Skip to content

Att bli vuxen

20 januari, 2011

Jag fyller 25 år i sommar. Det tycker jag inte om. Det är i sig inget konstigt eller speciellt med att fylla 25. De gör trots allt de flesta som bor i ett I-land. Själva siffran är också ganska anonym om man tänker lite på saken. Det är inte som när man fyllde 20 (det andra tiotalet man överhuvudtaget fyllde) eller 18 (innebar en hel del juridiska fördelar i jämförelse med att fylla 17). Likväl är det något speciellt med 25. Inte nog med att det är halvvägs till 50 (man måste alltså göra ett lite bokslut över vad man uträttat i livet så här långt) utan med det kommer även insikten att man måste bli vuxen. Och att bli vuxen, ja, det vill man ju inte.

Egentligen är detta lite paradoxalt. När man var barn såg man framemot att bli vuxen eftersom man då fick vara uppe hur länge man ville samt äta godis och glass till middag. När man var tonåring ville man också bli vuxen eftersom man ville bli behandlad som en sådan (trots att ingen tonåring historiskt sätt betett sig som en vuxen). Sålunda har man hela livet gått och väntat på att bli vuxen men när man väl står i begrepp att bli det känner man bara ogillande inför hela konceptet.

Ingen jag känner eller träffat vill bli vuxen. Det tycks i regel finnas två försvarsmekanismer för att slippa tänka på sig själv som vuxen. Den första är att bli gubbig/tantig och försätta sin mentala ålder någonstans mellan 45 och 75 tillika överskatta sin visdom, sitt kunnande och sin kompetens. Det andra är att tvärtom regregera, placera sin mentala ålder mellan 7 och 14 och därmed försjunka i ett tillstånd av tanklös flamsighet. Då jag alltid ska vara värst tycks jag anamma båda försvarsmekanismerna (dvs. ha gubbiga och grabbiga intressen på samma gång).

Men vad innebär det att vara vuxen? Vad är det som är så hemskt med att bli det? Att ta ansvar brukar ju ibland föras fram som någonting vuxna personer gör. Detta kanske kunde vara förklaringen. De flesta studenter jag känner lever i en loj ansvarslöshet som präglas av dålig ekonomi, dåligt leverne, dåliga levervärden och dåliga framtidsutsikter. Detta är givetvis inte en ansvarfull existens och därav en man måste ta avstånd ifrån om man blir vuxen. Samtidigt kan det inte vara hela förklaringen till Fasan Inför Vuxenheten. Jag känner ett antal vuxna som är förbluffande ansvarslösa. Därtill kan man ju ha i åtanke att alla ansvarslösa politiska ledare som någonsin funnits har varit just vuxna.

Det kanske är att oroa sig som är att bli vuxen, betänk alla småbarnsföräldrar som utgår ifrån att varje blåmärke är cancer och att varje skrubbat knä är lungpest. Denna kategori uppfyller jag åtminstone med råge. För varje år som går blir jag bara mer oroligt lagd. Jag oroar mig för privatekonomiska frågor, framtidsutsikter, relationsmässiga frågor samt att mina kompisar (egentligen) hatar mig. Samtidigt finns det en liten skillnad i just denna sociala oro jämfört med tidigare versioner av mig. Ty vad villt främmande människor tänker om mig ger jag högaktningsfullt fan i, och denna oro blir bara mindre för varje år som går. Vad mina nära och kära tycker om mig blir däremot allt viktigare. Att göra tvärtom (dvs. bry sig om vad främlingar tycker men skita i sina vänner) är däremot ett tecken på att man har fastnat på högstadiet. Oro för framtiden antar jag också är ganska moget då det vittnar om att man har förmåga att planera. Att utgå ifrån att allting på något magiskt sätt ska lösa sig är ingen inställning man kan ha såtillvida man inte utbildar sig till läkare eller jurist (vilket få personer jag umgås med eller träffar gör). Så någon form av nyanserad oro är med andra ord vuxet.

Slutligen tror jag acceptans är viktigt för vuxenheten. Denna acceptans går dels ut på att man accepterar att andra är annorlunda och tycker annorlunda (och den som säger emot denna slutsats har fel). När man var tonåring var man helt kompromisslös och blev vansinnig av ilska varje gång någon sa emot eller gjorde annorlunda. Men acceptansen är även kopplat till en själv, att man på något plan accepterar vem man är och hur man ser ut.

Ingen av dessa egenskaper är i sig negativa, tvärtom utgör de några bra grundpelarna i en god karaktär. Dock är de när de kombineras det som enligt undertecknad gör en person vuxen och som sagt är detta något vi inte vill vara. Varför är det så då?

Jag tror jag kan ge en förklaring genom att ta ett exempel. Senaste gången jag kände mig vuxen var när jag hade ett problem. Jag oroade mig för det, accepterade att det måste åtgärdas och tog ansvar för att det blev gjort- vilket sammantaget var vuxet agerande. Problemet som behövde lösas var att jag behövde köpa en ny diskpropp.

Det är med andra ord inte konstigt att man inte vill vara eller känna sig vuxen.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. En allegorisk dito permalink
    21 januari, 2011 10:18

    En bra livsfilosofiskt inlägg, my favorite kind.
    Du trycker på många bra saker som jag absolut ställer mig bakom. Dock blir jag lite förvånad av att inte se insikten av att man själv som person duger. Det går kanske till viss del att koppla detta till vad ens nära vänner anser om ens egna högt stående person, men jag tror att acceptera sig själv trots alla måndagsexemplar som man har lite varstans har ådragit sig under årens lopp, är ett steg mot att bli vuxen. Särskilt som dessa måndagsex någonstans utgör ens personlighet så att man skiljer sig från plastdockorna på Stureplan.
    En väldigt bra punkt som du tryckte på var den s.k. acceptansen, eller som jag föredrar att kalla den ödmjukheten, dvs förmågan att acceptera att inte alla personer är en massproduceras plastdocka utan att de faktiskt är människor med minst lika många små egenheter som en själv.
    F.Ö. är det uppenbart att det är mig du talar om.

    PS. Glöm aldrig att det finns en hel värld omkring dig som älskar dig för den du är, jag är en av dem DS.

    • 21 januari, 2011 13:37

      Ett trevligt svar. Jag tror dock att jag tar upp det där med att acceptera sig själv i sista meningen om acceptans… men du kanske tänker annorlunda?

      PS. Söt Ds

  2. kajsatankar permalink
    21 januari, 2011 11:37

    Det här tycker jag att vi ska filosofera över på söndag 🙂 Mycket ärligt och välskrivet!

  3. En satikens klösekatta permalink
    22 januari, 2011 23:58

    Detta inlägg andas åldersnoja! Det är så skönt att man tillhör ett yngre segment.

  4. Isungen permalink
    25 januari, 2011 06:34

    Jag måste verkligen gå och lägga mig nu, men lite kort…

    I den här texten finns Mxxxxs.
    Den uppriktiga, ärliga och varma person som vi känner honom.

    Klarheten blir därför nästan lite rörande. Fin text.

    Ha Det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: