Skip to content

Om kvinnor, kvinnlighet och det starkare könet

4 maj, 2011

(Jag skrev ju ett inlägg om hur det är att vara man. Det blev bra. Det kommer inte det här inlägget att bli. Detta beror på att jag inte är kvinna. Följaktligen kan jag inte utgå från mitt eget beteende utan bara från de, förvisso ganska många, kvinnor jag känner.)

Det känns på sin plats att gratulera på den internationella kvinnodagen i efterskott. Det var din dag, käre kvinnlige läsare. Resten av året antar jag tillhör oss män. Det blir i varje det intryck som uppstår när det finns en kvinnodag men inte en mansdag. Ni kanske minns hur det var när man var liten och frågade mor: ”varför finns det mors dag och fars dag men ingen barnens dag?” Svar: ”alla dagar är barnens dag”.

Det blir lite konstigt med det där med kvinnodagen. Förvisso är Sverige inte ett jämställt samhälle, men det är fortfarande ett av de mer jämställda. Problemet blir när man lyssnar på radio som givetvis uppmärksammar dagen genom att beskriva de umbäranden kvinnor utstår. Problemet är att de borde fokusera på det som europeiska kvinnor utsätts för. Ty annars blir bilden lite skev. Radion beskriver å ena sidan att det är stora skillnader mellan kvinnor och män vad beträffar lön och förflyttar sig sedan till Sudan där kvinnor utnyttjar dagen för att protestera mot att säkerhetstjänsten använder våldtäkt som en förhörsmetod. Det förstnämnda framstår då som futtigt eftersom man inte kan låta bli att jämföra med det sistnämnda. Och det förstnämnda är inte futtigt.

Men det är nog bra att det likväl finns en kvinnodag. De/ni har inte haft det lätt. I det protto-demokratiska Aten var prostituerade de enda kvinnor som fick beträda gatorna. När så perserna kom till Grekland och staden skulle utrymmas uppstod problem. Ty vissa män kunde inte stå ut med att deras fruar och döttrar skulle bete sig som nattfjärilar för att fly så de låste in sina kvinnliga anförvanter istället. Inte blev det bättre under romersk tid då romarna tog över grekernas allmänt taskiga kvinnosyn. Den strame Pater Familias kunde och skulle misshandla sin fru för att se till att hon höll sig på mattan.

När sedan kristendomen kom var det vanligt att kvinnor konverterade då de trodde att de kristna skulle följa gamle Jesus egalitära budskap. Så blev det inte p.g.a. arvssynden. Ni vet, det där med Adam och Eva. Det var ju kvinnas fel att människan blivit förvisad från guds närvaro och tvingad att gå igenom den jordiska jämmerdalen. Därmed blev det en officiell sanning att kvinnan skulle behandlas som en andra klassens medborgare och en tredje klassen människa. Det var detta som fick Christine de Pisan att skriva så sorgset och vackert på medeltiden, hon undrade varför hon hela tiden blev bespottade för sitt kön. Hon hade ju inte gjort någonting fel. Särskilt illa var det från kyrkligt håll. Präster och munkar såg kvinnan som en fresterska som stod emellan dem och ett dygdigt liv. Följaktligen skrev de rakt av obehagliga texter i still med Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) för att värja sig.

Och inte hjälpte naturvetenskapen. När den började komma igång under tidigmodern tid uppstod genast problem. När äggstocken upptäcktes hade man ju bevis på att kvinnor och män var olika rent fysiologiskt. Följaktligen var det rimligt att kvinnor även skulle behandlas olika. Det kvinnliga könet kom att bli allt mer patologiserat. Det gick så långt att det under 1800-talet fanns en slasktrattsdiagnos som till 90% gällde kvinnor. Hysteri. Detta beklagliga tillstånd tillskrevs i regel kvinnor som på något sätt var avvikande. Det kunde gälla de som faktiskt var kliniskt vansinniga samt de som ville ha rösträtt. Boten ansågs vara att låsa in det anfäktade fruntimret i ett rum med en säng och ingen övrig underhållning där hon fick vistas i isolering under några veckor för att lugna ner sig.

1900-talet har förvisso varit bättre i vissa delar av världen. Här i väst har kvinnan kämpat till sig rätt till arbete, rösträtt, lika behandling, etc. Å andra sidan har våldtäkt blivit ett allt vanligare vapen i de moderna krigen (t.ex. har de groteska konflikterna i östra Kongo begåvat världen med begrepp såsom ”vaginal destruktion”).

Likväl. Här i väst finns det en feministrörelse. Denna verkar inte ha det lätt. Ty när man väl har tillskansat sig de grundläggande rättigheterna samt lagstiftning som förbjuder diskriminering uppstår lätt frågan vad man skall ta sig till härnäst. Ty en falang tycks vara inne på att kvinnor och män skall behandlas helt lika och att skillnader skall elimineras. Den andra falangen tycks däremot mena att kvinnor och män faktiskt ska behandlas olika. Dvs. att samhället ska struktureras på så vis att utpräglat kvinnliga behov medges (såsom ledighet efter barnafödande).

Det här är någonting som jag kan känna igen hos de damer, flickor, kvinnor jag känner. Ty många verkar vara lite slitna mellan dessa två punkter. Å ena sidan är man en god feminist som tänker genus och vill ha ett eget, självständigt liv. Å andra sidan vill man kanske ibland ha en kram, en filt och en kopp te. Dvs, man vill vara stark och bli omhändertagen. Jag har även från olika kvinnor hört ”jag vill ha en kille!” följt av ”jag blir så fånig när jag är kär!”

Men det här är ingenting som är unikt för kvinnor. Jag vill också vara stark och bli omhändertagen. Och jag är man. Jag är också fånig när jag är kär. Jag vill också ha en tjej. Vad jag allt mer börjar anse är att icke-fysiska företeelser som påpekas som typiskt kvinnliga eller manliga går i unisexformat. Och det är så jag tror att man når den riktiga jämlikheten. Inte den som handlar om hustrumisshandel eller mansskatt. Utan den sanna jämlikheten mellan könen när känslor och beteenden naturligt delas av könen. Ta som exempel när någon påstår att män inte vill stanna hemma med barn. Då dyker det alltid upp karlar som bestämt hävdar motsatsen och tvärtom.

Därtill känner jag inga kvinnor som inte är starka och självständiga (någonting som brukar eftersökas i debatten) och de är det på ett otvunget, säkert sätt. Jag känner ej heller några män i egen ålder som accepterar att kvinnor tjänar mindre eller att kvinnor blir misshandlade i hemmen (tvärtom känner jag en kille som knäckte sju ben på en annan man p.g.a. att den sistnämnde misshandlat sin flickvän).

Det jag vill komma till är att det blivit bättre och att det kommer fortsätta bli bättre. Vem vet, om 50 år kanske det inte behövs en internationell kvinnodag. Då kanske alla årets dagar är könsneutrala.

Tills dess: Grattis i efterskott till mina kvinnliga läsare.

Annonser
One Comment leave one →
  1. En allegorisk dito permalink
    9 maj, 2011 09:36

    Den var grann må jag säga. Det värmer in i hjärtstammen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: