Skip to content

Hjälten

13 september, 2011

En av de obehagligaste bilder jag känner till kommer naturligt nog från det andra världskriget. Den är förmodligen från östfronten, förmodligen kring 1943 eller senare. På den ser man fyra-fem Waffen-SS soldater iförda leopardmönstrade kamouflagejackor. De har gjort avsittning från ett pansarskyttefordon och kommer springande runt en husknut. En av dem tar betäckning bakom ett av korsvirkeshusen. Starka armar gör mekanismrörelser. En av soldaterna har redan hunnit avfyra ett skott. Fotografiet visar inte vem de skjuter på – det är inte det som gör det otäckt. Nej, det kusliga är att om man skärskådar bilden ser man att alla soldaterna… skrattar. De ser ut som grabbar som har det roligt, vars hantverk och nöje är kriget.

Waffen-SS var inte vanliga soldater, oavsett vad de velat hävda efter kriget. De var nazistpartiets ideologiska krigare, de som med vapen i hand skulle föra den Tyska Rasens öde och framtid framåt. Detta gjorde att de (särskilt efter 1941) var utbildade för att vara mycket skickliga soldater (och särskilt då de första 12 divisionerna). Det gjorde dock också att de ofta utförde monstruösa handlingar mot fiender de såg som mindervärdiga. Byar brändes, barn mördades och länder våldtogs. Det är dock inte den här märkliga kluvenheten (eller enigheten) mellan att vara skickliga krigare och likaledes bebisätare som jag vill belysa – det har förts på tal tidigare på den här bloggen. Nej, snarare är det ordet ”mindervärdig”. Ty med detta avsågs inte bara de som råkade härstamma från fel folkgrupp utan även de fiender som ansågs vara usla soldater. Så t.ex. blev brittiska fallskärmsjägare ytterst förvånade när de efter den misslyckade operation Market Garden blev tillfångatagna istället för skjutna på plats och ställe som de förväntat sig. Waffen-SS soldaterna som var deras fångvaktare förklarade då att tyskarna blivit så imponerade av den brittiska kampviljan att det varit en självklarhet att tillfångata dem. Underförstått var att så icke varit fallet om britterna inte stridit fullt så hårt.

Detta exempel illustrerar väl det faktum att soldaterna i Waffen-SS såg sig själva som den mörka ideologins svarta riddare. De såg sig som hjältar.

Hjälten och bilden av hjälten är någonting som har enormt gamla rötter i den västerländska kulturen. Om man till äventyrs stavar sig igenom Illiaden går det raskt att notera att de arméer som ska ta Troja egentligen inte är där som stridande parter utan snarare som kötthinder för de hjältar (Achilles, Hector m.fl.) som är de som egentligen utkämpar kriget mellan trojaner och greker. Konflikten är här en slags envig som utkämpas mellan halvgudar – vanliga dödliga syns knappt av.

Hjälten har med andra ord länge varit en krigare, eller åtminstone någon som utsätter sin kropp för fysisk fara, och därmed i praktiken (oftast) en man. Bilden av hjälten utgörs dock inte bara av det att han är en (oftast) skicklig krigsman utan också (ofta) att han offrar sig för Saken. Ta Leonidas och hans trehundra vid Thermopyle (de var förvisso fler i verkligheten). Här har vi mer eller mindre det klassiska exemplet på några som trots oddsen bestämmer sig för att bita ihop och spotta fienden i ögat, trots en i grund och botten säker utgång av detta beslut. Ett annat bra exempel är givetvis Jesus. Kyrkan maler ju på än idag på om att hans hjältemodiga offer var lite extra plågsamt än någon annans.

Bilden av hjälten som grekerna hade ärvdes av romarna. Deras tidiga historia kryllar av folk som ensamma håller broar mot fientliga härar, dräper fientliga konungar (Marcellus) och utför liknande stordåd som gör sig bra i 1800-talskonst. Dock är en ganska stor skillnad mellan antikens syn på hjälten och den som kommer under medeltiden att de antika hjältarna ingalunda behövde vara speciellt trevliga personer. De kunde glada i hågen ta livet av hela barnhem och ändå ses som nettohjältar. Det viktiga verkar ha varit att man kunde uppvisa dådkraft i största allmänhet och sedan var det något sekundärt mot vem denna var riktad.

Men under medeltiden verkar bilden av hjälten blivit något annorlunda. Den föreställde förvisso fortfarande en krigare klädd i pansar, dock blev den mer defensiv. Den nye hjälten skulle vara gudfruktig, beskydda de svaga och uppträda höviskt. Därtill skulle han helst vara adlig, böndernas uppgift var snarare att agera på samma sätt som härarna vid Troja. De skulle bevittna adelns bravader snarare än att delta i dem. Verkligheten var sällan så här när krigets eldar svepte in över Europa men ambitionen fanns ändå där. Dels p.g.a. kristendomen och dess disciplinerande kärleksbudskap men även för att de orkeslösa centralmakterna under medeltiden hade ambitioner om att betsla Europas tygellösa riddare.

Och riddaridealet stod sig länge. Så sent som på 1700-talet yrade den alltmer pimpinetta franska adeln om att det var orimligt att de skulle behöva betala skatt då de istället Betalade i Blod. Dock naggades ridderligheten i kanten rejält av de många och brutala konflikter som skakade Europa. Tuchman menar att riddaridealet nästan krossade av 100-årskriget eftersom ingen längre kunde se de plundrande rovriddarna som hjältar. Englund å sin sida hävdar istället att bilden av hjälten förstördes av det 30-årigakriget och av mer eller mindre samma skäl. Oavsett så står det i min värld någorlunda klart att bilden av hjälten gradvis avmilitariserades under senmedeltiden och den tidigmoderna tiden. Den militäre hjälten återkom förvisso under både 1800-talet och 1900-talet i och med nationalismen. Kuriöst nog hade hjälten då förblivit militär men gått ner sig i rankerna. T.ex. såg britterna sina adliga generaler som åsnor under både det första världskriget och Krimkriget som ledde tappra lejon (dvs. det tidigare så föraktade infanteriet). Likaledes har ryssarna en mycket gammal tradition av att hylla sina tappra och tåliga bondesoldater (sedan 1812 och framåt).

Dock har hjälten fått andra sysselsättningar än kriget. Under kolonialismens glada dagar var han t.ex. en upptäcktsresande. Idag kanske han (eller rent av ”hon”) är en sportstjärna, eller Julian Assange. Detta beror nog inte minst på att det moderna kriget inte längre avgörs av den enskildes prestationer på slagfältet utan snarare av industriproduktion och högteknologiska häxkonster. Dock är det samtidigt svårt att förstå vad som gör de moderna hjältarna hjältemodiga. En idrottsstjärna offrar sig inte för någon annan och Julian Assange utsätter snarare andra än sig själv för livsfara.

Några som man kan se som hjältar är givetvis de brandmän som den 11:e september 2001 gick in i brinnande skyskrapor för att rädda så många de bara kunde. De har verkligen de klassiska karakteristika av att vara hjältar. Samtidigt tyder allt på att de idag mår oerhört dåligt, svårt anfäktade av survivors guilt och PTSD. Inte minst har de svårt att identifiera sig själva som hjältar. De känner regelmässigt att de borde försökt rädda fler.

Detta går att förklara på två olika sätt. Den första är att det i vår söndermedialiserade och cyniska tid inte längre finns plats för Riktiga Hjältar. Den andra förklaringen tror jag dock är mer rimlig. Den går ut på att brandmännen mycket riktigt är hjältar och därtill klassiska sådana. Den stora skillnaden mot äldre tiders kämpar torde vara att de har tillgång till mediciner mot sina problem emedan Karl den Stores riddare inte hade det trots att även de sannolikt led ganska stora kval över de saker de sett och gjort. Sålunda är hjältar alltså inget som man har i sin samtid. Ty den klassiske hjälten uppstår när verkligheten blivit historia och blodet svabbats bort från hans uppenbarelse.

Problemet här är givetvis att det mycket väl kan innebära att symbolen för 1900-talets hjältemod om femhundra år kan bli en grupp skrattande SS-soldater redo för aktion på östfronten 1943.

Och gud hjälpe oss då.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: