Skip to content

Le etat cest moi

23 februari, 2011

(Rejäla förenklingar förekommer i detta inlägg)

Kring valet nu i höstas var jag och promenerade med en kompis. Jag ryade i största allmänhet om alliansen undermålighet och vände sedan fot för att underkänna den rödgröna röran för deras inkompetens. Kamraten såg lite uppgiven ut och frågade ”men vad står du för?”

Det är en bra fråga. Så fort man talar om politik pratar man mer eller mindre om hur mycket man menar att staten skall göra. Kommunister (töntar) menar att den ska göra allt emedan libertarianer (idioter) menar att den ska göra intet. Det är en intressant fråga som har många svar.

Inom politisk filosofi brukar man gräla om vad som gör ett samhälle rättvist och hur staten skall användas för att uppnå denna rättvisa. Det kan vara klokt att inleda med Thomas Hobbes och hans vision av hur det skulle bli utan staten. Hobbes såg framför sig det han kallade naturtillståndet, en värld där anarki rådde och där människan ägnade sig åt allas krig mot alla. Här var människan helt utlämnad åt sig själv, helt fri men likaledes helt osäker. Även den starkaste individen kunde nedkämpas av grupper av svagare dito. Ingen handel fanns, ej heller något jordbruk då det inte var meningsfullt att syssla med sådant. Eventuellt entreprenörskap skulle helt enkelt utnyttjas av de flockar av svältande råskinn som skulle ströva runt i landet utan stat.

Detta tror jag är en rättvisande bild. Om man ser till de länder där staten kollapsat noteras lätt att våld har varit en del av människors vardag. De beväpnade har tagit vad de behövt medan de svaga har gett vad som krävts. Sålunda är staten en nödvändighet. Ty i det anarkiska tillståndet finns ingen möjlighet att skapa rättvisa samhällen då det helt enkelt degenererar till att de starkaste överlever.

John Rawls å sin sida menade att det goda samhället var det som tillägnade alla samma rättigheter samt gav de minst gynnade gynnsamma förutsättningar för att fortleva. Detta förefaller rimligt. Dock inses lätt att detta leder till en ganska stark stat. Staten måste trots allt se till att alla medborgare får sitt och det kommer därmed krävas insatser från just staten. Och här kommer givetvis Robert Nozick in. Han menade ju att alla ansatser från statens sida att överhuvudtaget ta ut skatt (vilket rimligtvis krävs för att upprätthålla en stat) var en form av slaveri. Ty Nozick resonerade att ifall man nu tog ut en viss procentsatts av arbetarens inkomst var detta en form av rån som genomdrevs med hot om våld (dvs. du kommer att hamna i fängelse ifall du inte betalar din skatt). Samtidigt missar Nozick Hannah Ardents poäng om staten. Hon menade att staten inte upprätthålls blott via våld utan snarare för att folket i gemen ser den som legitim. Ardent talade i sitt fall om totalitära stater men är även relevant i detta fall. Ty om folket ser staten som legitim i de mest vederstyggliga system såsom Hitlers och Stalin gör de garanterat det i demokratiska dito.

Och det är detta som jag tror motståndare till den organiserade staten missar (dvs. de som tror att Marknaden alt. Den Mänskliga Godheten skall lösa allt ifall staten försvinner). Staten i en demokrati är vi. Förvisso är det en sanning det finns demokratiska stater där blott de rika kan vara aktiva inom politiken men detta gäller verkligen inte i Sverige. Se bara på… Göran Persson. Han kom från ganska knappa ekonomiska förhållanden och slutade som statsminister över den svenska nationen. Med andra ord kan mer eller mindre vem som helst av majoriteten av vi svenskar både delta och driva politiken. Sålunda är staten vi medborgare.

Samtidigt ska man ta det lite lugnt med prisandet av staten. Betänk att de starka staterna har en blodsbesudlad historia i vår omvärld och närtid. Staten får sålunda inte bli för stark. Ty i det rättvisa samhället krävs ett ganska rejält mått av John Stuart Mills tankar. Dvs. att medborgarna skall få en mycket hög grad av frihet så länge denna frihet inte skadar andra medborgare. Mill var som bekant liberal men till skillnad från moderna liberaler var hans huvudfokus inte nödvändigtvis på ekonomiska friheter utan snarare på den privata friheten och den sociala friheten. Här hade även Tony Judt en bra poäng när han menade att det finns vissa saker som staten är bra på (t.ex. nationellt försvar och infrastruktur) och en del som marknaden är bra på (t.ex. att känna av vilka konsumtionsvaror som den breda massan vill ha). Sålunda krävs en ballans mellan de tu och inte för mycket av något dera.

Så det jag vill ha är med andra ord: 1) ett samhälle som behandlar alla medborgare lika 2) social jämlikhet snarare än ekonomisk 3) dock skyddsnät för de som är halta eller lytta 4) för detta behövs en stark stat 5) men för ett gott samhälle krävs även att man tillåter en privatsektor.

Med andra ord är jag en… gråsosse.

Fan!

Annonser
One Comment leave one →
  1. Per permalink
    25 februari, 2011 14:40

    Inget fel på gråsossar, de är den stomme som det goda Sverige byggdes kring. Sen att deras jävla döttrar och söner tog över och rev skiten är en annan femma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: