Skip to content

Roller, masker och relationer

1 juni, 2011

Den stora fobin i mitt liv är fönsterkuvert. Detta är ett på denna blogg väldokumenterat och vedertaget faktum. Utöver att de alltid kommer lagom till att man känner att hemekonomin trots allt går ihop är de därtill alltid utskickade av onda byråkrater som sannolikt vill mig illa.

Den andra stora fobin är annorlunda och berör lustigt nog det sociala. Kanske kan detta framstå som kuriöst då jag gärna påstår att jag inte har några problem att umgås med människor. Dock handlar denna fobi inte om mitt umgänge med andra utan andras umgänge med varandra. Ty är det något jag verkligen ogillar är det att sammanföra vänner som inte känner varandra tidigare. Jag plägar snarare att dela upp vänner i olika grupper, mindre självförsörjande ekosystem om man så vill. Att umgås i dessa grupper är inget problem – att däremot sammanföra dem och se grupperna interagera med varandra är något som framkallar ångestkänslor (ingen hyperbol).

Varför är det nu så?

Jag brukar ibland ljuga när någon ställer denna fråga och hävda att det är för att jag ogillar tanken på att de jag tycker om ska tycka illa om varandra. Kanske är detta vid närmare eftertanke ingen lögn då mina vängrupper är ganska olika till sin karaktär och även om de kanske inte skulle direkt avsky varandra finns det likväl en risk för att de skulle ha smärtsamt tråkigt i varandras närvaro. Det vill man givetvis undvika då man helst vill att ens kompisar ska må någorlunda bra och ha det någorlunda roligt.

Dock är den främsta grunden för fobin en fråga om roller. Ty man har olika roller i livet. Jag tror det är i Fanny och Alexander där en äldre dam går igenom vilka olika roller hon spelat under sin levnad. Dessa sträcker sig från Shakespearekaraktärer till rollen som moder, fru, mormor, änka osv. Hon konstaterar att dessa roller inte nödvändigtvis varit angenäma men likväl roller hon spelat, ibland motvilligt.

Och lite så är det för mig också. För i varje vängrupp eller bekantskap känns det som att man har en annorlunda roll. I en grupp tenderar t.ex. min roll att vara Den Stränge Fadern (á la tidigt 1900-tal) som ser till att de odrägliga barnen håller sig på mattan och ömsom lugnar ner, ömsom stramar åt den lite virriga modern.

I en annan vängrupp är det tvärtom jag som är mamman. Här är det ofelbart jag som står i köket, sjungandes och lagandes våfflor medan barnen sitter inne på vardagsrumsgolvet spelandes tv-spel och åseendes Disneydags (sant). Här är det snarare Den Jag Bor Med som är den sträve pappan som uppfodrande frågar de två ungarna (26 år gamla) Hur Det Egentligen Går Med Studierna etcetera.

Ibland är sånt här ännu mer komplicerat. Ty de ovannämnda rollerna är åtminstone någorlunda statiska, det är roller som jag haft i åratal. Men en annan relation är mer påverkad av fluktuationer och dessa sker inte över månader eller år utan snarare på några timmar. Ty det finns två flickor/tjejer/kvinnor som jag är nästan pinsamt förtjust i och sålunda umgås med så ofta jag kan. Anledningen till att relationen är lite komplicerad är att de är så komplicerade och att min roll måste hänga med deras beteende. Ty ibland är de flickor (när de går på kaninhoppning och sedan åker pulka), ibland tjejer (när de dräglar över killar eller suckar över föräldrar som är jobbiga) och ibland är de kvinnor (när de är både visare och mer intelligenta än någon annan jag känner). Ibland är de små (när de inte kan dela på fryst glass på egen hand eller blir rädda för katter), ibland är de stora (när de förklarar för mig varför någon annan jänta beter sig konstigt i min närvaro eller att jag borde fixa nya strumpor). Och i alla dessa byten i deras karaktärer sker det samtidigt byten i min egen. Ibland är jag vän, ibland är jag storebror, ibland är jag lillebror, ibland är jag jobbig, ibland är jag bäst, ibland är jag stark och ibland är jag svag. Det är ett fullkomligt Niagarafall av beteenden och uttryck som bubblar runt i den relationen.

Det finns andra exempel, t.ex. Neandertalkaraktären som dyker upp i lumparkompisars närvaro eller Den Halvskolade Sonen som jag blir när jag umgås med mina föräldrar. Min poäng är dock (och jag utgår ifrån att andra än jag lider av det här, så länge de har självdistans nog att upptäcka det) att beroende på vem jag umgås med är jag en annorlunda Okänd Idiot. Ibland mycket annorlunda. Detta leder till att det inte alls är roligt att sammanföra kompisgrupper – ty hur ska man då bete sig? Om jag skulle låta mina favorittjejer träffa mina lumparkompisar, vem skulle jag då vara? Både brutal och mjuk på samma gång?

Nej, det framstår som rimligare att av egoistiska skäl hålla kompisgrupperna ifrån varandra – bollarna jag jonglerar med får inte krocka.

Frågan är bara när jag är mig själv.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. Johan G permalink
    1 juni, 2011 16:08

    ”Konsten att behaga är konsten att bedraga.”

    -Voltaire

  2. Joakim Idebrant permalink
    1 juni, 2011 16:49

    I slutändan så är vi alla ensamma:)

    • kajsatankar permalink
      1 juni, 2011 17:41

      Haha! Och det säger du med ett leende? Knasboll! 😀

  3. kajsatankar permalink
    1 juni, 2011 17:39

    Ett hoppfullt svar på din fråga från min sida är tanken att du i den relation där du just kan visa många av dina sidor är den relation där du därför mest är dig själv. Eller hoppas jag för mycket nu? För det skulle ju också kunna vara så att det är den relationen du anpassar dig mest i också.

    Lycka till med att komma fram till svaret! 😉

  4. 2 juni, 2011 08:53

    Kunde tametusan inte beskriva detta bättre!

  5. Isungen permalink
    2 juni, 2011 16:16

    Well written!

    Man är bara sig själv när ens medvetandefält inte bryts av ett annat medvetandefält. (det existentiella Sartre -svaret)

    Han har naturligtvis fel, men det var ändå så att Okänd Idiot missade huruvida man är ”sig själv” när man är ensam. (du har ju iofs skrivit om detta tidigare)

    Min åsikt om ditt ”sig själv” tycker jag vi ska prata om vid nästa öltillfälle!
    Jag har ingen bra definition, men däremot en lös teori. Påminn mig om följande två ord så jag kommer ihåg vad jag tänkte: ”Sartre” och ”hot”.

    Btw. kollade upp P. Nash. Gillar ”The Ypres salient night”. Klaustrofobiskt till tusen.

    Om du ännu inte sätt följande med Ernst-Hugo, så är det dags nu:

    Må väl!

  6. Isungen permalink
    2 juni, 2011 16:20

    Fucking (Sätt).

  7. Wera permalink
    9 juni, 2011 21:27

    Till Sartre och Voltaire kan du lägga Shakespeare: All the world´s a stage/and all the men and women merely players/they have their exits and their entrances/and one man in his time plays several parts/his acts being seven ages. Etc As you like it.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: