Skip to content

Tick-tack, tick-tack

8 februari, 2011

Jag går upp någon gång mellan klockan åtta och nio. Sedan klär jag på mig. Sedan börjar morgonhatet. Två dubbelmackor äts, en liter kaffe dricks, en snus tas och under tiden läser jag dn och debattforum på internet. Därefter bajsar jag i en halvtimma (hur lång tid det tar att förrätta mitt tarv står i direkt proportion till hur bra boken jag läser på muggen är). Sedan följer en dusch som åtföljs av pluggande eller bloggande fram till klockan två (detta beror på hur mycket som behöver pluggas). Då intas lunchen som består av havregrynsgröt, en halvliter kaffe och ytterligare en snus. Sedan pluggar jag till klockan fyra då jag slår på radion (studio 1) och fortsätter att plugga. Sedan gör jag middag, äter, diskar. Efter middagen umgås jag för det mesta med någon vän (tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar) eller min syster (söndagar). Om vän eller syster inte finns att tillgå ser jag någon film, spelar något spel eller läser någon bok om någonting helt fruktansvärt.

Mitt liv präglas sålunda av stillsamma rutiner. Jag gillar dock detta, det ger trygghet och stabilitet i vardagen. För det mesta är livet kul. Jag pluggar mer eller mindre det jag vill plugga, läser vad jag vill läsa och umgås med de jag vill umgås med.

Varannan vecka är det någon fest. Detta brukar vara kul. De flesta fester är ganska roliga och de flesta människor man träffar är ganska trevliga, ganska roliga och ganska intressanta.

En gång per termin reser jag någonstans. P.g.a. min skraltiga ekonomi brukar detta bli en inomeuropeisk utflykt. Det brukar vara ganska kul. Man ser några saker som påminner om någonting man sett annorstädes men som är unikt för landet man är i.

Livet är alltså ganska kul.

Dock finns de där tillfällena när livet för en stund var riktigt häftigt.

T.ex. när vi skulle köra en skarp rensning i lumpen. Jag tittade ner på handgranaten en sekund och hann känna snarare än tänka att ifall jag gör fel nu kommer den här lilla gröna saken på ett kilo döda mig. Så in med granaten, BLAM, tryckvågen kändes genom betongen, in i rummet, automateld åt alla håll, upp mot nästa vägg, upprepa fyra gånger. Adrenalinet sprutade ur öronen efteråt.

Eller när jag höll min förstfödde systerson i armarna för första gången. Han var några timmar gammal, illröd, inbyltad och med en mycket sträng uppsyn i ansiktet. Han hade hållit sig passiv när de andra höll i honom vilket var lika bra. Jag ogillar att hålla i bebisar eftersom jag tror att jag ska ha sönder dem. Så jag satt där och tittade på det lilla livet i några minuter. Så slog han plötsligt upp sina safirblå ögon och tittade tillbaka. Det var häftigt.

Eller när vi landade i Peking. Vi hade flugit från Istanbul och var helt utmattade. Hon var dessutom hungrig som en varg. Vi åkte genom märkliga, korta skogar som var dimmiga av smogg i några timmar från flygplatsen mot centrum. Väl framme blev vi avkastade vid den centrala järnvägsstationen. Vi hade ingen aning om var vi skulle, vi var omgivna av en folkmassa där ingen såg ut som oss, där ingen pratade vårt språk och ingen förstod vad vi sa. Det var natt i en stad lika stor som Belgien, neon och billyktor skar genom mörkret, bussarna skrällde ut meningar på kinesiska och vi var väldigt, väldigt långt ifrån Europa. Det var häftigt.

Eller nu i somras när jag guidade på Vaxholms kastell. Jag fick göra precis det jag alltid velat göra, dvs. yra om historia för en intresserad åhörarskara. Det var en eftermiddag när jag riktigt var i gasen framför en grupp på fyrtio människor. Jag fick dem att skratta när jag gick igenom vissa rum, fick dem nästan att gråta i andra och det hela avslutades med dundrande applåder samt en liten gubbe som stack till mig en tjuga som belöning för en god insats. Det var häftigt.

Det här är några tillfällen när livet var riktigt häftigt. Det har givetvis förekommit andra. När vi cyklade på Kuba, när solen gick ner över Laos, när jag fick VG på min D-uppsats, när jag fick min första kyss, när min andra systerson log mot mig för första gången, när jag skådade ut över Seelowhöjderna och det där tillfället när allt löste sig och förstördes på en sekund.

Man ska inte gnälla. Man ska inte vara nostalgisk. Livet är på det stora hela mycket bra och det kommer bli bättre. Vissa dagar kanske det känns som att det aldrig riktigt vill börja men i allmänhet är jag en ganska lycklig människa. De där häftiga tillfällena är några toppar i den i övrigt ganska höga bergskedja som är min levnad så här långt. Även om livet ofta är rutin är det en synnerligen god, bra och rolig rutin.

Dock önskar jag ibland att de där häftiga tillfällena kunde komma lite oftare.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. En allegorisk dito permalink
    10 februari, 2011 09:36

    Ett poetiskt inlägg som slog rakt in i hjärtat.

  2. En satikens klösekatta permalink
    12 februari, 2011 13:05

    Jag kommer att tänka på en lördag i februai 2011. Jag hade en blykeps, jag skulle kolla på Mad Men, men så gick jag in på den här bloggen och läste ett sjukt bra inlägg. Det var häftigt.

  3. libertarianen permalink
    21 februari, 2011 11:35

    ååh ett riktigt härligt personligt inlägg 🙂
    får mig nästan att förlåta dig för förra veckans diss…..

  4. 23 februari, 2011 14:40

    Jättefint. Lite tårögd. Rysningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: