Skip to content

Om ondskan och döden: en fråga om känsla och förnuft

15 maj, 2011

(Härlig titel va?)

Jag är emot dödsstraffet. Detta har flera skäl. För det första (utöver att det är barbariskt och bryter mot europakonventionen) är det hyckleri ifall man säger att ”du skall icke döda, för då dödar vi dig”.

För det andra är jag förvisso en anhängare av den starka staten, men just stark vill jag nog inte att den ska vara. Har man som ett kollektiv bestämt sig för att staten får döda delar av kollektivet i kollektivets namn har man nog gett ifrån sig lite väl mycket av sin frihet till Leviathan. En paradox här är att de i USA som skriker gällast om ”tyranni” etcetera över minsta lilla skattehöjning ofta är dem som också vill ha kvar dödsstraffet.

För det tredje tycks det inte fungera särskilt väl. Om vi återigen blickar över Atlanten går det raskt att konstatera att de inte tycks ha fått bukt med sin kriminalitet, dödsstraffet till trots. Därtill torde det ha en dålig inverkan på själva arresteringsprocessen. Om någon delinkvent redan begått brott som är tunga nog att bli nackad för framstår det inte som troligt att han ska ge upp när polisen kommer och knackar på dörren.

För det fjärde tycker jag att det saknas bra argument för dödsstraffet. De brukar ofta var extremt känslosamma i stil med ”jamen-om-din-dotter-blev-mördad-och-våldtagen-skulle-inte-du-vilja-att-den-som-gjort-det-dog?”. Mot detta går det lätt att kontra med att jag, mig veterligen, inte har någon dotter. Om personen ifråga trilskas med att detta är ett icke-argument går det även här att replikera med att jag nog förvisso skulle vilja se den kriminelle död, garrotterad och stympad men att jag i den situationen nog inte skulle vara tillräckligt vid mina sinnes fulla bruk för att sätta upp regler för hur ett samhälle bör styras.

Omvänt tycker jag i och för sig att argument mot dödsstraff som går enligt mönstret ”man-lider-mer-av-att-vara-inspärrad-på-livstid” också är dåliga. Ty jag vill inte just att de ska lida, jag vill att de ska spärras in där de inte utgör en fara för samhället. Här brukar förespråkarna genmäla att ”det-kostar”. Vilket i sig inte är mycket till argument eftersom det gör handikappade, alkoholister och studenter också – detta leder inte till att det är en bra idé att likvidera dessa grupper (kallades Aktion T4 i Nazityskland och anses numera mycket ofint).

Likväl bör erkännas att när jag fick höra att Osama bin Laden dödats av DEVGRU-operatörer så var min första tanke ”bra”. Likaledes skulle jag nog inte ha något emot ifall ICC kom fram till att Charles Taylor tyvärr måste steglas. Ej heller har jag något egentligt problem med utfallet av Nürnbergrättegångarna, min enda invändning är nog att de borde passat på att döma Arthur Harris när de ändå var i farten. Att Israelerna kidnappade och hängde Adolf Eichmann har jag även all förståelse för.

Jag tror inte att jag är helt ensam om denna till synes hycklande inställning, dvs. att vara emot dödsstraff förutom när det gäller krigsförbrytare. Varför är det nu så?

En orsak är nog att de flesta simpla mördare kan ha någon form av ursäkt. Ganska ofta är det lätt att peka på att de helt enkelt har formats av sin sociala miljö osv. och sålunda kanske inte förtjänar att dö för sina brott då de eventuellt kan bli samhällsnyttiga medborgare via lite internering. När det gäller de som är helt bindgalna (Monstret från Anderna, Charles Manson, Jeffrey Dahmer m.fl.) är ursäkten att de helt enkelt inte är helt tillräkneliga. Här kunde man kanske invända att de därför borde avlivas eftersom de aldrig kommer bli friska och att det därmed är ”lika bra”. Frågan är då om det är värt att ge staten rätten att döda sina medborgare bara för att någon osannolikt liten del av samhället är mordiskt vansinniga.

Men denna typ av ursäkter har inte folk som de ovan nämnda herrarna. Man kan inte gärna skylla på sociala omständigheter och samhällets ruttenhet vad beträffar t.ex. Slobodan Milosevic – han var trots allt statschef. Verkligt vansinniga generaler eller statschefer är därtill ganska sällsynta då både politiska och militära organisationer tenderar att gallra bort dem som tar order från sina husdjur och dylikt. Med andra ord finns det helt enkelt inga ursäkter för de som beordrar krigsförbrytelser (eller i Osamas fall, storskaliga terrorattentat). Till och med för dem som utför brotten finns det ofta någon liten förmildrande förklaring (grupptryck, befälskedjan, brutalisering, droger, hot, etc.) men de som ger ordern och därtill vet vad som kommer att bli resultatet av denna går det inte att ursäkta.

Svaret på frågan varför det känns okej att folk som Osama blir skjutna är alltså att de är onda. Ondskan är dock en hyfsat laddad term och lite svår att avgränsa. Bin Laden var nog en ond person. Men var drar man gränsen egentligen? Personligen tror jag inte egentligen att människor är varken goda eller onda, snarare neutrala men med kapacitet till både goda och onda gärningar. Men när blir man ond? Är en person ond när den begått så många onda gärningar att det inte längre går att skilja mellan gärningen och personen? Eller var t.ex. Adolf Hitler ond redan som barn? Sannolikt inte. Mitt problem här är att ondskan verkligen, verkligen finns i världen (det vet alla som läst lite historia) men den är svår att mäta, uppskatta och lagstifta bort. Och om detta inte går att göra, går det då att åtgärda ondskan?

Detta går inte riktigt att svara på. Tråkigt nog kan jag inte här, som brukligt, knyta ihop säcken på ett elegant sätt. Möjligtvis går att konstatera att då ondskan egentligen inte går att bedöma på något standardiserat sätt är det ytterligare ett argument mot dödsstraffet. Men det blir inte tillfredsställande.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. kerstin permalink
    17 maj, 2011 18:47

    Bra!!! Man kan inte leka ”gud”.

  2. Isungen permalink
    17 maj, 2011 22:11

    ”Mot detta går det lätt att kontra med att jag, mig veterligen, inte har någon dotter”.
    Hehe. Torrt och härligt. Påminner mig en aning om Bertrand Russels knastriga humor.
    Skriv på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: