Skip to content

They Are Muslims, They Hate Everything That is Good

8 januari, 2011

Det är en kommentar jag hoppas att de vänner jag har som skall till Afghanistan klämmer ur sig som svar på frågan ”why do they hate us so”. Så härligt kompromisslöst. Och korkat.

Ibland blir jag dock lite trött när det gäller vår syn på Islam. Eller, fel. Jag blir trött på vår syn på muslimer, jag har inget mer till övers för deras religion än jag har för vår (dvs. kristendomen). Ty vi tycks ha en så förtvivlat generaliserande syn på de hundratals miljoner människor som är muslimer.

För det första tycks vi så gärna vilja se muslimer som ett monolitiskt block, lite grann som vi gjorde misstaget att göra med kommunisterna under det kalla kriget. Då var det kontraproduktivt och ibland farligt och jag tvivlar på att det är annorlunda med den nye ”andre”. När någon pappslöjdare spränger sig i Islams namn tenderar vi att alltid kräva att alla andra muslimer skall ta avstånd från dådet ifråga. Detta är absurt. Om idioter i Irak spränger sig själva och sina grannar i luften finns det inte minsta spår av rimlighet i att grabbarna som gör mina bakfyllepizzor skall behöva säga till mig ”förresten, dåren i Fallujah: vilket rötägg” medan jag betalar. Vi är helt oförmögna att se att det finns något annat än ett Islam. Att det inom religionen ifråga finns ett otal inriktningar (shia, sunni, Wahabbi, Sufi, osv.) som alla har sina egna egenheter och fallenheter brukar vi glatt blunda för.

Men detta kan vara kopplat till det andra problemet i vår syn. Detta är att vi tenderar att alltid upphöja religionen till den avgörande drivkraften för alla som råkar vara muslimer. Ta exemplet Beslan. Detta vedervärdiga brott vill jag minnas brukade förklaras bland annat med att förövarna var muslimer. Detta var förmodligen inte orsaken. Terrordådet ifråga berodde nog snarare på att terroristerna var Tjetjener och lite småpurkna över ryssarnas folkmordsliknande krig i just Tjetjenien (och om någon plattnacke tror att jag ser ryska förbrytelser som en ursäkt för tjetjenska dito kan denne ta sig i röven, det är inte en ursäkt men däremot en förklaring). Även detta är barockt. Finns det någon annan grupp i världen där vi bestämmer oss för att religionen är det som ytterst avgör hur människor agerar? Där vi alltså bestämmer oss för att kultur, historia, socioekonomiska förhållanden et al är sekundära till något så illusoriskt som religionen? Jag tror inte det och det är ta mig tusan tur för oss kristna (ja, käre läsare, även du är kristen eftersom du är uppvuxen i en region av världen där kristendomen varit i aktion i hundratals år och därmed ofrånkomligen påverkat människornas sätt att leva och tänka). Ty tänk om vi skulle applicera samma logik på oss, att göra kristendomen till både förklaring och drivkraft för allt västerländskt agerande. Betänk följande: Ryssland och Tyskland är länder med stora kristna befolkningar och starka kristna kulturer. Detta innebär i förlängningen att vi på sätt och vis var medskyldiga till både Chelmo och Kolyma. Tråkigt va? Men visst, det var ganska länge sedan som de där gamla dammiga folkmorden gick av stapeln, vi kan ta några nyare exempel. Vilka var 1990-talets två värsta (allmänt kända) förbrytelser? Rwanda och Srebrenica förståss. Dessa utfördes av folk som var uppvuxna i kristna kulturer och i det sistnämnda fallet dessutom mot muslimer. Jag ska ta och be om ursäkt för det nästa gång jag möter en Imam.

Jag är medveten om att detta resonemang är absurt. Men det är mest för att grundtanken är trams och detta belyses bäst genom att använda resonemangen om muslimer på oss.

En del påstår att problemet med Islam och därmed världens muslimer är att de inte haft någon Upplysning. Andra påstår att det är vad sker nu och att det är orsaken till att mellanöstern är lite extra våldsamt nuförtiden. Jag vet inte om jag tror att detta är hela förklaringen. Betänk att vi Européer verkligen började visa framfötterna beträffande folkmord efter Upplysningen via sekulära religioner som Nazismen och Kommunismen. Tilltron till förnuftet och människans förmåga att betvinga världen räcker sålunda inte för att länder skall bli varken fredliga eller mindre blodtörstiga.

Men å andra sidan tog vi i väst god tid på oss innan vi nådde det nuvarande världstillståndet. Ha gärna i bakhuvudet att vi nu befinner oss i något av en historisk anomali. Innan ungefär mitten 1700-talet låg vi efter de muslimska och kinesiska kulturerna i alla aspekter som är meningsfulla att mäta. Sedan drog vi ifrån men det skedde successivt och t.ex. kunde Turkiet fortfarande ge England på tafsen så sent som under det första världskriget.

En orsak till vårt stora språng framåt var givetvis att vi var kvicka med att industrialisera oss. Detta är dock blott icke allt. För att en nation ska bli framstående krävs trots allt mer. T.ex. en medelklass. Medelklassen har nämligen den fördelen att den historiskt sett har varit både stridbar och revolutionär men samtidigt så välutbildad och samhällsviktig att despoter inte bara kunnat slå ihjäl den och nöja sig med det. Istället måste härskaren förr eller senare göra eftergifter och då börjar samhällsuppluckringen obönhörligen och helt plötsligt går landet att kalla civiliserat.

När händer detta i mellanöstern? Tja kanske händer det redan. Se på t.ex. Iran. Där tycks den nya sommartraditionen vara att just medelklassen beger sig ut på Teherans gator och slåss för medborgerliga fri- och rättigheter. Jag vet dock inte när mellanöstern ska gå igenom samma process som vi i Europa har gjort de senaste århundradena. Klurar jag ut det lovar jag att höra av mig till nobelkommittén.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. En allegorisk dito permalink
    10 januari, 2011 10:00

    ” Innan ungefär mitten 1700-talet låg vi efter de muslimska och kinesiska kulturerna i alla aspekter som är meningsfulla att mäta.”
    I hate to be THAT one, men rent handelspolitiskt gick vi om Kina redan under senmedeltiden då Europas handelsmän mycket mer än deras kinesiska dito. Mandarinstyret hade nästintill, i alla fall statusmässigt, ogiltigförklarat hela köpmannaskapet som en något ovärdig klass. Den europeiska köpmannaklassen började tillåtas privilegier under högmedeltid. Hur dessa stod mot sina muslimska kollegor vet jag ej, men institutionsmässigt med fokus på handel gick Europa förmodligen om kring 1500- eller 1600-tal då handelsmännens värde på allvar började uppmärksammas av kung och adel.

    • 10 januari, 2011 11:49

      Fast det relevanta i detta sammanhang torde ändå vara de muslimska kulturerna, eller hur? Om jag inte missminner mig är det väl Cameron (och för den delen Davids) som pekar på just dessas överlägsenhet i handeln. Ang. när vi går om handelspolitiskt tror jag att 1600-talet är en bra gissing (i varje fall för vissa delar av Europa), man brukar ju säga att det var då (Spanien, Portugal och Holland tilltrots) vi Européer övergav vår ”belägringsmentalitet”.

      Men det är kul att du gillar den bok du läser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: