Skip to content

Germania, Tyskland, HRI, Preussen, Wolfbüttel, Cherusker, Splittring

24 juni, 2011

(Tack för alla snälla kommentarer ang. Kambodja-inlägget. Detta inlägg kommer inte vara av samma karaktär titeln tilltrots då det inte kommer vara lika personligt. Det kommer alltså att vara sämre. Bidragande till detta är att den okända idioten blivit en nykär idiot vilket gör honom lite ofokuserad).

Nio år efter kristi födelse marscherade tre romerska legioner in i Teutoburgerskogen (sannolikt dagens Kalkriese). Legionärerna var världens bästa soldater. Bäst utrustade, hårt drillade, extremt motiverade och oerhört välutbildade. Det som väntade dem var dock inte ännu en triumfartad seger utan en av romarrikets största katastrofer. I skogarna och träsken låg tusentals beväpnade germaner i bakhåll. När de anföll tillfogade de romarna ett så svidande nederlag att imperiet försattes i en långvarig kris och var tvunget att omvärdera hela sin försvarspolitik.

En del historiker (särskilt krigshistoriker) framhåller ibland detta slag i Teutoburgerskogen som den första gången som tyskar och tyska krigare gick till aktion som ett enat kollektiv. Ty det var ingen enskild stam som kastade sig över romarna de där blodiga dagarna utan en tillfällig konfederation av krigare från bl.a. Cherusk-, Chatti- och Sicambri-stammarna. Enade tyskar alltså.

Vad som är intressant här är dock att detta framhålls som en obeständig anomali. Germanerna var sällan så här enade och bara några år efter deras seger var de i luven på varandra igen. Just Cheruskerna som ledde anfallet blev utplånade av sina grannar och det tog hundratals år innan stammarna åter enandes som Franker, Allemaner, Saxare och Vandaler.

Tysk historia är kanske den intressantaste av alla nationella historier. Detta har i mångt och mycket sin grund i att det är så mycket svårare att generalisera om den än det är om t.ex. Norges. Ty tysk historia är ett kalejdoskop, ibland syntes Tysklands nationella särdrag vara splittring och nyanser. Hur ska man egentligen se på Tyskland och tyskarna och hur ska tyskarna se på sig själva?

För vår syn på tyskar är problematisk. Jag tror att många människors bild av Tyskland och tyskarna är en skränande Scharführer bestyckad med schäfer och Lugerpistol vars första tanke när han ser ett barnhem är ”buffé”. Dock måste alla som har denna bild ha det svårt att förklara att t.ex. Kant, Marx, Nietzsche, Hegel, Weber et al faktiskt var tyskar.

För det är mycket svårt att läsa ens en slarvig genomgång av Europas historia utan att notera att många av de främsta filosoferna, matematikerna, kompositörerna, konstnärerna, vetenskapsmännen och politikerna kommit från Tyskland. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att några av de värsta förbrytelser som utförts av människor utförts av just tyskar.

Denna blandning av det högkulturellt humanistiska och det barbariskt brutala går att illustrera med tre tyskar. Fredrick den Store av Preussen använde krig som ett politiskt instrument, avrättade soldater en masse för ordervägran men brevväxlade samtidig med Voltaire, avskaffade tortyren i sitt rike och tycks faktiskt (på sitt utpräglat snobbiga sätt) haft sitt folks bästa för ögonen. Immanuel Kant stödde den franska revolutionen, lanserade tanken om den Demokratiska Freden och revolutionerade filosofin. Samtidigt var han emot en tysk revolution och hade en ganska servil inställning till makten. Slutligen kan man ta Ernst Jünger. Mannen älskade kriget, hatade demokratin och sökte livet igenom enkla adrenalinruschar. Samtidigt var han en intellektuell titan, skolad i mer eller mindre alla ämnen, en av Tysklands främsta författare och eventuellt delaktig i komplotten 20:e Juli 1944 som syftade till att mörda Adolf Hitler.

Och splittringen fortsätter från individuell till nationell nivå. För det första finns det den geografiska splittringen. Tyskland har alltid varit splittrat. Under stora delar av medeltiden och egentligen fram till murens fall (med ett avbrott mellan 1871-1945) har nationen varit uppdelad i mindre enheter, Preussen, Sachsen, Wolfbüttel, Zweibrücken, Hamburg, DDR, BRD etc. Det demokratiska väst, det auktoritära öst, det protestantiska nord och det katolska syd.  Mycket av tysk historia har dessutom präglats av mer eller mindre lyckade försök att ena denna myllrande massa av enheter till ett större rike (dagens fjärde rike är det nyaste och mest lyckade av dessa projekt).

Sedan har vi tyskarna själva. Utöver ovannämnda religiösa och politiska splittringar har de därtill alltid varit utspridda som folk. Innan det andra världskriget fanns det stora populationer av tyskar i hela Östeuropa, från de rika borgarna i Baltikum till de mer bonniga jordbrukarna vid Volga, det fanns tyska kapitalister i Rumänien och tyska nybyggare på Nya Zeeland (dagens etniskt homogena nationer är ju som bekant en produkt av herrarna Stalin och Hitlers etniska rockader). Dessa hade egna traditioner och dialekter men enades likväl av likartad kultur och språk och just denna enighet i splittringens myller torde vara en av anledningarna till den ofta innerliga viljan att bli ett.

Allt detta utgör ofta problem för historiker. En del vill egentligen bara måla Tyskland i positiva penseldrag. De vill fokusera på Bach, Hillgruber och Gauss och helst inte på Holocaust, Hereros och Östfronten. Andra vill göra tvärtom och muttra om t.ex. tysk (läs Preussisk) militarism och kadaverdisciplin.  Detta utan att ta i beaktan att tyska soldater sedan början av 1800-talet uppmuntras till och utbildats att ta egna initiativ i fält samt att landet ifråga alltid varit inklämt mellan länder som haft ambition att plocka åt sig av Tyskland (Österrike, Frankrike, Ryssland, Sverige etc).

Mycket av historikerns (och vår) svårighet går att koka ner till huruvida man ska se tyskarna som onda eller inte. Detta är faktiskt någonting som är en aktuell fråga i vissa kretsar, alltså huruvida tyskarna har en gen som gör dem er benägna till förbrytelser än andra. Ett bra exempel är den tyska Sonderweg-skolan som på allvar hävdar att vägen till Treblinka gick från 1500-talet och framåt. Internationella bidrag till denna skola kan illustreras med dilettanter såsom Jonah Goldhagen (vars böcker blivit mycket framgångsrika i just Tyskland). Andra historiker vill ha en mer modererad bild, dvs. påpeka att tyskar under sin långa historia minsann också varit offer – t.ex. under Trettioåriga kriget, Nioårskriget, Napoleonkrigen och Kalla Kriget.

Men frågan huruvida tyskarna varit offer eller förövare, goda eller onda, ljusa eller mörka syntes mig redundant. Detta med att generalisera om en så gammal, spridd och heterogen folkgrupp låter sig helt enkelt inte göras. Hur var t.ex. Volgatyskarna skyldiga till Förintelsen? Eller hur bidrog de till den tyska upplysningen?

Kontentan får bli att vore jag tysk skulle jag känna mig splittrad.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: