Skip to content

Infanterie Greift An!

30 juli, 2011

(Alternativ titel 1: lumpen)

(Alternativ titel 2: Eftersom jag tjatat…)

(Alternativ titel 3: Ett vägval)

Snön föll stilla mellan träden. Natten var becksvart men månens sken på den vita sluttningen gav den likväl en gnistrande karaktär. Vi hade marscherat i en timma. Eller marscherat är fel ord, pulsat passar bättre. Nu låg vi på en ås och spanade ner mot en väg i väntan på en fordonskolonn som vi hade som uppgift att överfalla. Vi låg där och väntade i någon timma. Det var tyst och lugnt men ändå nervöst. Missade vi den här kolonen skulle resten av kompaniet få problem.

Så vi väntade och snön föll.

Plötsligt hördes ett vagt surrande buller. Först trodde vi att det var inbillning. Vi hade redan haft några falsklarm. Men surrandet växte gradvis, gick från ett surrande till ett mullrande till ett rytande. Lastbilslyktor skar plötsligt genom mörkret. Vi hade bara några sekunder på oss att få fram pansarskotten. Efter tyst och förtvivlat fipplande var vi beredda att ge fyr.

 Lastbilarna åkte långsamt framåt. ”Eld” viskade vår sergeant i kortradion.

Tre fordon slogs ut omedelbart. Ur de oskadda strömmade skyttesoldater ut men de fångades av våra kulsprutor och föll. De som fortfarande stod upp rusade in i skydd. Detta gav oss tid att snabbt rafsa ihop vår utrustning och retirera. Sedan pulsade vi mot regementet, frustande som glada hästar med pizza och läsk i tankarna.

Just den här övningen är så jag minns lumpen. Ganska mycket fysiskt slit, stunder av tristess plötsligt förbytta till någon minut av intensiv aktivitet. Det som inte stämmer i minnet är egentligen terrängen. Vi var inte vana vid skog eftersom vårt slagfält skulle vara staden.

Min grupp var först tio grabbar. Efter någon månad hade ”de döda kvistarna skurits bort” (som vår kapten sammanbitet kallade det) och sju återstod. De var:

Sergeant Ros: En mycket duktig kb-elev som uppvisade stort tålamod med sina gnälliga skyttesoldater.

Berget: Kallad så p.g.a. sin mycket anspråkslösa längd. Han var äldst i gruppen och hade redan gjort lumpen en halv gång. Blev sålunda något av gruppens pappa. Sade sig ha som önskedröm att ”dö i någon djungel någonstans” innan han blev 50. En av fältarbetarna.

Ox: En adelsman, släkt med Axel Oxenstierna. Liksom Berget fältarbetare. Det stående skämtet om honom var att vi alltid marscherade på vad vi utgick ifrån var hans Ägor.

Facey: Gruppens granatgevärsskytt. Stor som en björn, stark som en oxe, lat som en koala.

Mantilla: Från Filippinerna. Gruppens granatgevärsladdare. Den enda person jag någonsin träffat som bara kommunicerade med könsord och roliga historier.

Simba: En kille från Uganda. Gruppens andra kulspruteskytt. Drabbades alltid av fältkoma första minuten av en fältvecka. Älskade Scrubs.

Undertecknad: Kallad ömsom ”Picasso” (för att jag är duktig på att rita), ömsom ”Terminator” (för att jag var duktig på att skjuta). Gruppens förste kulspruteskytt (Simba sköt för lite).

Vi var statsskyttesoldater. Staden skulle vara vår terräng och vi skulle utbildas till att bli några av Europas bästa soldater i statsmiljö. Ifall ”Ryssjäveln äntligen ville dyka upp” (Fänrik E) skulle vi antingen hålla Stockholm (!) eller skickas upp till någon av de större norrländska städerna. Oavsett var våra överlevnadsutsikter i skarpt läge ganska ringa. Staden är ett knepigt slagfält. Varje litet fönster kan gömma en kulspruteskytt, varje trappa kan hållas av två galningar med handgranater och varje toalett måste genomsökas. 360 graders uppsikt över terrängen är alltså stadens signum.  Sålunda beräknades vi överleva i ungefär 4 minuter, tanken var givetvis att vi skulle hinna Lösa Uppgiften inom denna tid.

Paradoxalt nog var detta något av en källa till stolthet på kompaniet. Det sågs som ett bevis att vi var ett ”hårt” förband med ”tung” utbildning. Denna typ av idiotiska resonemang florerade bland oss men verkade till viss mån stämma då vi regelmässigt gjorde mycket bra ifrån oss mot andra regementen. Kompanichefen Major R grät nästan av glädje när vårt kompani lyckades hålla tillbaka en pansarbataljon i…skog.

Nå, jag är nu givetvis en sådan person som tyckte att de var kul att vara soldat. Jag var dessutom en ganska bra sådan. Detta leder i förlängningen till att jag var och är en av dessa pinsamma karaktärer som har svårt att sluta tjata om lumpen (och p.g.a. nuvarande fysionomi blir folk allt mer skeptiska till att jag verkligen orkade släpa runt på en kulspruta).

Likväl brukar folk som kände mig innan och efter värnplikten hävda att den gjorde mig gott- den ska tydligen gjort mig trevligare.

Allt detta gjorde att jag verkligen inte tyckte det var kul att mucka. Jag trivdes bra i armén. MÖP:en inom mig gillade det militära och det gjorde rutinmänniskan också. Sålunda var jag väldigt sugen efter värnplikten på att göra någon form av utlandstjänstgöring. Detta motsatte sig samtliga familjemedlemmar samt dåvarande flickvännen. Det hjälpte inte att jag raskt drog ner siktet från Afghanistan eller Chad till Kosovo. Argumentet att det inte rådde krig där imponerade inte på oroliga nära och kära och sålunda började jag plugga istället.

Men det här är någonting jag funderat på rätt mycket. Vad som framstod som ett litet beslut hit eller dit då framstår idag som ett stort Vägval nu. Om jag dragit ut i världen med kängor på fötterna och min ksp i handen hade jag nog varit en mycket annorlunda människa. Inte så att jag tror att jag förvandlats till någon form av krigshjälte, bara det att sinnelaget hade varit mycket annorlunda. Om jag ska utgå ifrån de jag känner som antingen vill bli yrkessoldater eller varit i utlandstjänst hade jag nog varit både barnsligare och mognare på samma gång. Å ena sidan mer ordnad, härdig, disciplinerad- å andra sidan mer pojkaktig och mer upphängd på vapen snarare än böcker.

Jag hade helt enkelt vetat både mer och mindre. Jag hade nog inte haft varken min nuvarande eller dåvarande flickvän. Kanske hade jag bloggat om ett snöfall i norra Kosovo istället för ett som skedde 2006.

Så kan det gå.

Annonser
One Comment leave one →
  1. bucharga permalink
    6 augusti, 2011 16:44

    AH, änltigen lite lumpen-nostalgi! Jag kan ge mig fan på att din ksp saknar dig:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: