Skip to content

Samtida bekännelser av en europeisk icke-intellektuell

27 juli, 2011

Jag är verkligen inte en intellektuell person. Jag förstår mig inte på poesi, tycker egentligen inte om musik, struntar högaktningsfullt i majoriteten av kulturdebatten, tycker om tv-spel, gillar att dricka öl och har inga ambitioner om att förändra samhället – bara att gnälla på det. Om jag fick bestämma skulle jag, min flickvän och mina vänner bosätta oss på en ö och där leva i lugn, ro och skörlevnad.

Sedan kanske det kan vara att jag har en del intellektuella intressen, men det är ju en annan sak. Därtill kan man som lite lätt historieintresserad fuska. Av historia får man ju en ytlig kunskap om mycket vilket kan lura okunniga och den historieintresserade själv.

Å andra sidan känner jag ingen i min egen ålder som går att kalla intellektuell heller (sålunda kommer säkert någon läsare av misstag eller av avsikt känna sig Kränkt av detta inlägg). Faktum är att jag bara känner två intellektuella – min mor och min syster.

De intellektuellas historia är ganska brokig, inte minst för att själva begreppet är så öppet för egna tolkningar. Under 1800-talet var de intellektuella ofta koncentrerade på nationsbygge. T.ex. ville ryska intellektuella finna det Riktiga Ryssland och skapa den Sanna Ryska Nationen. Då ryska språket saknade ord för t.ex. ”sympati”, ”privatliv” och ”fantasi” fick man till stor del uppfinna ett språk på köpet. I Tyskland under samma århundrade var det även nationsbyggande som var på tapeten. Här var det dock mer handfast, istället för att skapa en nationalitet skulle man ena en nation.

Under 1900-talet var de intellektuellas självpåtagna uppgift ofta att Genomskåda Makten och berätta för allmogen att kejsaren var naken. Dock hjälpte intellektuella ofta istället till med att sy sagde kejsares kläder. Så till exempel ställde sig Europas intellektuella upp som en man bakom sina respektive stater under det första stora kriget. I Tyskland förklarade de intellektuella att det andra riket var i konflikt med ”barbarer, brackor och dekadenta” och i Italien välkomnade futuristerna tanken på brinnande städer och den alltförändrande katastrofen.

Och det fortsatte på detta ganska tråkiga sätt under hela 1900-talet. Efter det första världskriget verkade dock många av Europas intellektuella ge upp tanken om Nationen och istället ömma för De Exploaterade och sålunda sälla sig till kommunismen. Må hända fann många marxist-leninismen tilltalande då den bl.a. utgår ifrån att den stora breda massan är för korkad för att göra revolt, istället är det en liten elit som ska göra jobbet åt massan. Detta är givetvis en angenäm idéströmning för alla som ser sig som lite bättre än pöbeln.

Oavsett så präglades mycket av 1900-talets idédebatt av mer eller mindre snurriga resonemang kring Det Socialistiska Alternativet. Detta ledde till att Arthur Köstler (som var på plats i Ukraina under det tidiga 1930-talet) bespottade de svältande ukrainarna, att Sartre stödde Stalin helhjärtat och att vidriga förbrytelser alltid kunde ursäktas för Sakens skull. Ett svenskt bidrag till detta skeva tänkande är givetvis Jan Myrdal som fortfarande hävdar bestämt att Pol Pot var en reko kille och att hans illgärningar antingen blivit överdrivna eller tyvärr var nödvändiga. Den svenska 60-tals vänstern verkar i allmänhet lidit av en fullkomlig inflation i vem som kunde kalla sig intellektuell. Hade man läst Marx Manifest och Maos lilla röda samt förfäktade ett upphöjt förakt mot både USA och ibland även demokratin som sådan kunde man kalla sig intellektuell.

Därmed inte sagt att det är någonting dåligt med att vara intellektuell. Tvärtom är det ett adelsmärke och någonting att sträva efter. Problemet är att det än idag tycks vara svårt att finna någon redig definition av vem som faktiskt är intellektuell. Det kan behövas en sådan, i varje fall i mitt liv eftersom jag relativt ofta träffar folk i min egen ålder som kallar sig intellektuella. Det enda förenande draget bland dessa individer är att de antingen läser på cornflakespaketnivå eller inte alls.

Ty att läsa torde väl vara en av de viktigaste komponenterna för att få kalla sig intellektuell. Men det gäller inte bara att läsa. Man ska läsa mycket och därtill till en sådan grad att man kan skapa sig en egen uppfattning och analys av ämnet man studerar. Att läsa en bok om komplicerade frågor och sedan hävda att man förstår ämnet är inte ett intellektuellt förhållningssätt. Tvärtom bör man se det som att den som ger enkla, snabba och tvärsäkra svar missuppfattat frågan. Man måste ha någon form av förståelse och inte minst ödmjukhet för hur oerhört mycket det finns som man inte vet.

Detta är ett mycket humanistiskt förhållningssätt. Och det är i sig knappast märkligt om man betänker att intellektuella oftast kopplas till humaniora. En vän föreslog att den intellektuelle även ska ha ett visst grepp om naturvetenskap. Det ligger kanske någonting i det men samtidigt är det nog inte en av de viktigaste delarna av att vara intellektuell. Nej, snarare är den intellektuelle humanistiskt sprängbildad med god förståelse för konst, språk, historia, musik, litteratur, filosofi etcetera. Den intellektuelle är med andra ord den som på allvar förstått sig på den egna kulturen, dess arv och därtill andra kulturers dito.

Att faktiskt ändra på samhället vet jag inte om det är nödvändigt för den intellektuelle att göra (Himmler ändrade på sitt samhälle och var inte helt intuitivt en intellektuell människa), men man måste åtminstone vara en av dem som för eller är kapabla att föra samhällsdebatten.

Allt detta gör att jag inte är en intellektuell person. Men det gör även att det i min värld är mer eller mindre omöjligt för människor under 40 att vara intellektuella. De krav som ställs för att man ska vara intellektuell är helt enkelt för höga för att någon i så späd ålder ska ha hunnit tillskansa sig den nödvändiga kunskapen.

Om man lik förbannat kallar sig intellektuell är detta bara att vara pubertal.

Annonser
One Comment leave one →
  1. bucharga permalink
    6 augusti, 2011 16:53

    Tyvärr så har det blivit infaltion på att vara intellektuell i våra dagar. Vilken idiot som helst kan påstå sig vara intellektuell och som du skriver så beror det ibland på att de har läst en enda bok i ämnet. Det borde nästan finnas ett slags kunskapstest på att man är intellektuell. Då skulle vi kanske för en gångs skull kunna utesluta vilka som faktiskt är intellektuella och inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: