Skip to content

Om det lite oförutsedda, rutiner och oförutsedda rutiner

1 juli, 2011

Jag läste en bok om slaget vid Moskva (det 1941 alltså) för ett tag sedan. I den fanns en skildring som var klart överraskande. Ty efter inledande framgångar frös som bekant den tyska armén fast på bokstavligen talat siktavstånd från den Sovjetiska huvudstaden. Tyskarna frös ihjäl en masse och samtidigt inledde Röda Armén en monstruöst stor, blodig och kostsam motoffensiv som syftade till att driva ut tyskarna ur moderlandet.

Här någonstans blev det julafton. Denna högtid är ju viktig för alla västerlänningar men framhålls av någon anledning som extra viktig för tyskar. Följaktligen försökte de tyska soldaterna så gott det nu gick att ställa till med ett julfirande. Det tog sig olika uttryck. I vissa posteringar högg man ner träd som fick tjänstgöra som julgranar, i andra snickrade man ihop små gåvor som delades ut till särskilt närstående kamrater och i ytterligare andra angrepp man ryssarna med stor frenesi för att komma över lite julkaffe.

I en tyskhållen by bestämde man sig för att hålla en julmässa. Fältprästen trixade lite med en ladugård så att den skulle gå att använda som en gudstjänstlokal. Efter att ha sjungit några psalmer kom tyskarna på att byborna förmodligen inte firat jul sedan 1917 och då dessa varit vänligt inställda till invasionsstyrkan fann soldaterna det för gott att bjuda in dem till det improviserade julfirandet. Byborna klev in med tindrande ögon och lyssnade vördnadsfullt till fältprästens (för dem obegripliga) utläggning om Frälsarens Kärleksbudskap. Mitt under gudstjänsten noterade dock en feldvebel att några unga ryssar höll sig till kyrkans skuggor. När han synat dem en stund insåg han till sin fasa att de bar ryska armékängor. Partisaner! Feldvebeln började treva efter sin pistol och petade till sina kamrater för att de skulle inse faran. De unga ryssarna gjorde sken av att göra detsamma.

Scenen höll på att urarta. På ena sidan stod beväpnade tyskar, på andra sidan beväpnade ryssar och mellan dem lyckligt ovetande, julfirande ryska bybor. Då gick en gammal kvinna fram till fältprästen, tog emot nattvarden och gick och satte sig. Med detta gick luften ur de två grupperna med soldater och de avnjöt julaftonen i vaksamt men ändå fredligt sällskap.

Det här var oväntat när jag läste det – oförutsett till och med. Jag satt och väntade på att ytterligare en tragedi på östfronten skulle redovisas. Döm min förvåning när så icke var fallet utan att det istället handlade om en ganska uppmuntrande historia.

Och detta för mig in på det oväntade. Något jag i regel är allergisk mot. Vad som torde vara ganska uppenbart för den trogne läsaren av denna blogg är att jag är en rutinmänniska av rang. Jag har rutiner, jag gillar att ha rutiner och jag tycker om de rutiner jag har. Detta är givetvis för att rutiner ger en illusion av kontroll och struktur. Därtill är oväntade händelser ofta av ondo. Släktingar dör, studierna tar en annan väg än vad det var tänkt, datorn pajjar. Etcetera.

Då är det givetvis bättre att skydda sig bakom rutiner. Bakom deras mur kan man kanske ibland ha det lite tråkigt men man har å andra sidan alltid en känsla av kontroll och översikt. Man vet vad som kommer att hända. Man behöver inte oroa sig för det oförutsedda. Man kan leva i en friktionsfri vardag.

Detta låter givetvis trist. Men samtidigt är tristess knappast huvudproblemet med rutiner. Tvärtom faktiskt. Tristessen är nämligen att föredra i vardagen kontra anarki – utifrån det förstnämnda går det att göra förbättringar, utifrån det sistnämnda går det blott att följa kaoset. Nej, det stora problemet för oss rutinmänniskor är givetvis när något kommer och stör rutinen. När det kommer något litet sandkorn i maskineriet blir paniken över sagda sandkorn så mycket större eftersom det stör väl inövade och invanda mönster. Då blir sandkornen stenar istället, och sedan klippblock som lägger sig med kraft på späda axlar och skört förstånd.

Men å andra sidan. Från och till är ju rutiner bara i vägen. Från och till är det oförutsedda däremot väldigt bra.

Ett bra exempel på detta skedde för några veckor sedan. Jag och en mycket god vän hängde. Vi fikade, åt middag och hade det trevligt. Sedan gick vi och matade får med knäckebröd. Sedan såg vi på solen som höll på att gå ner. Det lite oförutsedda här var att timmen innan hade jag en mycket god vän. Timmen efter hade jag plötsligt och lite från det blå en flickvän. Hade jag följt rutiner hade så icke varit fallet.

Det lite paradoxala här är dock att detta kommer skapa nya rutiner. Skillnaden mellan de nya och de gamla är att dessa kommer att vara underbara.

Och sällan har det oförutsedda känts så bra – sällan har sandkornet blivit till en sådan angenäm sten.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 2 juli, 2011 21:49

    Åååååh : )

  2. Johan G permalink
    4 juli, 2011 10:46

    Bra inlägg… Det är dock inte utan att en vaneläsare oroas lite: kommer detta på nåt sätt att påverka skrivartakten? Hittills visar det inga tendenser till att avmattas, men risken finns väl att små springande barnafötter kommer ivägen. 😀

    • 4 juli, 2011 20:08

      Tack! Nja, barnfötter tar nog en stund. Dock finns det en viss risk för att takten avtar. Detta beror dock främst på att arbetet på Vaxholm gör mig lite väl trött för att blogga.

      • Johan G permalink
        4 juli, 2011 23:24

        Hmmm, jag såg fästningen för en sisådär tusen år sen. Har dom byggt till nåt sen sist? 😉 Minns att jag nog ändå tyckte Siaröfortet var lite häftigare som jag såg i samma vända. Mer kallakriget, mer hemligt-hemligt. Att man kan kika på Jussi Björlings sommarstuga gör väl sitt till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: