Skip to content

Kambodjas röda sand

13 juni, 2011

(Alternativ titel 1: Om en resa för länge sedan som gjorde ett starkt intryck)

(Alternativ titel 2: Fem bilder av Kambodja)

(Alternativ titel 3: Madeleinekakor)

Jag hade något av en vårstädning för några veckor sedan. En positiv bieffekt med att ha en sån är att man hittar en massa skräp som man av någon anledning sparat men sedan glömt bort. Så var fallet när jag rotade i en garderob och hittade ett par skor som jag inte använt på snart tre år. De var ett par gamla, trasiga jumpadojjor. Dock mindes jag dem som vita men de hade nu istället en tegelartad, röd färg. Jag kunde först inte riktigt begripa varför. De luktade vagt av svett och någonting annat, en vag förnimmelse.

Då mindes jag var jag haft dem på mig senast. Det var ju där, långt borta…

Bild 1: Vi cyklade fram i stillsam takt längs de röda landsbygdsvägarna. Asfalten hade tagit ett abrupt slut någon kilometer utanför staden och förbytts till hårt packad, röd jord som på vissa ställen var stora hål av rosa sand. Naturen här var annorlunda än den varit i Vietnam. Plattare och lantligare. Bergen och dalarna hade bytts ut mot vidsträckta risfält där vattenbufflarna lunkade runt i makligt tempo. Vid vägkanten fanns explosioner av blommor, i luften fjärilar stora som gråsparvar. Städerna här var mindre och lugnare än de i Vietnam och ju längre man kom från statskärnorna desto färre människor såg man av. De bodde i små byar gjorda av trä, tyg och halm. Barnen stod ofta och tittade på oss bekymrat, lite som om de undrade vad det var för märkliga varelser som kom farandes. Vid en vattenpaus vid en av dessa byar smög några femåringar fram och pekade med skräckblandad förtjusning på mitt ganska tjocka skägg och Hennes mycket blonda hår. De gjorde sken av att finna båda företeelserna märkliga. De petade lite i håret och skägget, fnissade till och sprang iväg.

Kambodja är Underbart.

Bild 2: Toul Sleng, S-21, Sydostasiens Auschwitz. Det värsta som någonsin har hänt. Jag gick in. Hon vägrade. Väl inne stod jag på gårdsplanen i någon minut under tystnad. Jag visste vad som hänt här. Men förstod jag? S-21 hade varit ett av många fängelser som Röda Khmererna upprättat för att utplåna de förrädare, folkfiender och kapitalister som de hela tiden tyckte sig se hota sitt utopiska samhälle. Fängelse är egentligen fel ord. Förintelseläger är mer passande. Av de ca 17,000 som internerades här vet man att sju personer överlevde. Resten torterades långsamt ihjäl eller blev mördade vid Choeung Ek – Dödens Fält. Tortyren var både primitiv och raffinerad på samma gång. En del av fångarna slogs med kedjor, batonger, hammare, piskades med taggtråd, osv. Andra förvägrades sömn tills de blev vansinniga. Ytterligare andra sattes ut i skogen över natten där myggorna fick fungera som tortyrredskap. Alla förnedrades och brutaliserades. Nästan ingen överlevde. Inne i muséet finns bilderna av de fängslade. Allihop ser in i kameran, mot betraktaren. Det slående med alla dessa ansikten är att även om en del ser arga, upproriska eller rädda ut så ser de flesta ut att bara vara förvånade. De ser inte ut att kunna förstå vad som ska hända dem. Hur kan detta hända mig? Detta gäller inte minst för den unga kvinna som håller ett spädbarn i famnen.

Kambodja är fruktansvärt.

Bild 3: Jag har en bild som är helt fantastisk. Den föreställer fyra barn som alla sitter på en cykel. Styr gör storasyster som skrattar rakt in i kamera. Bakom henne tittar två småsystrar blygt fram och gör peace-tecknet. I cykelkorgen sitter lillebror med en t-shirt på huvudet. Precis som alla bäbisar ser han förvirrad ut. Khmererna var i allmänhet väldigt annorlunda än vietnameserna. De var mycket gladare och inte lika konfrontativa. När Khmerer sprang fram var det i regel inte för att slita med en till en sidenbutik utan snarare för att pröva sin engelska. De unga männen brukade mest larva sig, låtsas göra kung-fu rörelser emedan de gamla tanterna ojade sig över att vi (trots att vi var 23) inte hade några barn än. Nätterna präglades av liv och rörelse, distinkta dofter av kryddor, marijuana och stekt kyckling och av skrattande människor.

Kambodja är underbart.

Bild 4: En man som saknade båda benen och båda armarna satt och tiggde. Bredvid honom stod hans hjälpreda, en liten, blind pojke. Till höger om dem stod en annan man, iklädd en gammal uniform och vars ansikte såg ut som brännskadat, smält stearin. Röda Khmerernas folkmord hade helt slagit sönder familjestrukturerna i landet sas det. Så många hade dödats och så många överlevare hade behövt svika att det inofficiella sociala skyddsnät som fanns i familjen helt hade sprängts. Folk tog inte längre hand om de familjemedlemmar som inte kunde bidra på ett aktivt sätt. Dessa kastades istället bort. Längre ner på gatan satt en mycket ung mor med ett mycket litet barn som hade tydliga problem med att ta nästa andetag. En pojke kom fram till oss och bad om pengar. Vi gav honom vår matsäck istället. Han ville inte ta emot denna, ville ha pengar istället. Tio meter ifrån honom stod en kvinna med hårt ansikte och stirrade på honom. Jag såg ner på hans framsträcka hand. Såg plötsligt små, runda sår på hans underarmar. Sår ungefär lika stora som märket efter en fimpad cigarett.

Kambodja är fruktansvärt.

Bild 5: Då var vi alltså där. Dödens fält. Groparna i jorden innehöll fortfarande tygrester från de mördades kläder. Under skorna knastrade det lätt – var detta benbitar som fortfarande låg i marken? Trädet mot vilket man slagit ihjäl spädbarn stod kvar. Kranierna som visades upp i den stora minnespagodan hade märken efter hugg med machetes och slagg med järnrör, kulor hade varit för dyra för att använda mot Folkets Fiender. Tankarna som flög runt i huvudet var nattsvarta på den här platsen. Men så hördes plötsligt någonting. Barnsång. Tvåhundra meter ifrån den plats som blivit Symbolen för ett av 1900-talets mest fasansfulla folkmord fanns nu en skola. Barnen ställde upp i sina vita uniformer och sjöng i kör. En liten flicka på rast sprang utanför skolan med en pappersdrake i släp. Draken steg och steg i luften, flickan sprang och sprang. Längre ifrån oss och längre ifrån Dödens Fält. Hon skrattade.

Kambodja är Kambodja

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. 13 juni, 2011 18:05

    Du skriver helt fruktansvärt underbart. Bara så att du vet.

  2. 13 juni, 2011 18:10

    Men…. förstår inte den tredje alt. titeln. Madeleinekakor? Varför? På franska kan man säga pluerer comme une Madeleine (gråta mycket) och sen är de goda också. Så lite som en paradox?

  3. Tokamamma permalink
    13 juni, 2011 19:25

    Jag ryser. Fantastiskt. Jag ser dina bilder framför mig.

  4. Erik permalink
    13 juni, 2011 21:09

    Proust, proust.

    • Johan G permalink
      13 juni, 2011 23:48

      Nyser han av Madeleinekakor tro?

      Instämmer med föregående inlägg. Bland det bättre du skrivit!
      /Johan G

  5. 13 juni, 2011 23:24

    Älskar ditt sätt att skriva! Man läser inte bara orden, man både ser och känner dem. Lova att aldrig sluta med det!

  6. mor permalink
    14 juni, 2011 13:03

    En fantastisk text, nästan outhärdlig att läsa.

  7. mor permalink
    14 juni, 2011 13:04

    Förresten, vem är mamma?

  8. En allegorisk dito permalink
    18 juni, 2011 19:06

    Stiligt må jag säga. Målande kontraster som är ack så vackra.

  9. 26 juni, 2011 20:21

    Mycket väl beskrivet. Jag ser också bilderna framför mig. Väldigt tydligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: