Skip to content

Newfoundlands första regemente och slaget vid Somme

19 april, 2011

Hösten 1914 hade den brittiska expeditionsstyrkan malts ner till stoft på västfronten. Detta kom som en smärre chock för engelsmännen. De hade länge tänkt sig att man nog skulle kunna hålla sig borta från det barbariska Europas barbariska krig på landbacken. Nej flottan skulle sköta kriget och armén var mest där för att slå ner någon avlägsen men ettrig stam med urinvånare som hade mage att sätta sig upp mot den brittiska kronan. Men nu hade man ju lovat både fransmän och belgare att man skulle hjälpa till på västfronten och då behövde man ju en armé, men den var ju död. Och värnplikt var odemokratiskt så det kunde man rakt inte tänka sig. Istället klurade General Kitchener m.fl. ut att det nog skulle gå geschwint med frivilliga.

Och de kom. De kom från imperiets alla hörn. Gurkhas från Nepal, högländare från skottland, ANZAC:s från Australien och Nya Zeeland, kanadensare från Nordamerika. Många var de som kom och många av dem var de som skulle bli kvar i Frankrike, lagda under någon respektingivande granitkoloss till monument.

Till och med lilla Newfoundland ställde upp med ett regemente. Newfoundlands 1:a. Regementet bestod av frivilliga unga gossar, ofta hela brödrakullar som tagit värvning samtidigt. Deras uniformer var på grund av logistikproblem ofta lite lätt improviserade, hemmasnickrade historier. De var strax under 1000 man in alles, så många på grund av patriotism och äventyrslystnad, så få på grund av Newfoundlands anspråkslösa befolkning. Detta innebar naturligt nog att det fanns tusentals där hemma som väntade oroligt på varje liten nyhet om hur det gick borta i Europa. Avskedet präglades av mödrar, fäder, döttrar, söner, bröder och syskon som förmanade, grät, ville att man skulle vara försiktigt nu.

Året 1915 spenderade regementet i utbildning och även som deltagare i de blodiga striderna vid Gallipoli. Deras tjänstgöring där präglades av dåligt väder och sjukdomar, stridskontakten var liten men trettio av de frivilliga stupade likväl. Brevbäraren kom hem med dödsattesterna till de drabbade familjerna där hemma som allt mer började fasa hans ankomst. På Newfoundland började svarta armbindlar bli allt vanligare.

Det var dock 1916, detta blodbadens och lerans årtal, som Newfoundlands 1:a skulle få sitt verkliga stålbad. De förflyttades till Frankrike där de transporterades till en liten flod som kallades Somme av lokalbefolkningen.

Ty general Haig hade fått en idé. Han ville att den nyuppsatta brittiska armén skulle göra en tjurrusning mot en av de mest befästa punkterna i hela den tyska linjen. Detta var dels för att avlasta de svårt pressade fransmännen vid Verdun samt tydligen även för att pressa de allmänt svårt pressade tyskarna. Det skulle dock inte bli någon sådan fårskallighet som fransmännen sysslat med sedan krigets utbrott, givetvis inte. Nej, man skulle ta en ”tugga” av det tyska försvaret och sedan nöta ner de tyska motanfallen med orkaner av artillerield. Och om man då skulle göra en genombrytning av bara farten var det väl inget fel med det, och om man då kunde släppa loss det allt sömnigare kavalleriet var det väl bara bra.

Planen kretsade kring att en veckas artillerield om 1,500,000 granater skulle soppa bort det tyska infanteriet. Sedan skulle de engelska trupperna kunna strosa fram med packningar och allt för att besätta de tyska linjerna. Problemet med detta var för det första att den omfattande logistik som krävdes för att föra fram de mängder av män och materiell för denna operation gav tyskarna en god aning om vad som stundade. Om inte annat gjorde det långdragna barraget det. Det andra problemet var att granaterna skulle spränga bort den tyska taggtråden. Något de absolut inte gjorde. Det tredje problemet var att tyskarna var väl inövade och redo. Deras betongskyddsrum kunde vara tiotals meter under marken och stod emot det mesta som britterna kunde kasta emot dem.

Den första Juli 1916 sprang ungefär 100,000 brittiska soldater upp ur skyttegravarna och ut i ingenmanslandet. I början gick det som planerat. Ett regemente sparkade en fotboll framför sig, ett annat sjöng, ett tredje hade delgivits order om att tända sina pipor och sävligt marschera mot segern. De flesta gick i långsam takt med packningar som vägde 35 kg (den genomsnittlige brittiske soldaten vägde 60 kg), skuldra vid skuldra. Men snart började ett stilla duggregn av spränggranter slå ner bland de tätt packade britterna som inte skyddade sina kroppar med annat än sina kläder. Regnet tilltog på vissa partier till en formlig stålstorm. Fortfarande kunde de marscherande dock tänka sig att detta bara var tyskarnas sista dödsryckningarna. Det var först när de kom till den mer eller mindre intakta, meterdjupa taggtråden och de tyska kulspruteskyttarna började spela sin blodiga sång som de insåg att massakern var ett faktum. Tyskarna blev på vissa punkter så äcklade av slakten som uppstod att de slutade skjuta när de britter som fortfarande kunde springa började retirera.

Det var här Newfoundlands första regemente anföll. Tanken var att de skulle följa upp den första anfallsvågen och nedkämpa de kvarvarande fickorna av tyskt infanteri emedan vågen fortsatte framåt. Men vågen hade brutits. Istället för enskilda fickor fanns det en solid vägg av fältgrå soldater, kulsprutor och artilleri. På grund av misstag och inkompetens kom det sig att Newfoundlands 1:a anföll ensamma. De var de enda britter som fortfarande rörde sig över slagfältet.

Klockan 09:05 den första Juli 1916 sprang 780 män från Newfoundland upp ur sina skyttegravar. Ungefär klockan 09: 25 den första Juli 1916 hade 710 av dem dödats eller sårats. En del av dem kröp ner i granatgroppar där de tynade bort av skador och törst.

Strax under 20,000 brittiska soldater stupade den där dagen. Ytterligare 40,000 sårades. General Haig menade i sin dagbok på att detta inte var så farligt. Offensiven fortsatte fram till November.

Två veckor efter den 1:a Juli började breven med dödsattester komma hem till Newfoundland.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Johan G permalink
    20 april, 2011 18:09

    Väl formulerat. Tag-valet kanske lite väl pessimistiskt. Det var intressant.

  2. Per permalink
    25 april, 2011 21:44

  3. Joakim Idebrant permalink
    26 april, 2011 13:26

    Även en krämarnation som England lyckas visst klämma ur sig några hundra hjältar då och då. Välskrikvet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: