Skip to content

Nu ska här nördas

25 januari, 2011

(Alternativ titel: tv-spel som en legitim kulturell yttring).

Jag tycker om att spela tv-spel. Då var det sagt. Det är lite grann som att säga: ”hej, jag heter x och jag är alkoholist”. Det finns ett visst stigma över tv-spelande ofta kopplat till asociala nördar som sitter instängda i sina föräldrars källare med ett evigt expanderande midjemått. Denna stereotyp liksom alla stereotyper är rättvisande för vissa av spelarna.

Dock noterade jag en sak i julas när jag skulle införskaffa ett spel åt en kompis. Spelet var gamalt så jag var tvungen att irra runt till ett flertal affärer. Trots att jag gillar tv-spel ogillar jag att springa in på t.ex. gamestop. Jag känner mig alltid lite grann som att jag antar att det känns att smyga in i en porrbutik (dvs. jag vill inte bli påkommen) och detta av två skäl. Det första är att jag alltid ser någon femåring be sin olämpliga moder köpa något lika olämpligt spel åt honom varpå hon nickar glatt och köper något som klart och tydligt är märkt med en 18-årsgräns. Det andra är att köerna ofta är långa vilket leder till att jag ofta står och lojt lyssnar på de samtal som förs omkring mig. Detta är inte roligt. Samtalen vittnar ofta om en nördighet som är skrämmande och skvallrar även om att detta är det enda intresse som de samtalande har. Detta är en kultur som jag tråkigt nog är en del av men som jag inte vill kännas vid.

Julhandlandet gjorde mig inte besviken. En kotte i min systersons ålder bad sin uppenbarligen frontallobotomerade mor om att få Call of Duty: Black Ops vilket han även fick. Black Ops involverar våld som gör mig lätt illamående. Ett gäng finniga fetknoppar diskuterade de finare skillnaderna mellan att ha ett par skor på sig och ett par kängor i World of Warcraft. Dock var bilden mer nyanserad än vanligt. Människor som såg normala ut var nämligen med i diskussionerna. Därutöver var ett antal av dem… kvinnor. Detta var otänkbart för bara några år sedan.

Denna något mer nyanserade bild tror jag beror på att tv-spel faktiskt håller på att bli en legitim kulturell yttring. Dels har de som spelar kommit att bli en heterogen grupp. Dels har både DN och Svd egna (snorkiga) resecenter av just spel och till och med den ständige sekreteraren i den svenska akademin hyrs ibland in för att utlåta sig om tv-spel.

Detta tror jag i sin tur beror på två faktorer. Det ena är att spelen numera omsätter kolossala summor. Den andra är att spelen blivit bättre. Spel har nämligen en fördel jämte film. Det är att de är interaktiva, dvs. det är spelaren som via sina handlingar i spelvärlden för handlingen framåt och ibland skapar den. Detta leder till att jag (och jag tror många andra) känner långt starkare när de spelar än när de ser film. Jag ska exemplifiera med tre olika typer av känslor, den första ganska plebejisk och den sista avancerad.

Den första är irritation, vrede och blodtörst. Denna kopplas kanske oftast till spel. Ett bra exempel på irritation är när man spelar Ninja Gaiden II. Fienden i detta spel kommer i grupper. Dessa består oftast av 3-5 råskin beväpnade med svärd, kaststjärnor och HKMp5:or, 3-5 skyttar med raketkastare vars projektiler är målsökande och ibland understödda av en robot begåvad med en amerikansk pansarbrigads eldkraft. Själv har man ett svärd. Så man dör konstant. Det värsta i detta är att det inte är fel på spelet. Man har den utrustning som krävs för att lösa uppgiften, det är bara det att man inte är tillräckligt bra. Vrede förekommer i min lägenhet så fort min rumskompis (som ska bli läkare) sätter sig för att klara Dead or Alive 4 på dess svåraste nivå. Blodtörst är återkommande när jag och en annan vän (som ska bli psykolog) spelar Left 4 Dead 2. Den lycka som hörs från henne när en zombies pannben blir perforerat av hennes exakta m16-skurar är skrämmande.

Den andra är skräck. De otäckast filmerna jag vet är The Shining, The Descent och Repulsion. Dessa är intet mot t.ex. Silent Hill 2. Den stora skillnaden är att i en film sitter man och tänker ”detta händer inte egentligen/ idioterna går alltså obeväpnade in i en mörk korridor där en välbeväpnad massmördare sitter och kurar?”. I ett spel däremot är det du som är idioten. Det är du som tassar runt i dåligt upplysta, ruttnade hus omgiven av groteska monster som du nätt och jämnt skymtar i utkanten av ficklampans sken. En annan vän (som inte gillar tv-spel) blev av mig tvingad att spela Resident Evil 4. Hon tyckte det var kul i början. Men när det började mörkna, regna, ammunitionen tryta och plötsliga angrepp av besatta bönder blev allt mer frekventa skrek hon.

Den tredje känslan är den ovanligaste och återfinns bara i de bästa spelen. Den är att bli berörd. Det låter fånigt, men det förekommer faktiskt. Vissa av valen man måste göra i Mass Effect spelen får en att fundera länge och väl innan beslutet fattas. Inte för att man väger förtjänster utan för att man verkligen inte vet vad som är rätt att göra i situationen. I Bioshock finns dels slutscenen som jag blev lite lätt tårögd av tillika den berömda golfklubbescenen som är obehaglig och tankeväckande på samma gång. I Red Dead Redemption finns givetvis det uppenbara, dvs. slutet som är fantastiskt vacker och sorgligt, men även en mängd scener där människor krossas av vildmarken som lämnar en helt kall inombords. Dessa återfinns även i Fallout 3 jämte en hel del val som är direkt jobbiga. En vän spelade ett uppdrag där han skulle hämnas åt en person genom att skjuta fyra andra individer. Detta visade sig lättare sagt en gjort då en av hans offer redan dött varpå dennes skuld lades över på hans son. Uppdraget utfördes. Min vän var helt tyst i en halvtimme.

Sålunda: Tv-spel håller på att bli en legitim kulturell yttring. De som är i min ålder och inte uppskattar tv-spel förstår jag mig inte på. Det förefaller mig lika märkligt som att säga att man inte tycker om film eller musik.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Mattias permalink
    26 januari, 2011 00:16

    Tur att man är lite äldre, då jag gärna är förstådd av dig!

  2. Isungen permalink
    28 januari, 2011 03:11

    Gammalmodig är nog vad jag är.

    Spel förtjänar förmodligen ofta bättre anseende, men mitt problem är följande…
    De första två punkterna dvs. irritation och känslan av att bli rädd intresserar mig sällan oavsett om det är i film, spel, litteratur eller musik. (vilket nog kanske beror på att jag med åren blivit allt mindre underhållen av våld)

    Att bli berörd på något sätt däremot är nödvändig medicin för den bortskämde västerlänningen. Jag har iofs inte spelat så väldans mycket spel, men verkligt berörd har jag bara blivit någon enstaka gång.

    En av de finaste funktionerna med konsterna är för mig det som ateism och materialism inte kan erbjuda. En människas inre tankar som tar sig ett uttryck o.s.v.

    Interaktivitetens påverkan och möjligheter verkar närmast oändliga, men för mig personligen har alltid ”andra” människors sida av samma mynt, (d.v.s. vi föds, vi slår pannan mot metallen, förväntar oss ett regn av gnistrande eld och sedan brinner vi upp) varit det avgörande. Alltså en annan individs tankar som jag tar del av och känner. Om jag däremot skulle kunna delta i detta uttryck, löses själva identifikationen upp eftersom jag då blir en ”aktiv” del av den. Eller med andra ord: ”jag vill se någon annan i spegeln, men när jag rör på mig ser jag mig själv”.

    Eller: det är viktigt att förstå/känna andras sätt. Inte att vara andras.
    Så att man inte slutar som en pingstlilja.

    (bara en bakgrund till min personliga syn och ofta mycket nischade intag av konsterna, men jag tror identifikationen inom något interaktivt bör talas mer om)

    Men…
    Just nu känns det som att spelet ligger i sin spjälsäng och blir behandlad därefter.(Mario och dylikt bodde i livmodern)
    Det ska bli kul och höra spelets första fullständiga mening, för att inte tala om spelets första tonårskärlek. WOw.

    kram på dig

    • 4 februari, 2011 10:36

      Ang. spelens ålder tror jag att du har fel. Fosterstadiet var Atarispelen medan Nintendo på 1990-talet var lära-sig-gå-stadiet. Nu är det snarare tonåren vi är inne i där spelen är mogna men samtidigt omogna.

      När det gäller dig själv och berördhet i spel vill jag minnas att FF7 framkallade dylika känslor. Dessutom vill jag minnas att du varit en avid anhängare av GT1-5 som absolut motsvara Ninja Gaiden fast med bilar istället för svärd.

Trackbacks

  1. Detta ska nog inte stå på mitt CV… | Kajsas tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: