Frihet och ansvar, ansvar för friheten

I våras satt jag och surade/lyssnade på P1. Ämnet som avhandlades var tragiskt. Ett par tyska tonåringar hade tagit sina liv p.g.a. rykten om dem som spridits på ett omodererat chattforum. Att ha en moderator på ett forum för tonåringar framstår som någonting ganska självklart eftersom personer i de yngre tonåren plägar att utan någon vidare eftertanke tortera varandra systematiskt. Dock sågs yttrandefriheten som högre/viktigare i detta fall och sålunda lämnades ungdomarna till den frihet som är den oövervakade anonymiteten. Servern som hostat forumet låg i Sverige och då P1:s reportrar frågade dess ägare vad han tyckte om det hela svarade han i smått desperat tonläge att: ”jag vill inte ta ansvar för det här…”

Det här är en inställning till de egna handlingarna som tycks bli allt mer återkommande, särskilt på internet men även i det verkliga samhället. Att det sker på internet tycks vara direkt kopplat till att internetpöbeln lärt sig ordet ”Yttrandefrihet”. Denna ädla princips fasta murar blir sedan någonting man gömmer sig bakom – ty genom den muren når ingen kritik. Ta bara Julian Assanges sätt att hantera Wikileaks läckning av namnen på Irakiska och Afghanska tolkar som tjänstgjort för de amerikanska styrkorna i mellanöstern och Centralasien. Att släppa dylika uppgifter på internet torde kunna klassificeras som dråp (medelst halshuggning eller borrar i knäskålarna beroende på om det är sunni- eller shiainsurgenter som får tag på tolkarna) men detta tycks inte nämnvärt rört Assange i ryggen. Eventuella dödsoffer sades Tyvärr vara nödvändiga för det Fria Ordets skull. Detta är återigen inte att ta ansvar utan snarare att med en axelryckning två sina lortiga händer bakom en Högre Princip.

Ett annat bra exempel på en ovilja att ta ansvar för vad man gör går att skönja i svallvågorna efter Anders Behring Breiviks massaker på Utöya. Ty på nätet har det länge funnits en uppsjö av bloggar, forum och s.k. nättidningar (läs: gruppbloggar) som i alla år ventilerar precis samma åsikter som den norske barnamördaren, gärna också med grumliga uppmaningar till att ”någon” borde ”göra något”. När så terrorn skakade Norge för någon månad sedan uppstod en tragikomisk villervalla av avståndstaganden från dådet. Ur de isolerade sumpmarker som varit hemvist åt internets högerpopulister strömmade dementier. Mördar-Anders var visst inte som dem. De intellektuella spjutspetsarna bland nätaktivisterna (i sig en deprimerande tanke) gjorde sig skyldiga till en orgie av förnekande och förnekelse. En snårskog av smått briljanta argument brukades – t.ex. att Anders Behring Breivik inte avskydde bögar fullt så mycket som skribenterna (dvs. ”vi är mindre toleranta, vi är as!”) och nog egentligen borde ses som någon form av sosse. Man ville alltså frånsäga sig sitt ansvar för vad man sagt genom att peka på de försumbara skillnader i världsåskådning som fanns och under stillsamt gnolande ignorera de likheter som finns mellan Breivik och nätpopulisterna (s.k. ”islamkritik”, hat mot ”kulturmarxister” och sossar samt givetvis samma löjliga form av punschnostalgisk blandsaftsnationalism). Det lustiga är att ingen mig veterligen anklagat användarna på t.ex. Flashback för att vara delaktiga till Anders Behring Breiviks dåd utan bara för att vara medlemmar av samma (sorgligt virriga) politiska strömningar. Oavsett är detta ytterligare ett exempel på att inte vilja ta ansvar för sina handlingar.

Det är dock inte bara på nätet som det här med att ta ansvar blivit någonting fult. Det förekommer likaledes i verkligheten. Det bästa exemplet i nutid torde vara de förtappade grekerna. De har å ena sidan  haft statliga inkomster bestående av turism, viss rederinäring, en försumbar export av vissa livsmedelsprodukter samt en väldig mängd lagrar från antiken att vila på. Å andra sidan har de haft ett utgiftskonto bestående av en enorm välfärdsstat, ett skattesystem där läkare och civilingenjörer inte betalar skatt (!), en stor skuggekonomi, en ineffektiv såväl som korrupt statsapparat och dito civilsamhälle samt en befolkning som gått i pension lagom till att de slutat gymnasiet. Att det här inte går ihop borde vem som helst som fått det där med äpplen och päron förklarat för sig förstå, fanns det ett Lyxfällan för nationer skulle Grekland vara den första gästen. När sedan de snälla tyskarna går med på att hjälpa Grekland blir nationens förtappade befolkning förvånade/upprörda över att biståndet de får är lån – inte gåvor – varpå de blir kinkiga och börjar demonstrera mot Tyskland, IMF och EU. Om Grekland varit en diktatur hade detta varit förståeligt. Nu är Grekland dock en demokrati vilket innebär att befolkningen förmodas vara mogen uppgiften att bestämma vilka som ska styra och sålunda även hur dessa ska styra. Detta innebär tråkigt nog att det är befolkningens ansvar att se till att landet styrs på ett rimligt sätt – politikerna är alltid ansvariga för folket men folket är också ansvariga för politikerna. I en auktoritär stat kan man två sina händer eftersom man inte har något reellt inflytande över hur nationen styrs. I en demokrati funkar det inte så, i en demokrati kan en befolkning aldrig skylla på någon annan.

Är slutsatsen av allt detta att vi ska dra in på yttrandefriheten? Självfallet inte. Men något måste förändras i den västerländska mentaliteten. Om det bara vore på internet som ansvarslösheten florerade kanske det skulle räcka med att luckra upp internets anonymitet. Fega människor tänker på vad de säger om deras namn står bredvid deras åsikter (se: undertecknads inlägg om kollektivtrafik, kungahuset och tatueringar Q.E.D.). Men då problemet även förekommer i den verkliga världen krävs det något annat. Eventuellt måste man börja fostra medborgare som inser att frihet inte är frihet utan ansvar. För som bekant är vi fria att välja och därmed dömda att välja men det gör oss också ansvariga för det vi väljer. Ty bristen på ansvar är ett hot mot friheten, utan den tappar friheten sitt värde. Utan ansvaret marscherar vi antingen mot anarkiska eller auktoritära samhällsformer och ingendera präglas av den fria människan.

Vi måste vilja ta ansvar.