Skip to content

”Mein Führer, I can Walk!”

24 mars, 2011

Oppenheimer trodde att bomben som släpptes över Hiroshima skulle vara en engångsföreteelse. Han tycks ha resonerat att det bara skulle krävas en bomb för att avsluta ett långdraget och blodigt krig. När sedan Nagasaki även fick uppleva den nukleära elden skall de flesta som deltagit i Manhattanprojektet drabbats av stor förstämning. Ty de insåg att kärnvapnen inte var ett engångsvapen utan någonting som världen nu skulle få leva med.

Bomberna släpptes på civila mål och tog eventuellt en kvarts miljon människoliv. Orsaken till att man överhuvudtaget släppte bomberna var vad som kallades Operation Downfall. Detta var den tänkta invasion av det japanska moderlandet som skulle gå av stapeln hösten 1945. Amerikanerna räknade med extremt höga förluster (man tillverkade bland annat 500,000 skademedaljer avsedda för denna operation) både för egen del samt vad beträffade den japanska civilbefolkningen. Man hade lärt sig att japanska soldater hade en tendens att bita sig fast vid varje liten korallbit under kriget i stilla havet och förväntade sig sålunda ett liknande beteende när de japanska hemlandet anfölls. Därtill fanns det i Japan mängder av civila som absolut skulle komma att dödas en masse i striderna. Japanerna själva beslutade sig för att se till att en invasion skulle bli så pass blodig att en för japanerna mer fördelaktig fred skulle gå att upprätta. I detta syfte planerade man en egen försvarsoperation: Ketsugo, som bland annat inbegrep att utrusta civilister med pilbågar och bambuspjut för att avspisa ett amerikanskt anfall.

Bomberna släpptes. Varken Downfall eller Ketsugo gick av stapeln. Debatten om huruvida atombombningarna var av godo eller ej har faktiskt varit ganska intensiv, inte här i Sverige men däremot i USA. En del säger att man gott kunde släppt kärnvapnen på något annat än civilister, andra att man borde förhandlat, ytterligare andra att förhandlingar skulle gjort att fler människor i östasien skulle mördats av japanska styrkor och ytterligare andra att en invasion sannolikt skulle drabbat Japan än hårdare än bomberna.

Detta är egentligen en ganska banal debatt. Det handlar om vad som borde, skulle eller kunde ha gjorts eller inte gjorts. Det handlar alltså inte om historia (även om historiker ibland deltar i den) utan snarare om kontrafaktisk-normativ historia. Man vill helt enkelt avgöra vad som var moraliskt rätt och inte. Men då debatten handlar om vad som inte hände kan man egentligen inte med säkerhet uttala sig åt det ena eller andra hållet. Det mest intressanta är egentligen hur rörande stor oro förespråkarna av atombombningarna tycks känna för japaners väl och ve, en böjelse som dåtidens beslutsfattare inte delade.

Det vi vet är att bomberna släpptes på vad som till stor del var kvinnor och barn (dåligt) och att kriget i Stilla havet slutade på grund av detta (bra). Om detta var moraliskt eller inte får vem som helst avgöra.

Men det som är mer intressant är vad Oppenheimer och hans kollegor insåg. Det vill säga att bomben finns kvar. Ett tag var det bara jänkarna som förfogade över vapnet men snart la även Stalin vantarna på det. Sedan dess har det gradvis spridit ut sig över världen, bl.a. till osunda och äckliga regimer som den pakistanska och eventuellt den nordkoreanska.

Det som är positivt med detta är vad som brukar kallas MAD (Mutual Assured Destruction). Med detta menas att ett kärnvapenkrig mellan två länder skulle vara ett slags gemensamt självmord. Oavsett vem som inleder kommer den andra sidan sannolikt kunna slå tillbaka med en sådan kraft att båda länderna och försvarliga mängder av omvärlden skulle utplånas. Detta leder då till att det mer eller mindre är omöjligt att föra krig med kärnvapen då man kan räkna med ett par stridsspetsar mot de egna städerna.

Detta var någonting man var väl medveten om på 1950-talet. Detta märks inte minst om man läser om den amerikanska planeringen för ett eventuellt kärnvapenkrig. Här var nämligen ett av grundantagandena att USA skulle ligga i aska efter någon vecka, fokus låg sålunda på att rädda så mycket av civilister och militärer som möjligt så att man kunde vinna kriget med konventionella stridsmedel efter det inledande kärnvapenangreppet. Varför man skulle vilja vinna i en värld drabbad av kärnvapenkrig är oklart. På 1970-talet tänkte man sig istället att det skulle bli ett begränsat kärnvapenutbyte. Man skulle bara slå till mot militära mål och liksom skala ner fiendens kärnvapenkapacitet. För att skydda de egna stridsspetsarna kom man med alla möjliga klurigheter som att t.ex. gräva ner dem, förse dem med enorma korkskruvar för att sedan låta dem borra sig upp.

MAD stötte dock på patrull under 1970 och 1980 talet då Pershing II och SS-20 systemen konstruerades. Dessa kunde avfyras så snabbt att motståndaren svårligen kunde hinna svara. Detta skulle leda till ett ensidigt kärnvapenangrepp och i och med det sattes MAD i gungning. Detta ledde i sin tur till att både öst och väst satte sina säkerhetstjänster på att försöka hitta tecken på förberedelser av anfall så att man själv kunde anfall först. I den häxbrygd av paranoia och misstro som båda supermakterna led av var riskerna därmed enorma för att någonting skulle missuppfattas och leda till att någon på ena eller andra sidan om muren råkade komma åt den där stora röda knappen.

Och detta leder oss till det andra problemet med MAD. Det är att den utgår från makthavare som är rationella. Problemet är att insatserna är så enorma i ett kärnvapenkrig att det inte finns utrymme för misstag. Och misstag gjordes. CIA tycks ha präglats av inkompetent klåfingrighet under hela Kalla Kriget, Sovjet leddes återkommande av herrar som antingen led av paranoia eller demens och USA:s administrationer improviserade sig från den ena oförutsedda händelsen till den andra.

Men MAD funkade och det blev inget krig med kärnvapen. Dock är problemet att man verkar ha hoppats på att MAD skulle vara en engångsföreteelse. Men bomberna finns kvar och står och dammar i sina silos.

Oppenheimer fick rätt.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: