skall finnas någon form av institutionellt ramverk som kan hejda katastrofen och fånga upp de som begår illdåd. När det inte finns det får vi panik och börjar skena.

Som sagt är detta inte konstigt eller ”fel”. Men det är nog unikt.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 16 december, 2010 14:52

    Skrev ett blogginlägg om hur vansinnigt det är att låta Svenska soldater vara kvar i Afghanistan. http://enannandelavsmedby.blogspot.com/2010/12/till-vilken-nytta-stannar-svenska.html

    • 18 december, 2010 12:38

      Ok, vem är du? Nåväl, du fick ett inlägg dedikerat till din ära.

  2. kajsatankar permalink
    17 december, 2010 11:59

    Ser fram emot att läsa vad du kommer att skriva på Rickards blogg 🙂

  3. En allegorisk dito permalink
    11 januari, 2011 10:53

    Terrorism i Sverige som historiskt unikt: 1908 sprängde fanatiska svenska proletär, varav en senare blev stridsflygare i Sovjet under VKII, logementsfartyget Amalthea i Göteborgs hamn som innehöll brittiska arbetare som skulle agera ”strejkbrytare” i svenska industrier.

    Terrordådet 1940 mot nyhetstidningen Flamman (då norrksenflamman)

    Bader Meinhof 1975 i Stockholm. Visserligen var terrordådet riktat mot Västtysklands ambassad men det skedde på svensk mark.

    Det är det bra med den här bloggen. It keeps me on my toes.

    • 11 januari, 2011 12:47

      Skog/ träd, skog/ träd. Vännen, det kallas att hyperbolera. Sen får du gärna påvisa hur många gånger vi tidigare haft självmordsbombare i detta land.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: