Skip to content

Historia som en svamp

29 december, 2010

Vad kan jag egentligen när det gäller historia? Inte så oerhört mycket om man betänker historiens omfång. Det andra världskriget kan jag och särskilt då kriget på östfronten (dock finns det klara luckor när det gäller 1944 års strider).  Det första världskriget börjar jag lära mig (men det finns fortfarande mycket att lära om krigsslutet och östfronten), det kalla kriget har jag grepp om (dock knappast alla småkrig utan snarare de som väst utkämpade), Sovjet och Nazityskland har jag koll på (fram till 1960-talet), Europas och Asiens folkmord kan jag mer än de flesta om, Romarriket är jag bra på(mellan det andra puniska kriget och 200-talet), allmogens mentalitet mellan 1000-1700 talen i Europa börjar jag lära mig (trots vissa ginnungagap i vetandet).

Detta är dock inte så mycket. Betänk att undertecknad har läst 210 poäng historia och statsvetenskap (det sistnämnda är trotsallt en bastardiserad variant av historia där den främsta skillnaden är att statsvetarna på tok för ofta sliter fram kristallkulan och gör ”Prognoser”) och tillhör det där tröttsamt autodidaktiska släktet som läser väldigt mycket men då blott facklitteratur.

Saken är den att en viktig insikt när det gäller mitt favoritämne är att det egna vetandet är obetydligt i jämförelse med hur mycket det finns att lära sig. Om du, käre läsare, tänker dig att du ska lära dig ett lands historia kanske du resonerar att det räcker med en bok om nationen ifråga. Detta kunde inte vara längre ifrån sanningen. Om vi är lite generösa med definitionerna kan vi konstatera att det krävs förståelse för ett lands politiska, sociala, kulturella, ekonomiska, religiösa och militära historia för att kunna säga att man har ett bra grepp om dess historia. Jag tror aldrig jag stött på en bok som verkligen täcker alla dessa områden. Det krävs med andra ord flera böcker. Otaliga böcker. Lägg därtill alla de konflikter, ideologier och unioner som varit mellanstatliga som man måste förstå om man vill påstå att man verkligen kan Världens Historia.  

Historien är ett berg av vetande, man själv är den lilla korpen som från och till hackar på stenen och med näbben hoppas att det skall förvandlas till stoft.

Det djävulska med detta är den frustrerande njutning som är insikten att ju mer man lär sig desto mindre kan man. För varje gång man lyckas få svar på en fråga dyker det upp tre nya obesvarade dito och när man besvarat dem ett dussin nya, osv. Etc. Det blir som en evigt expanderande svamp där det egna vetandet konstant blir mindre i förhållande till det man vet att det finns att lära sig. Tänk er en person som är duktig på att springa. Tänk er sedan att ju snabbare han springer mot det i början utstakade målet desto längre ifrån målet kommer han. Lite så kan det kännas inom mitt ämne.

Saken är att den historiskt intresserade kanske börjar med ett intresse för det andra världskriget. Detta tror man först utgjordes av striderna på västfronten 1944 och inte så mycket annat. Sen börjar man notera att författarna från och till förstrött nämner att det även fanns en östfront och att 80% av den tyska krigsmakten var förlagd där. Så man börjar läsa på om Barbarossa och dess konsekvenser. Där någonstans upptäcker man att historiker ofta refererar till Stalin som en osund, äcklig typ. Så man börjar läsa på om utrensningarna i Sovjet och av bara farten halkar man in på hela totalitarismen vilket leder till att man även börjar nagelfara Hitler och Mao. Via Mao blir man sedan intresserad av Vietnam och Kambodja samt deras konflikter mot varandra och mot omvärlden. Här någonstans drar hjärnan i nödbromsen. Det var ju trots allt det andra världskriget man var intresserad av. Så man börjar läsa mer om östfronten. Men när man sitter och myser över blodsutgjutelsen undrar man plötsligt varför den skedde. Så man börjar plocka på sig böcker om det första världskriget och den stora depressionen. Där någonstans inser man att Balkan var viktig så man börjar läsa på om den regionen och eftersom man nu blivit intresserad av multietniska regioner hoppar man in i Kaukasus historia av bara farten. Men sen skärper man sig och sätter sig åter med östfronten. När man äntligen börjat greppa hur omfattande röda arméns förluster faktiskt var vid Kharkow -43 ställer man sig givetvis frågan hur detta kunde ske. Man greppar någon av Zetterlings mer krigspornografiska verk och inser att den tyska taktiska doktrinen var avgörande för Wehrmachts framgångar. Hur uppstod då denna? Man noterar att denna föddes ur den Preussiska omorganiseringen av hären efter Jena 1809. Detta läser man var under Napoleonkrigen. Varför skedde de? Jaha, det var på grund av den Franska Revolutionen. Och varför blev det revolution då(eller revolutioner som man får lära sig)? Och varför hade Preussarna så starka militära traditioner? Jaha, det hade sin grund i det trettioåriga kriget. Och vad i helvete gjorde svenska trupper i Tyskland 1630?

Med denna kedja förlorar man sig djupare och bredare och plötsligt kommer man på sig själv med att köpa en bok om franska bönders göranden och låtanden under medeltiden.

Så med andra ord kan jag inte speciellt mycket om historia. Enligt en god vän är det samma elände inom språkvetenskap. Dock ekar jag vännen i ytterligare ett avseende. Även om jag inte kan mycket och därmed är ganska dålig på historia inser jag att den stora otvättade massan är ännu sämre. Detta inkluderar dig, käre läsare.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. kajsatankar permalink
    29 december, 2010 14:05

    Och jag kan ju lägga till att ännu en vän kan rapportera samma fenomen inom psykologin.

    Just nu läser jag neuropsykologi och har lärt mig hur hjärnan är uppbyggd, så då vill jag veta vilka delar som gör vad. Då inser jag givetvis att det är man ganska oense om, men en generell bild har man så den lär jag mig. Men, då ska vi givetvis blanda in hormoner i bilden och det faktum att alla delar av hjärnan alltid är inblandad i allt. Här någonstans inser jag att jag inte vet ett jäkla skit om hjärnan, MEN att jag i alla fall vet mer än vad du gör! 😉

    • 29 december, 2010 14:30

      Stämmer förmodligen om alla vetenskaper, kanske särskilt de humanistiska eftersom de till så stor del handlar om tolkande och reviderande av nya/gamla händelser/vetenskapsmän.

      • kajsatankar permalink
        29 december, 2010 15:22

        Så sant så.

    • 30 december, 2010 10:53

      Blä, jag vet inte. Jag ogillar hela affären. Kan inte komma ifrån att jag ogillar Assanges utseende, beteende och självgodhet. Likväl:

      * Å ena sidan: Öppenhet är bra.

      * Å andra sidan: Man måste kunna ha en viss förtrolighet i diplomatin.

      * Å tredje sidan: Yttrandefriheten är viktig.

      * Å fjärde sidan: Med frihet kommer ansvar.

      Med andra ord är jag kluven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: