Skip to content

Om en kvantitativ historia, ett kvantitativt krig och en kvantitativ lögn

2 juni, 2011

(Kan väl vara värt för dig, käre läsare, att veta att detta inlägg började som två, ett om kvantitativ historia och ett om Vietnamkriget. Dock fann jag att dessa blev lite trista så det framstod som att det kunde vara elegant att försöka sammanfoga de två. Vi får väl se hur det blir sagda elegans.)

Kvantitativ historia är lite udda. Om man säger ordet ”historiker” tänker sig nog många ett gäng farbröder som sitter och hummar över läderinbundna böcker, kliar sig i de buskiga skäggen och analyserar det förflutna. Riktigt så är det inte med de kvantitativa historikerna. Där andra läser räknar de istället. De räknar allt mellan himmel och jord, brödrostar, kanoner, plogar och musköter. Sedan försöker de se och dra samband mellan det de räknat och vad som hänt för att ny/om/tolka händelse x eller y. Det praktiska är att statistiken inte ljuger!

Det kan göras bra som när man ser kopplingar mellan att en väldig mängd bönder dog av digerdöden och att de överlevande sålunda fick bättre löner (detta p.g.a. arbetskraftsbrist). Ett annat exempel på en bra användning av ett kvantitativt förhållningssätt är Niklas Zetterling. T.ex. när han på knastertorr prosa studerar antalet kilometer som erövrades av Röda Armén 1944 under Operation Bagration, förluster för de båda sidorna och sedan jämför denna (enligt honom) svaga prestation med tyskarnas frammarsch åt andra hållet 1941. Niall Fergussons The Pity of War är ytterligare ett exempel på denna typ av gott användande av den kvantitativa metoden.

Det finns dock risker med metoden ifråga. Främst är det förståss när man drar felaktiga slutsatser av sambandet mellan x och y. Dock förekommer även problemet att man helt enkelt stirrar sig blind på siffror (de ljuger ju inte!). Detta gör sig ofta anglosaxiska krigshistoriker skyldiga till (främst då amerikaner men det finns även brittiska exempel). De brukar tycka om att helt enkelt räkna ut staters industrikapacitet och sedan belåtet hävda att fördel på detta område är orsaken till att den eller den konflikten vanns av den eller den sidan. Dock går det knappast att hävda att antalet producerade stridsvagnar i sig räcker för att vinna ett krig. Helst ska man ha bra stridsvagnar, folk som kan använda dem, logistik som kan transportera dem och inte minst viljan att använda och i värsta fall förlora dem. Min egen misstanke är att manin för industriell kapacitet härstammar från en känsla av impotens gällande det andra världskriget där amerikanernas främsta insats var att producera snarare än slåss. Det sistnämnda tillika de förluster som krävdes för att besegra Hitler var en uppgift som förärades ryssarna.

Därtill har den kvantitativa metoden problem att förklara krig som inte vanns av den starkare industrimakten. Hur förklarar t.ex. den kvantitativa historikern amerikanernas förlust i Vietnam?

Det lätt paradoxala här är att det kvantitativa förhållningssättet under denna eländiga konflikt faktiskt delades av den tidens amerikanska generaler och beslutsfattare. Detta tycks ha haft två huvudorsaker. Den ena var att många (t.ex. Robert McNamara) hade lärt sig ledarskap i den amerikanska industrin. Där skulle man producera bilar för att nå framgång, därmed framstod det som rimligt att översätta detta till krig med den lilla skillnaden att det här skulle produceras lik.

Den andra orsaken var att den amerikanska insatsen hade ganska vaga mål. Man skulle på något sätt skapa ett hållbart Sydvietnam samt rädda den amerikanska prestigen. Att gå in i Nordvietnam var inte någonting man gärna kunde göra då detta riskerade kinesiska och i värsta fall sovjetiska motdrag. Samtidigt behövde man ju ett sätt att mäta den eventuella framgång som den amerikanska armén rönte. Detta utmynnade i den morbida idén om Body Counts. Tanken vara att förbanden skulle få kvotmål för antalet nedkämpade fiender och så länge resultatet översteg de amerikanska förlusterna kunde generaler och politiker nöjt konstatera att kriget gick bra. Statistiken talade ju sitt tydliga språk, eller hur?

Ty amerikanerna dödade mycket riktigt många nordvietnameser. Man brukar säga att ungefär 1,000,000 nordvietnamesiska soldater och Vietcong-krigare stupade under kriget. En del elaka europeiska historiker drar dock av en tredjedel av denna siffra p.g.a. de stora svårigheterna i att bedöma vilka som faktiskt var stridande i konflikten. Jänkarna förlorade å sin sida 58,000 man och sydvietnamesiska armén kring en kvarts miljon soldater.

Problem uppstod dock för den kvantitativa tanken när den där segern inte riktigt ville infinna sig. Ty år ut och år in dödade amerikanerna mängder av fiender och år ut och år in proklamerade man att NVA och VC var I Grunden Slagna. Likväl fortsatte amerikanska pojkar att fraktas hem i småbitar till sina föräldrar. Detta blev för många beslutsfattare något obegripligt, statistiken kunde väl rakt inte ljuga!

Det gjorde den inte. Amerikanerna hade bara dragit fel slutsatser av den. Ty de hade uppenbarligen dragit fel lärdomar av Clausewitz gamla käpphäst, att ”krig är politik med andra medel”. Ty med detta menas förvisso att krig är en legitim politisk handling men även att kriget alltid är underställt politiken. Med andra ord spelar det ingen roll hur många slag man vinner om man inte vinner politiken (om krig skulle avgöras av vem som dödar flest fiendesoldater skulle tyskarna ha vunnit båda världskrigen). Ty den kvantitativa synen på krig fungerar i regel bara mot folk som har vett att inse att de är besegrade – något som aldrig varit vietnamesernas starka sida.

När insikten att den kvantitativa ansatsen inte fungerade bollade man runt diverse oortodoxa och klyftiga idéer. Man tänkte sig att man kunde ställa till med diverse ekologiska katastrofer för att avlöva djunglerna där fienden gömde sig. I detta syfte använde man Agent Orange (vilket eventuellt var ett brott mot internationell lagstiftning mot kemiska stridsmedel). En annan idé var att få bort bönderna från landsbygden så att man i godan ro kunde spränga sagda landsbygd. Bönderna sattes sedan i ”befästa byar” (som lustigt nog var omgärdade av taggtråd). Ytterligare en pigg idé var att luftlandsätta miljontals pirayor i Nordvietnams risfält för att få bukt med kommunisternas jordbruksekonomi. Som tur var sjösattes inte det sistnämnda projektet.

Trots all statistik som talade emot detta vanns tillslut kriget av Nordvietnam. Detta är något som man med kvantitativ historia inte kan förklara. Nordvietnam hade ingen större industrikapacitet och borde därmed ha förlorat. Men av de tre huvudorsakerna till deras vinst (envishet, sovjetiskt/kinesiskt militärt bistånd och auktoritära regimers tendens att ignorera huruvida befolkningen vill slåss eller inte) går max en att faktiskt mäta.

Sålunda: Statistiken ljög!

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: