Skip to content

Nostalgins svarta magi

28 januari, 2011

En vis man, den store (Store) Martin Kellerman, beskrev nostalgi som ”det som får en att trycka av när man sitter med hagelbrakaren i munnen och undrar ’ska jag?’”. Måhända är detta en överdrift men samtidigt är det svårt att komma ifrån att nostalgi är en undermålig känsla. Det är mer eller mindre gnäll adlat till nobelt navelskådande (precis som bloggande).

Som jag ser det finns det positiv nostalgi och dess motsats; negativ nostalgi. Det sistnämnda är som sagt en antonym som jag likväl valt att beskriva som just nostalgi. Saken är att det inte riktigt finns något bra ord för den negativa nostalgin. Annorstädes har jag kallat en liknande känsla för personlig revisionism, men det är återigen någonting annat.

Likväl. Den positiva nostalgin är när man ser till det förgångna i livet och kommer fram till att det var mycket bättre än den nuvarande existensen. För att utforma detta väl ska man helst le sorgset, vända blicken mot fjärran, snurra konjaken en aning och sucka melankoliskt. Detta är en skitkänsla. För det första är det ett diskvalificerande av nuet. Det finns få saker som är så irriterande som när man umgås med någon och tycker att det är trevligt och denna chimär krossas av att den man umgås med plötsligt blir nostalgisk. I detta fall blir nostalgin som ett kvitto på att man egentligen inte har så trevligt som man tror. Ty om umgänget börjar yra om att det var så mycket bättre förr är det svårt att inte dra slutsatsen att det inte är lika trevligt nu. För det andra glömmer den nostalgiske gärna bort att den egna karaktären inte är den samma nu som den var i dåtiden. Ofelbart var jaget nämligen en ynkligare version av det nuvarande dito. Om jag tar ett personligt exempel blir det nog min nostalgi för värnplikten. Det var kul, pang-pang, adrenalin, etcetera. Samtidigt var jag på den tiden inte bara en okänd idiot utan även en osäker idiot. Överdrivet aggressiv, känslosam, trångsynt och okunnig detta var samtliga bra beskrivningar av mig själv när jag var 19. Faktum är att utöver de jag gjorde lumpen med finns det nog få personer som det var en sämre idé att dela ut 1200 skarpa 5,56, en ksp 90b samt fyra skarpa spränghandgranater till. Om man är nostalgiskt glömmer man helt enkelt bort att det nuvarande jaget är det bästa jaget så här långt eftersom man hunnit utvecklas och anpassa sig till livets fram och motgångar. För det tredje leder nostalgin lätt till tron att det bästa i livet ligger bakom en. Detta hoppas jag inte är fallet. Det vore tråkigt om jag erfarit toppen av mina upplevelser och min kapacitet när jag var 19.

Den negativa nostalgin är som sagt någonting annat. Det är när man har det bra för tillfället och bestämmer sig för att det som hänt innan var dåligt. Detta är idiotlogik. Ett bra exempel är mitt förhållande till gymnasiet när jag började plugga på universitetet. Bara för att jag har det bra här i Linköping innebär inte det att tillvaron i Södertälje var så oerhört mycket sämre. Givetvis är jag mognare osv. nu än då men det innebär inte i sin tur att det förflutna var det Mordor som jag lätt minns det som. Dessutom lägger den negativa nostalgin en obehaglig grund för framtida positiv dito. För om jag nu bestämmer mig för att mitt nuvarande tillstånd är toppen på allt leder det som sagt dels till att det som var förut devalveras. Dels leder det även till att framtiden alltid kommer att jämföras med den tid när man var negativt nostalgisk. Detta är logisk gallimatias. Om tio år kommer jag förmodligen ha doktorerat, ha en lön som vida överstiger mitt knapra csn samt förhoppningsvis några killingar. Om jag då bestämt mig för att den bästa tiden i livet var när jag var när jag var 24, saknade lön, killingar och doktorsgrad kommer det bli patetiskt om jag nostalgiskt blickar tillbaks till den tiden.

Med andra ord är båda former av nostalgi trams. Nuet är bra, dåtiden var bra, framtiden blir förmodligen bra. Själv har jag gjort mitt bästa att rensa bort nostalgin ur mitt tänkande. Se framåt, etcetera. Dock finns det två saker jag har svårt att inte känna nostalgi för. Det ena är att någon kramar mig när jag diskar. Det andra att det är så mycket lättare att sova när man hör någons andetag bredvid sig.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 29 januari, 2011 20:21

    ”Fanfanfan, Gny & gnissel, vemod och armod.” Underbart.
    Jag saknar en typ av nostalgi i din kategorisering: mysnostalgin. Den är, föga förvånande, min personliga favorit. Den handlar inte om att man tycker att allt var bättre förr och att allt är sämre nu. Den slår till bara ibland, när man kommer att tänka på något riktigt bra tillfälle i det förflutna, och den får en att känna vemod och glädje på samma gång. På det stora hela är den en väldigt bra känsla, starkt sammanlänkad med fina minnen, och därför tycker jag om den.

    • 4 februari, 2011 10:32

      Ja, jo. Jag har noterat att ni drabbas av den ganska ofta. Jag vet inte om jag erfar den fullt så frekvent. Möjligtvis detta med kram/andetag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: