Skip to content

Stress och oro (och gnäll)

20 september, 2011
tags:

Jag vaknar (”måste-äta-frukost-snabbt-måste-ta-mig-till-universitetet-måste-gå-på-föreläsning-måste-ringa-mamma-måste-ringa-x-måste-ringa-y-måste-handla-måste-laga-mat-måste-komma-ihåg-att-äta-lunch-måste-komma-ihåg-att-röra-mig-måste-gå-ut-med-z-ikväll-måste-diska-måste-plugga-tenta-helvetet-är-ju-snart-det-kommer-aldrig-gå-måste-vill-och-borde-kyssa-min-flickvän-oftare-måste-hålla-kontakten-med-alla-som-inte-bor-i-linköping-måste-lägga-mig-i-god-tid-måste-komma-ihåg-att-ha-roligt-också-måste-läsa-andras-bloggar-och-uppdatera-min-egen-måste-styra-upp-räkningarna-csn-och-allt-annat-jävla-fönsterkuvertsstrul-måste-gå-ut-med-sopporna-måste-sluta-oroa-mig-måste-sluta-stressa-upp-mig-måste-slappna-av-måste-plugga-mer-måste-ta-mig-i-kragen-måste-lyssna-måste-prata-måste-engagera-mig-får-inte-gnälla”) och stiger upp ur sängen.

De senaste två åren har jag känt mig allt mer stressad, ofta över småsaker. Texten ovan är ungefär hur det ser ut i mitt huvud på morgonen och ungefär så förblir tankegångarna under resten av dagen. När jag går och lägger mig har jag en tendens att ligga och älta allting som kan/kommer/borde gå fel eller borde göras.

Denna typ av stress är tydligen modern. Det påstås att den har med det moderna samhället att göra. Personligen tror jag att det var ganska stressigt innan industrialiseringen också. När ens barn riskerar att dö av undernäringssjukdomar p.g.a. sviktande skördar eller när man står i begrepp att bli uppäten av en björn för att man valde fel grotta som boplats uppstår nog också en hel del stress.

Men det här med att ha hundratals småsaker hängande över sig är givetvis stressigt på ett annat sätt- en slags lågintensiv stress som aldrig riktigt släpper. Hela hösten har jag gått och känt den ligga malande i bakhuvudet. Bidragande till detta är att sommaren inte riktigt någonsin bestod av någon längre tids ledighet. Varannan vecka jobbade jag och när jag inte gjorde det skulle det hängas med alla socialt utsvultna personer i min närhet som slog sina klor i min lediga tid och ockuperade den- ibland flera veckor i förtid.

Ty detta är stressfaktor två, dvs. att jag känner mig stressad av att umgås med folk. Inte så att själva umgänget är stressigt utan snarare för att det är ytterligare en tid att hålla. Om man ska umgås med en vän, säg kl 5, så blir detta som en slags avgränsning av dagen. Allting nödvändigt och nyttigt som ska göras under dagen (och det är alltid mycket) måste göras innan sagda avgränsning. Och då blir det stressigt, ofta dåligt utfört och därmed uppstår mer stress eftersom man borde gjort mer och bättre.

Än värre blir det av att så många jag känner och vill umgås med bara kan nås via en längre tågresa. Att umgås över en helg är naturligtvis trevligt men samtidigt måste man fixa biljett, infinna sig på stationen och därtill stressa mer under vardagarna för att ta igen helgens förlorade studietid.

Detta är givetvis ett lyxproblem, problemet att vara omtyckt nog för att alltid ha någon att umgås med framstår givetvis som ett icke-problem. Egentligen har jag det nog inte mer stressigt än någon annan (tänk bara på barnen i Afrika etcetera). Likväl är detta för mig irrelevant. Poängen är att det känns stressigt. Förr om åren var jag bättre på att hantera sånt här, ta dagens uppgifter med en klackspark och strosa vidare.

Stressen kombineras och marineras med en allmän oro. Just nu läser jag nationalekonomi vilket förvisso är ett intressant ämne men samtidigt en disciplin som jag inte har några förkunskaper i. Detta leder till att jag inte har någon aning om det går bra eller ej vilket leder till just oro. För om man inte vet om man är bra på ett ämne drar i varje fall jag slutsatsen att det går dåligt. Därtill tillkommer oron vad tusan jag ska ta mig till om jag inte klarar den här kursen. Då blir livet annorlunda nästa termin på ett mycket obehagligt sätt.

Sedan finns det givetvis och likaledes en oro som är mer allmän. Dvs. vad det ska bli av mig. Jag vet ungefär vart det är på väg men samtidigt finns hela tiden den där molande huvudvärken som säger att det kan gå annorlunda, att det kanske borde gå annorlunda.

Den här oron verkar jag förvisso dela med de flesta jag känner som är kring 25-årsstrecket. Den är ingalunda orimlig med tanke på att det i denna ålder måste gå att påvisa att man är på väg någonstans i livet och helst att detta någonstans blir till en plats man vill till. Annars väntar arbetslöshet, studieskulder och cancer. Att inte oroa sig för framtiden syntes mig grundas i en oförmåga att planera och se framåt.

Samtidigt är oron så fördömt nedbrytande, den gör det än svårare att slappna av och den gör att man blir än mer stressad. Den enklaste och effektivaste medicinen är förmodligen att se till att man gör ungefär det man vill göra och förmår vara nöjd med detta. Samtidigt är det de flesta vill göra om de själva får bestämma knappast saker som är speciellt produktiva. Man vill ju resa, slappa, festa, älska, läsa, leka och i allmänhet slippa ta ansvar för någonting. Bara dra sig tillbaka och ta det lugnt. Om man nu faktiskt skulle göra det skulle man sannolikt bara bli än mer stressad, ty då skulle man lägga all stress och all oro på nästa dag.

Lösningen får alltså bli att vara stressad nu för att kunna ha roligt sen. Dock vill det där ”sen” aldrig riktigt infinna sig. Risken är att man har det stressigt nu för att kunna ha det stressigt i framtiden. Lugn och ro får man väl ha det på långvården.

Sålunda: senildemensen hägrar.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    21 september, 2011 11:17

    Haha, låter som att det behövs en lugnande och stärkande tisdag snart igen:) ”Hur många gånger en människa än slås till marken så måste hon resa sig igen”. Du kommer att klara dina åtaganden. Fokusera på målet och krossa allt i din väg som en tysk Panzerdivision! PS: Funderar starkt på att införskaffa Gears of War 3 till nästa tisdag….

    • 21 september, 2011 11:41

      Ja… Ja!

      • lucidor permalink
        21 september, 2011 22:35

        Mjae, jag tror mer på att helgen ska spenderas med Europa Universalis 2. Trean är inte lika bra, inte lika intagande… 😀

      • 22 september, 2011 08:47

        VAD I HELVETE SA DU NU!?

        Nå, jag spelade tvån innan jag utvecklade ett sinne för tålamod och fastnade därav aldrig riktigt. Trean däremot…

        Dessutom finns det slavhandel i trean.

  2. lucidor permalink
    22 september, 2011 22:52

    OK, och slavhandel gör spelet lite realistiskare vilket måste vara bra? Var du en av dem som gnällde på att HOI inte hade utrotningsläger? 😉

    Nåja – jag ska inte säga nåt. Jag kan inte spela Puerto Rico utan att anmärka på att ”kolonisterna” som man hämtar i hamnen är bruna.

    Nåja – jag tror det handlar om när man kom in i spelet. Jag började med ettan, och tvåan är allt ettan är, bara lite mer. Trean kändes faktiskt inte så rolig, men det kan vara det att man tappat sugen för spel som tar hundra timmar i anspråk för att lära sig allt, coh spela en två-tre grand campaigns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: