Skip to content

Små och Stora Paradoxer

2 september, 2011

(Paradox kanske är fel ord här, egentligen kanske det borde vara ”märkligheter” eller ”saker som är motsägelsefulla”, likväl det är dags för en flummig lista)

En liten paradox är begreppet ”gå och ta en öl”. Den som yttrar denna kommentar gör det för att låta återhållsam och trevlig på samma gång, bevisa att man minsann kan ta en öl tillsammans med en kamrat och att det inte behöver vara mer än så. Dock är det väl sällan så det går till, eller hur? Betänk, käre läsare, förra gången du skulle ”gå och ta en öl”. Det slutade med att du vaknade upp under ett cykelställ i Tumba, nerbajsad, med en cheeseburgare i bakfickan och en hög stulna Situation Stockholm vid din sida. Försök inte förneka detta.

En större paradox är amerikaners förhållande till staten och statsmannaskap. Ty deras förhållande till staten tycks ofta vara att den helst ska bort och om den nu till äventyrs ska få existera ska den på sin höjd få syssla med nationellt försvar och eventuellt rättskipning. Samtidigt är det staten som amerikanerna anförtror att bygga upp länder de invaderat, trots att den på hemmaplan inte antas kunna anförtros någonting viktigare än hundfångande. Likaledes är en annan amerikansk paradox synen på statsmannaskap. Det parti (republikanerna) som ylar högst om Ansvarsfull politik tillika hushållning är de som syntes vara minst intresserade av just det där med att faktiskt ta ansvar. De senaste kongressdebatterna i Washington har gjort det uppenbart att halva det republikanska partiet hör hemma på dagis och den andra halvan på asyl.

En mellanstor paradox som också är amerikansk är deras historiesyn. Ty både amerikanska gemena medborgare och historiker av facket plägar bli mäkta upprörda ifall de kommer i kontakt med det otvetydiga faktumet att deras armé inte var den bästa under det andra världskriget. Amerikanerna tenderar att blanda ihop det faktum att de slogs för bäst sak med den lögn att de också slogs bäst. Det paradoxala är här att om jag vore stolt över att farfar var med i Andra Världskriget skulle min stolthet med all sannolikhet vara större om jag visste att farfar slogs mot en mer effektiv krigsmakt än den han själv tillhörde. Det blir ju mer av en prestation om det är svårt och man ändå biter ihop.

Å andra sidan är gemene mans historiesyn i Sverige också ganska paradoxal. Ty det är ofta så att det Alla Vet om historia är just det som inte stämmer. Ta t.ex. det här med att Kristian II av Danmark (ni vet han som kallas Kristian Tyrann i Sverige och ställde till med Stockholms Blodbad) ska ha kallats för Kristian den Gode i sitt hemland. Det är någonting alla vet stämmer. Enda problemet är att det inte finns en enda samtida källa som kan belägga detta.

En politisk paradox som ibland dyker upp bland populister är att anklaga meningsmotståndare och makthavare för att vara elitister eller för intellektuellt bevandrade (för att förstå sig på ”vanligt folk”).  Jag tycker det här är konstigt. Om jag röstar i en representativ demokrati vill jag väl att den jag väljer ska vara just en del av eliten. Jag vill väl vid Gud inte att han ska vara som mig själv? Jag vill väl helst att personen ifråga kan mer om politik och samhälle än mig? Den jag väljer är ju inte någon som jag ska ”gå och ta en öl” med utan den som ska leda en regering och sålunda även riket. Tänk om man skulle ha samma inställning till läkare, jurister och mykologer (X: ”Men den där svampen är ju giftig” Y: ”Elitist!”).

 

En mycket liten paradox är tonfisken av märket Happy Tuna. Fisken kostar ca två skr/burk vilket följaktligen leder till den ganska uppenbara slutsatsen att den Tunan aldrig varit Happy. Sannolikt ska man vara glad om det faktiskt är tonfisk man köper ty det troliga är att det är något helt annat (delfiner, korallrev, fjällnära skog, spår av barnarbetare).

Och apropå var saker och ting härstammar ifrån är nationalismen ganska paradoxal om man tänker på den. Nationalister har t.ex. en tendens att gnälla mer än någon annan ideologisk strömning på den egna nationen. Om man roar sig med att läsa Breiviks små utgjutelser och tankar kommer man ganska raskt fram till att den nation han tycker om knappast kan vara Norge. Han tänker sig ju snarare någonting ”Friskar”, ”Starkare” och ”Naturligare”.

Tanken om den Naturliga Nationen är i sig en underhållande paradox. Den utgår nämligen från att alla nationaliteter finns så att säga där de ska vara. Alla tjecker befinner sig i Tjeckien, alla slovaker i Slovakien osv. Det här var en tanke man hade när man gjorde upp Versaillesfreden. Alla nationaliteter skulle få sin nation och därtill skulle dessa nya nationer upprättas där nationaliteterna fanns. Man insåg snabbt problemet med detta då Tyskland utifrån dessa förutsättningar skulle bli långt större så man fick inledningsvis konstatera att nationalitetsprincipen gällde alla förutom just tyskarna. Sedan när man kluddat lite på Europas kartor hade man så till slut de Naturliga Nationernas gränser men innehållet bakom dessa visade sig så pass etniskt heterogent att man var tvungen att ta till etnisk rensning och folkmord i 20 år innan de Naturliga Nationerna äntligen blivit Naturliga.

En mycket liten paradox är att jag kallar mig humanist och visar ett upphöjt förakt mot samhällsvetare, trots att jag har fler akademiska poäng i just samhällsvetenskap.

Men den sista och största och mest personliga paradoxen är nog att en flickvän blivit en av mina bästa vänner och att en av mina bästa vänner sedan blivit min flickvän. Paradox eller evolution, döm själva.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: