Skip to content

Det där med att vara social

29 mars, 2011

Människan är ett socialt djur sägs det. Jag är en social människa sägs det också. Så har det dock inte alltid varit. Innan lumpen var jag både introvert och misantropisk. Nu är jag istället snacksalig och misantropisk. Detta missuppfattas av vissa som karisma.

Men det är märkligt det där med att vara social. För det första känner jag inte någon som inte är social. Ty även de som har färre vänner än vad jag har är visst sociala. Det är bara det att de är sociala inom sina kretsar av vänner. Ibland känns det som att de som har färre vänner har bättre vänner. Ty om man bara har ett par stycken istället för ett tjog att ty sig till antar jag att man känner dessa bättre än om man måste upprätthålla kontakt med flera. Man har ju mer tid per person på så vis.

Men det är ju nu inte det som menas med att vara social. Det är snarare förmågan att knyta kontakt med främlingar snabbt samt att inte ha problem att prata om allt möjligt med en gång med vem som helst. Där kommer vi till det andra märkliga med att vara social. Det är att det är ganska tråkigt. Om man går och minglar på en fest pratar man om ditt och framförallt datt men sällan någonting som man minns senare. Ty när man är social och lär känna många nya måste man hela tiden babbla om en massa strunt (vilket jag förvisso är ganska bra på). Därtill måste man flera gånger under samma kväll ställa frågorna ”vad heter du”, ”vad pluggar du”, etcetera. Frågor som man sällan får intressanta svar på. Själv har jag börjat varva detta med frågan ”vem är du” (såtillvida folk inte blir skräckslagna får man ofta ganska intressanta svar) och ”vilken är din favoritdinosaurie” (när man hittar någon som faktiskt svarar är detta ofta en rolig prick).

Den tredje märkligheten är att ju fler vänner jag gradvis anskaffar som står ut med mig, ju mer ensam känner jag mig. Ty de flesta kvällar är jag upptagen och då helst med någon form av vän tillika någon form av aktivitet. Men de kvällar när jag plötsligt saknar umgänge kan det slå helt fel. Hälften av tiden känns det bra, äntligen får man vara i fred osv. Man gör lite god mat, tar ett glas vin, läser lite i någon bok och spelar något spel. Detta är när det slår rätt. Då är jag inte ensam utan själv. I splendid isolation så att säga. Men vissa andra kvällar slår det åt andra hållet och bristen på umgänge hänger som ett svart mål över mig. Om jag företar mig samma aktiviteter (mat, vin, bok) framstår detta dessutom i en helt annan dager när jag är ensam än när jag är själv. Ty dessa aktiviteter är verkligen det goda livet i västerländsk dekadens när jag är själv men när jag är ensam framstår det snarare som tröstätande, alkoholism och verklighetsflykt.

Förklaringen till när jag är själv och när jag är ensam är mycket enkel. När jag är själv har jag valt detta. Jag har bestämt mig för att ta igen mig från alla dessa vänner som irrar omkring i min vardag och gör en massa ljud ifrån sig. När jag å andra sidan är ensam är det just på grund av att jag inte gjort ett medvetet val. Något har blivit inställt. Något blev inte som det skulle. Någon kunde inte. Detta var inte ett problem när jag hade färre vänner. Har man få vänner vänjer man sig vid att vara ensam och lär sig dessutom tycka om det. Men när man gradvis får fler kompisar blir man allt mer medveten om hur kul man kunde ha med någon annan än sina egna tankar.

De flesta verkar råda bot på detta genom att skaffa sig Facebook så att man konstant kan övertyga sig om att man har någon form av kontakt med ”vänner” via internet. Jag har fått bannor för att det tydligen är lite ”inne” att beklaga sig över Facebook. Det vet jag ingenting om då jag inte har ett konto på sidan. Vad jag ogillar är dels att alla internetaktivister påstår sig vara oroliga för övervakningssamhället men samtidigt gladeligen lägger ut information om var de befinner sig, vad de gör och hur de mår. Detta är en grad av insyn i privatlivet som STASI skulle dräglat över. Inte minst för att folk skulle skapa Facebookgrupper som hette ”störa östtyska regimen” gruppen (vilket STASI skulle ”like:a” och KGB skulle kommentera med ”LOL”). Därtill sker via Facebook en uppluckring av vänbegreppet. Man kan omöjligen hävda att man har hundratals eller tusentals personer som man kallar sina vänner men det är precis vad folk gör på Facebook. Med vilket djup känner ni dessa individer? För egen del är mina vänner de som finns under ”kontakter” på min mobiltelefon och dem skulle jag gå igenom eld för.

Men allt gnäll till trots. Att ha blivit social är nog det bästa som hänt mig. Utan den egenskapen skulle jag ju knappast ha något att gnälla över. Det vill säga: mina vänner.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. Grå Riddare permalink
    31 mars, 2011 11:12

    Triceratops är min favoritdinosaurie, ifall du skulle undra.

  2. Ulrika permalink
    31 mars, 2011 21:01

    Har du provat att dricka ett glas vin med någon över telefon? Ring oss nästa gång en hemmakväll inte känns optimal, så sätter vi på högtalartelefonen och korkar upp. (A gillar f.ö. också T Rexarna bäst. Vad tror du om en tröja med en TR på? (Till A, tänkte jag i första hand.))

  3. Isungen permalink
    15 april, 2011 16:00

    ”Detta missuppfattas av vissa som karisma”. Hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: