Skip to content

Stålstorm, urkatastrof, europeiskt inbördeskrig

18 januari, 2011

Kärt barn har många namn. Det började dock 1914.

Du har sett bilderna och filmerna. Blomsteröverhöljda tågvagnar fyllda med glada soldater som vinkas av av sina lika glada mödrar, fruar och barn. Alla ser så lyckliga ut. Alla förväntar sig ett kort och ärorikt krig.

Det skulle bli kort röt marknadshögern, ett längre krig skulle inte de krigförande ländernas ekonomi klara. Det skulle bli kort skränade den socialistiska vänstern, annars skulle arbetarna resa sig och den internationella solidariteten sätta stopp för det hela. Det skulle bli ärorikt vrålade nationalisterna som bara kunde se revansch, framgång och historiska irrbilder framför sig. Det skulle bli ärorikt svamlade futuristerna och de intellektuella varav många hade dunkla bilder av Det Renande Stålbadet i bakhuvudet.

Nu blev det varken kort eller ärorikt utan bara fasansfullt. De hjordar av tätt sammanpackade soldater som marscherade genom Belgien och Champagne den där hösten möttes av ett krig som ingen hade anat men som någon borde anat. Kulsprutor och snabbskjutande artilleri riktades tacksamt mot de marscherande och soldaterna lät sig snällt mejas ner. Förlusterna på båda sidor var kolossala. En av de stora besvikelserna för alla som ville ha Ära och Berömmelse via kriget måste ha varit just detta. Ty i detta första riktigt industriella krig spelade soldaternas skicklighet och fysiska mod allt mindre roll. Ganska raskt kom krigandet att handla om så grå företeelser som produktion och logistik. Hur många artilleripjäser kunde produceras och hur snabbt kunde man få dessa till fronten. Krigaren blev allt mer förvandlad till en mekaniker som skulle hålla krigets maskineri igång. Ett bra exempel är den första brittiska styrkan i Frankrike. Storbritannien har förmodligen aldrig ställt upp så högkvalitativa förband som BEF. Dessa blev trots detta utplånade inom ett halvår.

Dock är det inte detta inledande, rörliga krig man tänker sig när man tänker på det första världskriget. Snarare är det västfrontens skyttegravar. Det är rimligt när man talar om just västfronten ty efter det så kallade Miraklet vid Marne grävde krigarna ned sig. Levnadsförhållandena i skyttegravarna var ofta gräsliga. Britternas i Flandern var ofta inte mer än leriga diken p.g.a. grundvattnet som låg och ligger mycket nära marken där. Fransmännens har beskrivits som ”jordhålor” och en förklaring till deras beklagliga tillstånd var att väl utbyggda skyttegravar skulle motverka förbandens Offensiva Anda. Livet vid fronten präglades av en säregen kombination av tristess och livsfara. Ty majoriteten av soldaterna spenderade majoriteten av sitt krig med att gräva, snickra och stå på vakt år ut och år in. Men samtidigt måste de hela tiden vara på sin vakt. Plötsliga granatregn, skarpskyttar och fientliga patruller utgjorde konstanta risker. Utöver lede fi plågades även soldaterna av sin blotta existens i skyttegravarna. Vid fronten var skydd mot väder och vind ingen självklarhet vilket ledde till att dyngsura eller sönderfrysta lemmar var en påtaglig del av deras verklighet. Krigets fauna var ytterligare en plåga. Löss och loppor präglade de flesta frontupplevelser. Utöver att dessa kunde sprida sjukdomar skapade de en evig och vanvettig klåda som soldaterna med varierande grad av framgång försökte bekämpa. Råttor stora som katter kilade dessutom runt i ingenmansland. Dessa livnärde sig genom att glufsa i sig döda soldater och vågade ibland även göra detsamma med de sovande.

När slagen kom var de kaotiska, katastrofala affärer. Generalerna brukade sällan ha någon större detaljkontroll över sina styrkor när striderna väl börjat eftersom radioförbindelserna mellan stab och front havererade i och med det första artilleriangreppet. Efter inledande timmar eller dygn av artilleriföreberedelsers var det dags för infanteriet att ta sig framåt. Kombinationen spränggranater, kulsprutor, eldkastare och stridsgas mot oskyddade led med springande män utan tillgång till moderna pansarskyttefordon var givetvis alltid förödande. Det klassiska exemplet är de 60,000 förluster britterna lyckades bli av med efter en dag av strider vid Somme 1916. Slagen var sålunda kostsamma och ledde sällan till något. Elaka historiker brukar ibland räkna ut hur många soldater som krävdes för så eller så många intagna kilometer (två förluster per centimeter vid Somme, en död människa per tum vid Passchendale). De skadade hade sitt eget Golgata vid offensiverna. De fick ofta kräla runt i leran i timmar innan de blev upphittade av de modiga men evigt överbelastade bårbärarna (vilket i sig inte var någon självklarhet). Att bli skadad medförde risken att drunkna, få infektionsskador (leran var ofta giftig p.g.a. det flitiga användandet av stridsgas) eller bli nermald av det egna eller fiendens artilleri. Att begrava de döda var sällan någon idé under strid. Om man ens hittade de ofta atomiserade kropparna fanns det alltid en klar risk att artilleristerna sprängde upp gravarna. Att täckas av regn av stupade kamraters kvarlevor var förmodligen demoraliserande.

Och så höll det på. I fyra år. När kriget var slut hade ingenting uträttats som inte behövde korrigeras 1939.

Har jag nu någon poäng med detta? Det hade varit passande om jag inte hade det eftersom konflikten ifråga inte hade det. Dessutom behövde jag skriva av mig. Dock finns det en liten poäng. Det är så här makthavare borde minnas kriget. De borde minnas helvetet 1914-1918. Då skulle de förmodligen inte vara lika pigga på att starta nya krig. Tillviss mån gör europeiska makthavare det, de minns katastrofen. Men amerikanska, ryska, israeliska och många andra ledare gör det inte. De minns det andra världskriget som idioter kallar Det Sista Goda Kriget. Detta tror jag leder till den lättvindighet som många av dessa ledare ser på kriget med. De ser framför sig krig som är goda, ärorika, befriande och inte så kostsamma för hjältarna (dvs. den egna nationen).

De ser det hela som man gjorde 1914.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Joakim Idebrant permalink
    19 januari, 2011 13:30

    Bra beskrivning av den största katastrofen under 1900-talet!
    ”In a foreign field he lay….”

  2. En allegorisk dito permalink
    21 januari, 2011 10:05

    Motörhead 1916

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: