Skip to content

”Ja det kanske var klantigt!”

5 maj, 2011

Jag mår dåligt om jag inte får göra listor, det är nog därför jag skulle bli en bra byråkrat. Jag gillar att placera saker och personer i fack. Sålunda följer en lista om saker som skulle kunna recenseras med kommentaren ”Ja, det kanske var klantigt!

Jakten på Osama: De lyckades ju nu i veckan nita terroristen. Det var inte så klantigt. Att det tog tio år var däremot mycket genant. Personligen hade jag glömt bort Osama och när jag tänkte på honom utgick jag från att han var synnerligen död eller bosatt i någon oåtkomlig grotta i Waziristan. När man så hittar världens mest eftersökte man visar det sig att han inte alls befunnit sig i en grotta utan tvärtom levt i viss komfort i en Pakistansk förort (där det myllrade av pakistanska militärer). Betänk alla Delta Force och DEVGRU operatörer som krälat runt i grottsystem efter grottsystem, beväpnade med pistoler och ficklampor och kammat noll. Betänk alla journalister som stått och dreglat över något berg och spekulerat om det inte skulle kunna vara så att Osama fanns just där. Betänk alla dessa människors besvikelse och alla pengar som lags ner på att tortera getherdar (i Afghanistan, dvs. fel land). Ja det kanske var klantigt!

Sydfronten under det första världskriget: 1915 fick italienarna för sig att Trieste måste erövras. Där bodde ungefär 650,000 italiensktalande personer som  av nationalister ansågs som vitala att få Heim ins Reich. Sålunda skickade general Cadorna ut sina arméer för att besegra det svårt ansatta Österrike-Ungern. Man såg framför sig en jubelmarsch mot Wien. Problemet var bara att den italienska armén inte dragit någon lärdom av dödläget i väst utan anföll regementsvis och dessutom i synnerligen vansklig terräng. Ty Norditalien är som de flesta vet en mycket bergig plats. Här skulle den italienska armén utan något större artilleriunderstöd eller förmåga att ta sig igenom taggtråd vältra sig igenom. Efter elva verkningslösa tjurrusningar över Isonzofloden och ett effektivt anfall åt andra hållet föll tillslut Trieste. Notan för detta stordåd var 1,300,000 dödade italienska soldater och civila och ungefär 30 km:s avancemang. Ja det kanske var klantigt!

Resident Evil 5: För den icke insatte krävs här lite bakgrundshistorik. RE5 är ett tv-spel. Då var det sagt. Serien ifråga går traditionellt ut på att någon statligt anställd amerikansk krigare beger sig till någon avkrok och bekämpar zombies. Det har aldrig varit något problem med det. Ända tills bidrag nr. 5 i serien kom. Saken är nämligen den att detta spel utspelar sig i Afrika. De första bilderna av spelet föreställde en vit man son sköt med hagelgevär mot klungor av svarta människor. Förvisso var de sistnämnda zombies men det hjälpte inte riktigt när massmedia satte klorna i spelet, rasiststämpeln svingades beredvilligt mot tillverkarna Capcom som lovade att göra ändringar i spelet för att bemöta kritiken. När så spelet kom ut hade vissa förändringar gjorts. Horderna av fiender innehöll ett antal vitingar, huvudpersonen hade en svart medhjälpare och skildringen av Centralafrika var varken rasistisk eller osympatisk. Så långt var allt bra. Sedan kom den andra delen av spelet. Här hamnar man i ett träsk vars befolkning springer runt i bastkjolar, är bestyckade med stenvapen och skriker Ogaa-bogaa. Ja det kanske var klantigt!

En flyginsats i Afghanistan: Brittiska flygare skulle för två år sedan släppa lådor innehållande informationsbroschyrer om demokrati, kvinnors rätt, etcetera över Afghanistan i syfte att ge en bättre bild av ISAF/NATO. En av dessa landade på och dödade en liten flicka. Ja det kanske var klantigt!

Laoitianska färdmedel: Vi skulle ta oss från Laos huvudstad Vientiane till Vietnams huvudstad Hanoi. Det var viktigt att vi kom i tid till det sistnämnda. Vi fixade våra bussbiljetter och instruerades att vänta utanför vårt hostell. Vi väntade och väntade och väntade. När det sedan var fem minuter innan bussen skulle åka och ingen plockat upp oss beslutade vi oss för att ta oss till busshållplatsen på egen hand. Hon var klyftig nog att instruera hostellpersonalen om detta beslut varpå de ringde bussbolaget. Budskapet var att bussen redan åkt. Fan. Detta följdes dock av att den vänt om (Hurra) samt att bolagets chef skulle skjutsa oss till hållplatsen. Efter ytterligare väntan kom den ende stressade laoitian jag någonsin stött på med en stor bil, skrek go-go-go och kastade in oss i bilens bagageutrymme. Sedan följde en smått euforisk resa där chefen kuskade runt i Vientiane och plockade upp fem andra personer som också blivit bortglömda. Allt såg ljust ut. När vi sedan kom till bussen förbyttes detta intryck. Där fanns nämligen en ledig plats för sju personer. Mitt resesällskap blev med milt våld tvingat att ta den. Själv spenderade jag en nio timmars, nattlig, bussresa på bussens golv. Framme i Vietnam hade jag ont i ryggen. Ja det kanske var klantigt!

Trojas fall: Efter åratal av krig ser de stolta trojanerna att deras fiender ställt en stor trähäst som en avskedsgåva utanför deras stad. De beslutar sig för att släppa in den. Ja det kanske var klantigt!

Filosofin i Atlas Shrugged: Ayn Rand har kallats för ”en jävla hagga” av många inflytelserika filosofer. Det bästa exemplet på detta är hennes magnus opus Atlas Shrugged. Utöver att hela hennes filosofi är moraliskt förkastlig och går att sammanfatta som ”Nietzsche för korkade människor” finns det ett stort problem med dess slut. Ty det går ut på att de produktiva i samhället (dvs. cheferna i Rands värld) strejkar och sedan emigrerar för att skapa sitt eget samhälle där de inte behöver tyngas ned av den kollektivistiskt sinnade allmogen. Problemet här är givetvis att detta förutsätts fungera. I Rands framställning är det främst lyckade privatföretagare och chefer (m.a.o. en mycket anspråkslös andel av befolkningen) som sticker. Detta innebär att det i deras lilla utopia inte finns någon som odlar mat, plockar upp sopor eller gör annat som kräver okvalificerat arbete. Detta innebär att de emigrerade skulle dö av svält och sjukdomar mycket snabbt. Däremot skulle det gamla samhället förmodligen klara sig bra. Relativt snabbt skulle nya ledare koras, kanske inte lika kompetenta som sina föregångare men åtminstone tillräckligt skickliga för att det gamla samhället skulle fungera hjälpligt. För att parafrasera en vis man: ”And people like this book?! Ladies and gentlemen. Find these people. Kill them. They are, like, voters.” Ja det kanske var klantigt.

Att jag i mitt absolut första inlägg på denna blogg hävdade att jag inte skulle skriva något personligt: Ja det kanske var klantigt!

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. kajsatankar permalink
    6 maj, 2011 00:38

    Jag fnittrar och myser 🙂

  2. En allegorisk dito permalink
    9 maj, 2011 09:31

    I’ve seen me a OI judging people, I’ve seen me a OI bullying the souroundings, and I’ve seen me a OI taunting monkeys. But I never seen me a OI acknowledge his own mistakes. And I’ve been to Marocco.

    • 9 maj, 2011 13:19

      Låter osannolikt. Vartannat kommentar du skriver involverar förvåning över att jag erkänner misstag, godtar avvikande åsikter, etcetera :P.

      Minnet är gott men kort 😉

  3. Libertarianen permalink
    15 maj, 2011 12:25

    haha, roligt att du kallar dig själv för ”inflytelserik filosof” 😉 för vi vet ju både du och jag vem som sagt det :p hur som helst i övrigt ett bra inlägg 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: