Skip to content

Filmens lagar

18 februari, 2011

Det finns ett antal företeelser i film som inte längre är klichéer utan snarare lagar. Många av dessa är så vanliga att det inte är någonting man längre stör sig på utan snarare tar för givet. Vissa av dem tror jag till och med har påverkat folks uppfattning om verkligheten. Nedanstående lista är bara några och läsaren får gärna bidra med egna.

Telefoner: Många filmer har ett märkligt deterministiskt förhållande till telefoner. Det är sällan någon behöver leta reda på ett telefonnummer och detta oavsett om personen som ringer har slagit numret förr eller ej. Därtill är det sällan som någon svarar med den traditionella presentationen av sig själv (”ja, det är x”) utan istället brukar de bara slita upp luren och säga ”ja”, ”talk to me”, eller liknande. Nån gång vore det kul om det bara var en telefonförsäljare som ringde till actionhjälten och krävde dennes åsikter om fem olika chipssorter.

Vapenverkan: Denna står ofta i direkt proportion till huruvida det är hjälten som skjuter eller blir beskjuten. Granater har ofta en tendens att skapa enorma eldmoln men däremot inget splitter. Explosioner i stadsmiljö skapar i verkligheten en formlig storm av glas, stål, betong, asfalt, människodelar, etcetera som är det som i huvudsak är farligt med granater. Hjältar behöver dock sällan bekymra sig för dylikt då de främst brukar försöka ta sig undan det eldmoln som riktiga spränggranater inte avger. Därtill är skottskador i huvudet alltid fatala. Så är icke fallet i verkligheten. Pistolskott mot huvudet går att överleva (se: Lubjankas massgravar, skottväxlingen i Miami på 80-talet då en bankrånare träffades i huvudet fyra gånger och likväl kämpade vidare samt det skott som träffade en amerikansk folkvald nyligen) och likaså gör till och med skott från gevär och automatkarbiner så länge man har lite tur. Därtill brukar hjältars träffsäkerhet vara övermänsklig. Skott med automatvapen från höften träffar gärna, likaledes gör pistolskott avfyrade från hundratals meters avstånd (man ska vara nöjd med en god träff på 20 meters håll). Skurkars ammunition tycks däremot var konstruerad av aluminiumfolie då bord, bildörrar och bardiskar utgör fullgott skydd mot automatkarbiner (en riktig automatkarbin kan slå igenom tio cm betong). Skurkarnas precision är därtill usel. Hjältar kan utan större problem skritta genom formliga blystormar utan att ta mer än kosmetika skador.

Det Stora Talet: I på tok för många filmer utgör slutscenen någon form av tal eller scenframträdande där huvudpersonen (gärna en underdog, ful, finnig, rullstolsbunden och med knarkande föräldrar) håller ett tal alternativt utför någon form av scenframträdande. Resultatet av detta är gärna en stunds tystnad från publiken medan vi som betraktare förväntas sitta på nålar och undra om de ska bua eller ej. Sedan reser sig en person och applåderar långsamt med en enskild tår som glider ner för dennes kind (jag prövade att göra så på ett synnerligen uselt seminarium en gång, det föll inte i så god jord).

Täcken: Efter Den Stora Sexscenen när hjälten och hjältinnan äntligen bedrivit otukt (alltid spektakulär efter ett två sekunders förspel) brukar de ligga på rygg och stirra förundrat upp i taket. Vad som är märkligt är att de täcken de ligger under ofta är precis så långa att de kan skyla kvinnan upp till axlarna men samtidigt så korta att de bara täcker mannens höfter. Det ska tydligen finnas holländska skämtfiltar som är utformade på detta sätt.

Idiotiska beslut: Dåliga filmers handling drivs gärna av att huvudpersonerna är dumma i huvudet och fattar korkade beslut. I skräckfilmer är det hjältarnas faiblesse för att dela upp sig i mindre obeväpnad grupper och ströva runt i mörka utrymmen (”Guys? Guys?”). I romantiska komedier är det snarare att någon har funnit Den Rätta/Rätte redan den första kvarten av filmen men för att förlänga det usla manuset måste huvudpersonerna vara både småaktiga och idiotiska för att därmed skapa Konflikter. Favoritexemplet är när Hugh Grant i Noting Hill ger Julia Roberts korgen efter att hon sagt ”I’m just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her”.

Hjältens Hälsa: Den är alltid synnerligen god. Hjältar har en tendens att få skottskador i sidan av torson (vilket borde kunna leda till allvarliga skador på de inre organen) utan att behöva oroa sig för varken blodförlust, chock eller infektioner. De kan därtill kasta sig ut genom fönsterrutor utan att bli det minsta skadade (någon beskrev det som att det var mindre farligt att kasta sig genom en rulle taggtråd). I slagsmål tillägnas hjältar i regel ett sönderslaget ögonbryn som ser snyggt ut (men inte förblindar via det ymniga blodflödet som på riktigt) oavsett hur många gånger de blir sparkade i huvudet. Och även om hjälten faktiskt åker på ett rejält kok stryk för att sedan bli räddad av den bystiga hjältinnan kan han regelmässigt utföra komplicerade handlingar fem minuter senare trots den hjärnskakning som han borde lida av.

Dräkter: Det finns nog ingen superhjälte som inte har som superkraft förmågan att klämma sig i absurt tätsittande latexdräkter. Dessutom undrar jag alltid om det bara är att kasta in superhjältedräkten i tvättmaskinen på 40 grader eller ifall man måste gå till en kemtvätt.

Snälla vampyrer: Vampyrer har de senaste fem åren blivit både snälla och sexiga. Detta kan vara lite svårt att smälta då vampyrer är döda som dricker blod. De drägelsymboler som figurerar i både Twilight och True Blood är med andra ord monster och all kättja som de gett upphov till är i själva verket uppmaningar till nekrofili vilket varken är snällt eller sexigt.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. libertarianen permalink
    21 februari, 2011 11:31

    haha, mycket bra inlägg 🙂

  2. Joakim Idebrant permalink
    24 februari, 2011 09:59

    Du hade även kunnat ta upp hur forskare framställs i filmens värld. De ser nämligen aldrig ut som den tråkige forskaren i vit labbrock som man ser på universiteten eller i något nyhetsprogram när de har kommit på någon löjlig förändring i en partikel som inte betyder något för någon.
    Men i filmens värld så finns det enligt min mening endast två sorters forskare. Den första är fotomodell på sin lediga tid och detta gäller både män och kvinnor. Vem har sagt att en kvantfysiker inte skulle kunna vara 22 år gammal och Playboy-modell?
    Den andra sortens forskare i film är den vansinnige som har skapat ett zombie-virus som kan utplåna mänskligheten av oklara skäl. Ett exempel på den vansinnige forskaren hittar vi i Romeros ”Day of the Dead” där forskaren Logan är ett typexempel!
    Kommer jag på fler saker som saknas så ska jag skicka fler kommentarer till dig:)
    Ha det gutt och lycka till med fortsatt skrivande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: