Skip to content

Vi-var-där litteratur

22 december, 2010

Detta är en lite speciell genre. De är memoarer men samtidigt inte. Ordet Memoar får en ofta att tänka på någon däst statsman som nu på ålderns och ämbetets höst satt sig ner för att beskriva sin Gärning. Man vill beskriva hur det egentligen gick till och subjektiviteten brukar vara påfallande.

Inom krigshistorien skrivs memoarer ofta av generaler och statschefer. Båda tenderar att vilja förklara sig och det grundar ofta för en läsning som inte är speciellt givande. Det brukar vara mycket tjatande om att man nu kanske lyckades förlora några divisioner med pojkar men att det antingen var nödvändigt eller inte så farligt. Dessutom finns det alltid krigshistoriker att tillgå som tenderar att ge en jämnare och större bild av det eller det slaget eller den eller den personen. Därmed blir memoarerna ofta mer av ett komplement man använder för att förstå hur människor som skickar ut tiotusentals av sina landsmän till en säker död resonerar kring saken.

Vi-var-där litteraturen skiljer sig här. Det jag menar med detta är de många böcker som skrivits av de enskilda soldaterna under världens konflikter. De jag har i min bokhylla sträcker sig från Peter Hagendorfs dagbok från det 30-åriga kriget till Arkadji Babtjenkos beskrivning av sina vidriga erfarenheter under det första och andra Tjetjenienkriget. Dessa böcker är som sagt inte riktigt memoarer. För det första är de oftast avgränsade till upplevelsen under konflikten vilket leder till att det finns få eller inga beskrivningar om tiden före eller efter kriget. För det andra finns det sällan samma känsla av pompös rättfärdighet som reguljära memoarer ger. För det tredje brukar författarna ganska ofta påpeka att detta inte nödvändigtvis är hela sanningen. De har glömt, de visste inte, de vill inte.

De skiljer sig dock på många punkter. Samtliga har det gemensamma att man får grodperspektivet, hur det var att uppleva granatregnet snarare än att härska över det. Peter Hagendorfs krig är en lång vandring. Han äter, sover, blir sjuk, bränner byar, ser majoriteten av sina barn dö (”för övrigt dog min lilla dotter här”) och tar det hela med jämnmod. Kriget är hans vardag, striden hans hantverk. Någon ideologisk koppling till konflikten tycks han inte känna då han hinner slåss för nästan samtliga involverade (bland annat under svenska fanor) och inte reflekterar mer över det än att konstatera att lönen skiljde sig mellan de olika härarna. Hans dagbok kan ibland vara frustrerande läsning. De eviga beskrivningarna av vilken by man kom till det eller det datumet, hans faiblesse för att gå igenom vilken mat det gick att få tag på i den trakten och hans ständiga fascination för kvarnar kan gå en på nerverna. Samtidigt har detta sin grund i att han rätt och slätt beskriver hur det var. Det trettioåriga kriget var ett evigt manövrerande genom olika tyska landskap som ofta förhärjades svårt för sabotera lede fi:s möjligheter till furagering. Avsaknaden av spänning i boken är förmodligen bara ett utslag av att Hagendorfs upplevelser helt enkelt inte var så spännande.

Om man sen hoppar fram några hundra år till det första världskriget finns det enligt mig två verkliga klassiker, Ernst Jünger och Erich Maria Remarque (jodå, Vaughn och Arnaud är också bra men de är knappast lika välkända som de två tyskarna). Dessa två är ganska roliga att jämföra. Remarque var ju som bekant ute i skyttegravarna några månader, kom hem och kom fram till att kriget förstörde, försämrade och förvildade människan. Jünger däremot var frontsoldat i tre år och drog slutsatsen att kriget var någonting positivt på det stora hela, det renande stålbadet. Samtidigt är hans skildring inte speciellt glamorös. Jünger beskriver kriget nästan som en naturkatastrof. När han står och spanar ut över landskapen som soppas rena från liv av båda sidors artilleri vibrerar nästan texten själv av allt ljud, alla färger och alla stupade. Ty många stupar verkligen. Få om någon av hans kamrater överlever lika länge som han själv och ofta beror hans egen överlevnad på ren tur (han tillfogas dock under krigets lopp 14 skador). Detta till trots finner han stridens nästan narkotiska rus uppenbart tilltalande.

Det andra stora kriget producerade inga litterära klassiker av samma kaliber. Det finns en uppsjö av vi-var-där-böcker men de är för det mesta inte lika kända. Sajer, Koschorrek, Voss, von Luck, Wallin/Hillblad, Manz et al skrev ner sina upplevelser. Wallin/Hillblad ger dessutom en delvis (oavsiktligt) humoristisk inblick i den nazistiska fanatismen hos en svensk SS-frivillig. Den oftast omtalade av ovan nämnda verk är nog Guy Sajers Den Glömde Soldaten. Den citeras ofta och gärna när krigshistoriker sätter sig ner och vill skildra Hur Det Kändes. Sajer har fått en del kritik för enstaka faktafel men har konstaterat upprepade gånger han inte ville skriva en historiebok utan snarare beskriva känslan av kriget. Boken har sina likheter med Remarque och Jüngers alster då alla tre beskriver den lille soldaten som mer eller mindre maktlös när han vandrar ut i stålstormen. En stor skillnad är dock att Sajer till skillnad från Jünger (och för den delen Koschorrek) inte var någon speciellt exceptionell soldat. De två andra var frustande supersoldater, framtunga av flerfaldiga utmärkelser för mod och blessyrer. I Sajers fall är det annorlunda. Han var för det mesta rädd, kall och hungrig. Den gång han får ansvar för andra människor, dvs. när han tvingas att leda dem i strid, skriver han uttryckligen att han misslyckades. Bitterheten finns inte alls på samma sätt som hos de andra två herrarna. Istället finns bara sorgen och smärtan.

Från de moderna krigen finns det även ett otal alster. Bao Ninh och Arkadji Babtjenko är de bästa. Ninh på grund av att den besvikelse han skildrar efter kriget är så smärtsam och Babtjenko för att hans brutala beskrivning av den moderna ryska hären är så ärlig. Ninh var soldat i Nordvietnamesiska armén under det som vietnameserna kallar för ”Det Amerikanska Kriget”. Av de som han marscherade ut med kom nästan ingen hem och hans regemente utplånades ett flertal gånger. En scen som stannar kvar är när soldaterna sitter och tävlar om vem som har bäst lokalkännedom av Hanoi. Bao Ninh vinner detta om och om igen, trots att han tävlar mot folk som har arbetat som taxichaufförer innan kriget. Detta beror på att han lekt leken många gånger tidigare med andra män och därmed lärt sig gatorna i huvudstaden via dem. Sen har de dött och ersatts medan han blivit kvar. Ninh skiljer sig också på andra punkter. Han klipper hela tiden mellan tiden innan, under, och efter kriget. Innan är det känslan av idealism och suktandet efter heroiska dåd som skildras. Under är det det totala eländet, stridsvagnsbesättningar som sköljer bort kött, hår och blod från banden genom att åka genom floder, soldater som drunknar i granathål, våldtäkter, mord, plundring, etcetera. Efter kriget skildras besvikelsen. Hur hårt vietnameserna än kämpade blev resultatet ett förkrossande auktoritärt system trots löften om fred, försoning och frihet.

Babtjenkos skildring är en av de jobbigare som finns att läsa. Jag har påträffat i övrigt garvade personer som helt enkelt lagt ifrån sig boken då de inte orkat läsa mer. Här är det inte bara eller ens främst vad fienden gör mot människan som skildras utan snarare hur ryska soldater misshandlar varandra sönder och samman. Tjetjenerna beskrivs som ganska obehagliga individer. De skär halsen av krigsfångar, torterar de ryssar de kommer över och för kriget på ett oerhört brutalt sätt. Dock är detta intet mot hur ryssarna behandlar sina egna. De äldre misshandlar de yngre intensivt. Babtjenko själv blöder sig igenom hela första halvan av boken. Men mot slutet är han själv veteran och tillfogar då de oerfarna samma misshandel som han själv fick utstå.

Ibland sägs det att krig aldrig förändras. Det stämmer inte om man ska utgå ifrån de som upplevt det. Nya vapen, ideologier och olika geografier förändrar och påverkar kriget och de som utkämpar det. Det finns dock en sak som är genomgående när det gäller alla ovannämnda verk. Det är bitterheten och tomheten över resultatet. Oavsett när de slogs och för vad tycks samtliga författare känna att slutresultatet inte motsvarade slutmålet, att deras blod svett och tårar spilldes för någonting som de inte så här i efterhand är nöjda med.

Undantaget är Peter Hagendorf som knappt märkte att hans krig var slut. När han noterade att borgarna i staden han hade sitt kvarter i firade freden ”som om det vore jul eller påsk” fattade han bara musköten och drog visslande iväg för att hitta en ny konflikt.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. En allegorisk dito permalink
    11 januari, 2011 10:31

    Något framtida ämne kan behandla varför krigarna skriver av sig? Det lättnade av bördan det innebar att skriva av sig, att få koherens och konsensus i sina minnen. Att Identifiera sig som en x-krigare som liksom andra fann tomhet i ett ideologiskt krig där de riskerade det värdefullaste de hade för generalernas medaljer. Hur såg dessa på kriget som händelse i deras eget liv, skulle det kunna dras paralleller till biologiska avbrott dvs. att en människas liv förändras radikalt den dagen hon får vetskap om att hon lider av cancer, alzheimer eller någon annan fruktansvärd sjukdom som hotar eller som radikalt kommer förändra deras liv och identitet.

    • 11 januari, 2011 13:14

      Jo, det är ganska intressant. Jag tror det kan vara av lite olika skäl de skriver av sig. En del gör det väl som terapi, andra för den snöda vinningen och ytterliggare andra av ideologiska skäl. Sen hur de ser på det som händelse i livet, ja det borde väl vara en ganska central sådan. Betänk hur alla vi som har gjort värnplikt inte kan sluta snattra om det. Betänk sedan hur man skulle bete sig om man faktiskt befunnit sig ute i stålstormen i flera år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: