Skip to content

Europa och Undergången

30 januari, 2011

Ibland tycks det mig som att vi européer alltid gått och oroat oss för undergången. Inte bara Den Stora Katastrofen, utan Undergången. Mänsklighetens utplåning, civilisationens fall, osv.

Strax innan 1000-talet oroade man sig faktiskt för en slags millenniebugg. Det var inte nu att alla plogar skulle sluta fungera på grund av ett programmeringsfel, nej det var att världen skulle gå under med buller tillika bång. Armageddon hade man förväntat sig skulle komma bara någon generation efter Jesu död, han hade ju sagt att han skulle återkomma inom kort (hade det varit idag hade han twittrat: ”place sux, brb, lol”). Men sen gick det ganska många generationer och Jesus ville fortfarande inte riktigt dyka upp. Folk såg nämligen framemot jordens undergång, den skulle ju innebära att de fromma skulle bli upptagna till himlariket och komma ifrån den jämmerdal som var livet under tidigmedeltiden. Besvikna väntade man på frälsarens återuppståndelse men då inget hände började man ställa in sina förväntningar på just år 1000. 1000 år framstod ju som en ganska lagom och jämn siffra vilket i sin tur innebar att många såg fram emot just det årtalet med skräckblandad förtjusning. När året äntligen kom hände just ingenting.

Under 1300-talet anlände en liten krabat till Europa som kallades Yersinia Pestis. Denna lilla varelse tyckte om att sätta sig i halsen på loppor och bli insprutad i råttor. Råttorna, som fanns absolut överallt, spred sedan det nya tillskottet till Europas fauna till människorna. Det är givetvis digerdöden jag talar om. Pesten ifråga dräpte en tredjedel till två tredjedelar av Europas befolkning. Detta kom bara några årtionden efter den svältkatastrof som hemsökt vår kontinent 1315-1317 vilket ledde till att många i denna djupt och innerligt troende befolkning snabbt drog slutsatsen att undergången stundade eller kanske redan var kommen.

Under den tidigmoderna tiden var det många som oroade sig för att vår värld började bli för gammal. Man hade via bibeln klurat ut ungefär hur många tusen år jorden borde vara och hur många tusen år den borde bli. Så man antog att världen ganska snart helt enkelt skulle avlida av ålder. Det förekom hätska debatter på många av Europas universitet när detta skulle ske. Uträkningarna var ofta så avancerade att debattörerna sa sig kunna avgöra om undergången skulle ske på för- eller eftermiddagen och firade karriärer gjordes utifrån dessa (den tidigmoderna människan tycks varit besatt av detta att räkna och kategorisera, det fanns t.ex. en professor i Tyskland som räknat ut exakt hur många djävular det fanns i helvetet).

Sedan kommer 1900-talet och med det det närmaste Europa kommit undergången. De båda världskrigen, den stora influensan, den stora depressionen. Efter 1945 kommer så oron för undergången snarare än den faktiska dito igen.

Under kalla kriget är det givetvis fasan för kärnvapen som är det stora hotet. Folk gick omkring och hade ont i kroppen över att bomberna när som helst skulle falla. Människor hade överlevnadsutrustning hemma under sängen. Vi svenskar hade hemliga sambandscentraler i varje bostadsområde, kärnvapensäkra bunkrar likaså samt ett samhälle som var så militariserat att bara Nordkorea låg före oss på den punkten. Med tanke på Kubakrisen och ABLE-ARCHER incidenten fanns det fog för denna oro. Dock har forskning efter murens fall gett en något annorlunda bild, inte minst av Sovjet som efter Stalins död tycks ha varit minst lika räddhågset för väst som väst var för öst.

Nuförtiden är det den globala uppvärmningen som kommer utplåna världen. Om vi inte källsorterar mera, äter mindre kött, flyger mindre flyg, etcetera kommer vår kontinent få en kollektiv simlektion. Vi måste göra någonting nu! Nu! NU!

Ingen av de ovannämnda exemplen var eller är egentligen helt irrationella (så länge man utgår från dåtidens syn på världen). Alla dessa fasor kändes aktuella för sin samtid och många av dem hade dessutom ganska god empiri i sin verklighet. Min poäng är att det tycks mig som att vi européer alltid gått och oroat oss för att undergången är någonting som kommer i morgon (det kanske är därför vi alltid trot att EU ska sluta fungera närsomhelst). Detta kan kanske låta som en svaghet men vissa författare har menat att det är grunden för vår styrka. Att detta katastroftänkande lett till dynamism och flexibilitet i det europeiska tänkandet emedan t.ex. den kinesiska kulturen präglades av att den var avancerad men även liknöjd och indolent.

Samtidigt kan man fråga sig var detta katastroftänkande kommer ifrån. Jag tror det finns tre huvudsakliga förklaringar som med fördel kan kombineras. Den första är kristendomen och dess återkommande apokalyptiska tänkande. Betänk att vi européer förmodligen är den kontinent som längst varit påverkade av denna religion vilket kan ha lett till att uppenbarelsebokens prosa gnuggat av sig på våra kulturer. Det andra är att vi européer, även vi svenskar, till skillnad från USA upplevt katastrofen på hemmaplan. Vi vet att den kommer och att den varit ett återkommande drag i europeisk historia. Krig, pest och svält har grasserat på vår kontinent så flitigt att det sannolikt har skapat oroliga kulturer. Det tredje är nog vår moderna tro på vetenskapen istället för gud. Denna ses som den slutgiltiga räddningen men paradoxalt nog även som det ultimata hotet. Betänk att atombomben gjort apokalypsen till en sekulär företeelse.

Allt detta leder till en kontinent som alltid tänkt Carpe Diem och därmed lidit framgångar och katastrofer som ett resultat.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: