Skip to content

Limes

22 mars, 2011

En bild jag har lite svårt att få ur huvudet kommer från en tid då det inte fanns kameror. Det är sålunda den sumpmark som är min fantasi som skapat den. Det är tanken på den där romerske legionären som stod och huttrade vid Rhen någon gång kring hundrafemtio år efter jesu födelse. Ty det han spanade ut över var ett skogsbälte som eventuellt sträckte sig till Sibirien. Där ute fanns det okända, det fantastiska och det fruktansvärda- ett slags permanent Terra Incognita som romarna aldrig riktigt förstod sig på. Det kan inte varit så roligt för vår legionär när han stod där i kvällskylan och undrade vad som kunde finnas där ute i de mörka, ruttnande skogarna.

Men det är inte bara utsattheten för den tänkte betraktaren som jag är lite lätt besatt av. Det är även att Limes, den romerska gränsen, nog är en av de tydligaste gränserna som någonsin funnits. Inte geografiskt eller ens säkerhetsmässigt, givetvis inte. Både romare och barbarer strövade fram och tillbaka över gränsen för att bedriva handel eller krig ty den kontroll som har funnits över gränser under modern tid var en fantasifull omöjlighet för tvåtusen år sedan. Nej, gränsens tydligheten var snarare kulturell. Ty på den västra sidan fanns personer som Cicero, Tacitus, Mecenas, Ceasar, Livius, Horatius, med flera. Där fanns en blomstrande högkultur som hade rinnande vatten i sina finare hushåll, centralvärme, ångkraft, ett postväsen, stående arméer (någonting som Europa ej återsåg förens den tidigmoderna tiden) och den omfattande byråkrati som krävs för att få sådana att fungera. På den östra sidan fanns Germania. Detta var ett okänt territorium som var glest bebott av håriga krigarstammar som dyrkade småsinta, hämndlystna och mörka gudar, praktiserade människooffer och bedrev etnisk rensning av svaga grannar.

Detta är givetvis en romersk syn på den tiden. Det har blivit fashionabelt att påpeka att romarna var både grymma och barbariska, tänk på gladiatorspelen och det omfattande slaveriet, samt att Germanerna visst hade en kultur som gradvis blev avancerad nog att hota det mäktiga romarriket. Men faktum kvarstår. På västra sidan av Rhen fanns civiliserat barbari, på östra sidan barbariska civilisationer. Därtill är den dåvarande verkligheten inte det jag är intresserad av här utan snarare hur romarna uppfattade denna verklighet. Ty som de såg det var Rom den civiliserade världen och det som fanns på andra sidan gränsen var ett territorium som inte skulle beträdas av människor och som dessutom inte befolkades av riktiga människor. Och tro nu inte att detta bara var romersk rasism. De hade inte denna syn på t.ex. perserna som de förvisso såg som feminina och därmed underlägsna men likväl ändock som en riktig civilisation. Nej, Germania var något speciellt. Det var det barbariska Europa där bara ”monster och galningar” hade sin hemvist.

Denna typ av gränsdragning är speciell. Det finns kanske några liknande exempel men de är relativt få. Ett skulle kunna vara när spanjorerna tågade i land i Sydamerika. Där har vi en kulturkrock som nog inte kommer att återupplevas förens utomjordingar kommer till vårt klot. Ett annat skulle kunna vara de olika tyska fälttågen i Östeuropa under 1900-talet. De tyska soldaterna under det första stora kriget var inte alltför imponerade av den ryska civilbefolkningen som de beskrev som lortig, obildad och bosatt i jordhålor. Under det andra kriget var det än värre då stora delar av den tyska krigsmakten inte såg östeuropéer som riktiga människor utan snarare som insekter och skadedjur som borde utrotas. Sen finns det förståss de gränser som drogs under reformationen och reformationskrigen då Limes gick genom samhällen och människor. De som trodde på fel form av kristendom var förbundna med Satan, judarna och annat oknytt och spred irrläror, homosexualitet och andra synder.

Men samtidigt säger romarnas syn på sin Limes en hel del om gränsens funktion. Å ena sidan är den inkluderande, inom denna gräns bor vi- detta är vår civilisation, vår kultur, vårt volk, etcetera. Men å andra sidan är en gräns även exkluderande, bortom denna gräns bor dom. Detta vi och dom är ömsesidigt och närs av en nästan didaktisk misstro och skräck.

Eller så har det i varje fall varit sedan 1648 då länders suveränitet upphöjdes till en för alla ”civiliserade” länder allmän lag och internationellt viktig princip. Men sedan 1945 har vi i Europa både dragit nya, skarpa, gränser men även luckrat upp de gamla. Å ena sidan var gränsdragningen extrem mellan öst och väst under det kalla kriget och likaså är det som nu för tiden kallas för Festung Europa– Europa mot omvärlden så att säga. Men å andra sidan har vi via EU, Europakonventionen och andra fördrag och regler öppnat våra gränser på ett sätt som får nationalister att jämra sig och gnissla tänderna. Detta är ej heller nödvändigtvis något som bara vi européer sysslar med. NAFTA, ASEAN, et al är institutioner som liknar det europeiska experimentet även om de inte är lika långt gångna. Inte minst har vi sedan 2004 via FN Responsibility to Protect som gäller internationellt. Med detta menas alltså att när en stat bedöms vara oförmögen att skydda sina medborgare skall världssamfundet ingripa. Detta börjar även fungerar i praktiken vilket torde påvisas av de franska stridsflyg som under helgen smulat sönder överste Gaddafis stridsvagnsflotta. Helt plötsligt har världens gränser luckrats upp ytterligare och blivit än mer suddiga. Det tycks nästan som att världen allt mer går mot ett kollektivt vi.

Det har med andra ord hänt mycket sedan vår legionär stod vid Rhen och undrade vad som gömde sig ute i de vilda skogarna.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: