Skip to content

Historia, moral och historiskt moraliserande

16 februari, 2011

För vad som känns lite väl länge sedan satt jag på en opposition där det var min egen c-uppsats som avhandlades. Arbetet ifråga var en ganska dyster historia om hur svenska gymnasieböcker behandlat sju olika folkmord (Belgiska Kongo, Armeniska Folkmordet, Stalins Förbrytelser, Östfronten 1941-44, Förintelsen och Stora Språnget) ur ett antal aspekter. Resultatet var föga förvånande att Förintelsen var det som redovisades mest flitigt i läromedlen.

Oppositionen var ganska lam. Det var mycket gnällighet om enskilda stavfel och väldigt lite om de resonemang som fördes i uppsatsen. En kommentar som dock fastnade var att jag skrev ”opartiskt”. Denna försyndelse mot den Vetenskapliga Objektiviteten gjorde jag mig inte skyldig till i undersökningsdelen eller bland slutsatserna utan i bakgrundsdelen där de olika folkmorden redovisades. Att vara objektiv just här var någonting som jag förklarade för opponenten att jag inte hade den minsta ambition om att vara varpå hon gav mig bannor.

Detta tycker jag är en idiotisk egenhet inom min favoritvetenskap. Ja man ska vara akademisk i sitt språk, ja man ska göra sitt bästa för att inte baktala de som levde i det förgångna för att de trodde på humoralpatologin, ja man ska vara försiktig med att döma i största allmänhet. Men det finns fan i mig en gräns. När folk gör sitt bästa för att ta livet av hela folkgrupper kan objektiviteten ta sig i röven.  Hitler var ett jävla as, Stalin ett satans svin och Mao en degenererad virrpanna. Den här villfarelsen att man ska vara snäll i sina utlåtanden om folk som beordrar massmord på barn är en positivistisk kvarleva och ett utslag av intellektuell oärlighet. Ty problemet är att de som kommer med denna typ av kritik misstolkar vad objektivitet är för något. Det står bortom varje rimligt tvivel att Hitler var en psykotisk massmördare och just den stinkande rosen bör man därav kunna kalla för just en ros. Att ge honom ett mildare omdöme är inte objektivitet utan feghet.

Om man som jag på allvar tror att historieämnet är en nödvändig del i fostrandet av goda demokratiska medborgare blir det halvt obegripligt hur man skall kunna få folk att lära sig av historien ifall man inte får applicera någon form av moral på det förflutna. Det hela bär drag av kulturrelativism vilket också är trams. Så fort någon välmenande idiot försvarar någon samtida illgärning med ”det här ses som normalt i kultur x” reser jag ragg. För det första är det inte ett försvar, ett brott som syftar till att mörda andra är ett brott oavsett vilken del av världen det utförs i. För det andra är det att indirekt svartmåla alla andra i kultur x som inte utfört brott y då dessa underförstått accepterar illdådet ifråga. För det tredje leder det ju till att man egentligen inte kan ha så mycket invändningar mot sådant som t.ex. nazismen då det uppenbarligen var förhållandevis acceptabelt att ta livet av judar i nazityskland.

Tvärtom menar jag att historiker borde moralisera i vissa fall. Historieämnet har förmodligen den starkaste empirin av samtliga humanistiska ämnen och de flesta samhällsvetenskapliga ämnena. Om Karl den Store levde eller inte är inte någonting som debatteras och det av skället att vi kan vara synnerligen säkra på att han gjorde det. Detta leder i sin tur till att vi vet förbluffande mycket om vad som hände (dock knappast varför det hände och det är där historia blir en mjuk vetenskap) och sålunda kan avgöra huruvida det var en moralisk handling eller inte. Detta leder även till att vi kan peka på historien och mycket riktigt hitta ytterst avskräckande exempel för varför man inte ska upprepa historien, varken som tragedi eller parodi. Nej, vi ska inte pröva på det där med kommunism igen, nej vi ska inte avveckla staten, nej vi Européer ska absolut inte börja slåss mot varandra igen.

Detta ser jag ibland som det viktigaste historiker kan syssla med. Detta missionerande drag i historieämnet har funnits och borde i vissa fall återupplivas. Alldeles för många universitet i Sverige sysslar med vetenskap som är så plågsamt specialiserad att den helt enkelt berövar sig själv det viktigaste man kan göra utifrån historieämnet, det vill säga lära sig av historien. Hur bönderna levde på 1200-talet är intressant men knappast samhällsnyttigt. Och detta är inte någonting historikerna kan överlämna åt t.ex. de fåniga statsvetarna trots att de också använder historia som sin empiri. Statsvetare har problemen att de a) inte kan historia (faktisk kunskap ses som ”nördigt”) b) inte förstår det förflutna c) är mer intresserade av spådomar d) alltid har fel.

Ja, man ska se det förflutna ur det förflutnas perspektiv. Men nej, man ska inte säga att man inte får moralisera över det förgångna. Att göra det är att ursäkta och förmodligen att i slutändan glömma saker som det är viktigt att komma ihåg.

Annonser
One Comment leave one →

Trackbacks

  1. Kontraster | Kajsatankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: