Skip to content

Grovt generaliserande om gråtande

22 februari, 2011

Jag gråter aldrig. Det oroar mig ibland. Senaste gången jag verkligen grät var när jag var elva. Jag hade just varit i slagsmål med min dåvarande bäste vän. Efteråt satt jag och grät i fem timmar. Inte för att jag hade en blåtira och ett jack i min näve där den träffat en av hans framtänder, nej jag grät för att jag insåg att jag och han inte skulle vara vänner längre. Jag hade rätt.

Sedan dess har det gått fjorton år och jag har inte gråtit på riktigt. Inte så att jag inte haft anledning. Begravningarna har varit legio, vissa vänner har mått väldigt dåligt och så var det den där lite speciella gången. Givetvis har någon klädsam tår glidit ner längs min kind under denna tid och också vid dessa tillfällen. Enstaka tårar har även kommit när jag sett Hero (scenen när Yrsnö tar livet av sig) och På västfronten intet nytt (när fransmännen anfaller och blir nedmejade). Men det är väl inte att gråta egentligen? Inte att gråta på det där uttömmande, renande sättet så att det faktiskt känns bättre efteråt.

För en gång skull tänker jag inte hävda att jag inte känner någon som kan gråta i min generation. Det gör jag, åtminstone en två-tre stycken. De gråter på allvar när de blir ledsna, på det där sättet som Mark Twain påstod vara en ”välgörande gråt”. Dvs. man gråter länge och väl för att sedan gripas av både lugn och klarhet. Det är vackert och jag vill också kunna göra så.

Dock innebär detta att det är påfallande få jag känner som jag uppfattar ha förmågan att gråta på allvar i min generation. Det är lite märkligt. Vissa forskare påstår att det handlar om det moderna samhällets disciplinerande inverkan på människan. Johan Huizinga menade t.ex. att den medeltida människan var närmare barnet än vad vi är. De grät floder när de hade fog att göra så. Inte bara att de gjorde det, det ansågs rentav fint att göra det. Otaliga kungar och potentater brast ut i otröstliga tårflöden när de drabbades av motgångar vilket flitigt påpekades av den tidens krönikörer.

Eller så kanske det har någonting att göra med manlighet. Efter ett helt liv där man fått höra att pojkar inte gråter kanske det lagt in spärrar mot just gråt. Det är ju inte manligt att gråta, eller hur? Det är för små flickor, etcetera. För det är givetvis de män jag känner som tycks ha svårast för att gråta.

Samtidigt spelar det ingen större roll varför, det relevanta är snarare att. Ty ibland känns det som att alla i min generation har problemet att alla känslor framförs i en cool-letargisk form. Om man är glad är man ganska glad, om man är ledsen är ganska ledsen, om man är kär är man ganska kär, om man är arg är man ganska arg. Man lever ganska mycket. För om man visar för mycket eller vill för mycket anses man konstig och påflugen. Detta är egentligen barockt. Om man vill eller känner mycket torde det innebära att man har förmågan att göra det vilket borde innebära någonting positivt. Det gör det inte.

Och symbolen för detta får väl bli oförmågan att gråta. Vi borde gråta oftare och för så mycket, både när och fjärran. Men det gör vi inte. Av någon anledning skall känslorna hållas på mattan, inte tränga sig på och eventuellt inte vara där. Man ska framleva sin existens och bara känna gråa halvkänslor av rädsla att störa någon annan eller sig själv. Jag har pratat med vänner som blivit bokstavligen talat skrämda över att det vid ett eller annat tillfälle känt för mycket över en eller annan företeelse. Detta är märkligt. Det är trots allt de starka känslorna som man minns och de som utgör livet.

Samtidigt gör detta oss så sårbara. För om man sällan känner starkt, vågar man inte känna starkt för när man väl gör det finns det alltid en risk för att den starka känslan skall vändas mot en. Detta leder till emotionell feghet och i sin tur till en grådaskig existens där man inte vågar någonting för att det skulle kunna leda till att man känner och därmed löper risken att bli sårad.

Och då kanske man börjar gråta.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. kajsatankar permalink
    22 februari, 2011 15:00

    Klart Toka-anpassat inlägg!

  2. Erik permalink
    22 februari, 2011 19:13

    Sensibilitetens och gråtens idéhistoria avhandlas förtjänstfullt i ”Melankoliska rum”. För övrigt är jag en sådan där Mark Twain-figur.

  3. Isungen permalink
    24 februari, 2011 21:55

    En tår

    Som en fin sång
    vacker men ont
    med en kärna längst in

  4. stnc permalink
    27 februari, 2011 12:51

    Killar gråter inte och tjejer slåss inte (för att fortsätta i den erkänt generaliserande andan, det brukar bli lättast så). Om någon för ofta kliver över den gränsen är svaret enkelt; bög eller flata. Mycket spännande normeringsprocess. Dessutom upplever jag normaliserandet av mäns våld det ger som lite skrämmande. Vad vi däremot alltför sällan gör, och som detta ditt inlägg tydligt visar, tror jag är stannar och tänker över vad vi fråntar killarna/männen. Men kanske hänger det i sin tur ihop med att det manliga ännu premieras över det kvinnliga – så när tjejer tuffar till sig byter de trots allt upp sig, och när killar gråter gör de raka motsatsen? Sedan är ju frågan hur man löser det, och böcker som behandlar genus tenderar att bli fåordiga där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: