Skip to content

Glömskan och historien

22 september, 2011

I somras läste jag en hel del böcker – en fördel med långa bussresor är ju givetvis att man hinner läsa. En av dessa var om Krimkriget av Orlando Figes (om man är någorlunda intresserad av historia borde man kolla upp denne eminente historiker, hans stil och humanism påminner en hel del om en slags brittisk Peter Englund).

Krimkriget var ingen liten konflikt. Nej, tvärtom var det Konflikten under mitten av 1800-talet. Omkring 900,000 soldater och civila dräptes i den eller p.g.a. den. Den fick även en hel del drastiska konsekvenser. Den främsta och kanske mest förvånande var att alliansen mellan Österrike och Ryssland gick upp i rök och dimma. Detta låter kanske inte så storslaget men det man ska beakta är att detta lämnade Österrikarna alliansmässigt nakna när Preussarna kom sättandes 1866 under det Preussisk-österrikiskakriget (denna konflikt var, som vi alla vet, mycket viktig för att Tyskland överhuvudtaget skulle enas- vilket fick en och annan konsekvens). Annat som kom som resultat av kriget var ett allt mer introvert Ryssland, ett Frankrike med storhetsvansinne och ett Ottomanskt Imperium som fick respit till fortsatt existens i några årtionden.

Trots detta är det ingen som riktigt minns Krimkriget. Om man till äventyrs frågar någon brukar det förekomma dimmiga resonemang om att England nog var med och kanske även Ryssarna (men de stridbara Fransmännens insatser glöms gärna, trots att Frankrike ställde upp med nästan dubbelt så många soldater som engelsmännen och var vitala för krigets utgång). En del kanske känner till den lätta brigadens ritt vid Balaclava (men har missuppfattat den), kanske även att Sevastopol belägrades.  

Eller ja, Krimkriget är inte helt glömt- undertecknad skriver ju om det. Men det är liksom halv-glömt. Icke specialintresserade känner på sin höjd till att det mycket riktigt fanns en konflikt som hette Krimkriget men har svårt att sätta fingret på några detaljer. Det finns i det kollektiva minnet uppfattningar snarare än fakta.

Nästan alla århundraden verkar ha liknande konflikter. Krig som var stora för samtiden men som idag sällan förs på tal. 1900-talets måste väl sägas vara Koreakriget (eller om man inte är västerlänning, Iran-Irakkriget). 1800-talets är som sagt Krimkriget. 1700-talet är nog det Spanska Tronföljdskriget (om man är svensk) eller det Stora Nordiska Kriget (om man inte är det- detta trots att t.ex. Tim Blanning konstaterat att den sistnämnda konflikten var långt viktigare för eftervärlden än den förstnämnda). 1600-talets glömda örlog torde var det Nordiska Kriget – för vem hade väl hört talas om det innan Englund skrev ”Den Oövervinnelige”.

Det finns givetvis regionala variationer. Polackerna t.ex. minns mycket väl det Nordiska Kriget, de har till och med ett eget ord för just den konflikten; Potop (går att översätta som ”syndafloden”). Likaledes omnämner deras nationalskalder just svenskarnas invasion som det värsta Polen någonsin utsattes för (sägs av Sienkiewicz varit långt värre än pesten).

Men dessa variationer tilltrotts framstår samtliga ovannämnda konflikter som höljda i ett historiens dunkel. Ofta för att de hamnat i kläm mellan större eller viktigare händelser. Om man tar Koreakriget som exempel kommer det ju mycket riktigt emellan det långt mer avgörande Andra Världskriget och det långt mer traumatiserande Vietnamkriget – kronologiskt sett. Vem orkar då komma ihåg en (tillsynes) resultatlös och (tillsynes) oviktig konflikt mellan USA och Nordkorea (eller var det USA mot… Kina)?

Och om nu hela konflikter kan falla i glömska ska vi ju inte tala om individer. Det finns otaliga exempel på personer som uppfattades som avgörande och historiska av sin samtid men som idag ingen människa hört talas om. Ta t.ex. Milanos despot Bernabò Visconti som var (ö)känd i hela Europa under 1300-talet p.g.a. sina slentrianmässiga (!) krig mot påven (!!) och ovana att bränna nunnor på bål (!!!). Handuppräckning, käre läsare, om du kände till honom. Men för hans samtid var Bernabò en paneuropeisk snackis. De synnerligen kristna européerna såg med chock och avsmak på hans illdåd och utgick från att man i årtusenden skulle omtala honom som den andre Nero.

De stora männen plägar med andra ord, när tiden fått ha sin gång, också att bli bortglömda. Relativt få kommer minnas Barrack Obama eller George W Bush om hundra år. Relativt få minns ju idag William McKinley eller William Howard Taft eller vad de kan ha haft för sig för sisådär hundra år sedan.

Och om både stora män och stora krig glöms bort vad kommer det då bli av oss? Sannolikt kommer vi bli ihågkomna som grupper (om ens alls) med vissa grovt generaliserade karakteristika som attribut (”studenter i Linköping var alkoholiserade, lata, teknikintresserade och klädde ut sig i krokodilsvansar vid den s.k. nollningsritualen som hade stort symboliskt värde vid de kontraktsliknande äktenskapsriterna…”). Eftervärlden kommer ha uppfattningar om oss men inte minnas oss, vi kommer ha gått från att vara individer till att ha blivit kollektiv i historiens skuggvärld.

Detta är en tanke jag har luftat tidigare på den här bloggen men den lämnar mig inte riktigt någon ro. Om man nu är ett litet sandkorn i historiens timglas som kommer osynliggöras för eftervärlden av de stora stenar som rullar runt i samma mätinstrument; hur viktig kan man då vara? Det finns en banal paradox i detta, det egna jaget och den egna individens handlingar är ju någonting som uppfattas som vitalt- det viktigaste i världen rent av. Men om man i det långa loppet aldrig kommer att göra något egentligt avtryck som går att identifieras av de som kommer efter oss; hur viktig kan då all den där stressen och oron ha varit egentligen?

Det kanske får vara det som blir förgänglighetens förtröstan. De negativa känslorna producerar inget av vikt. De positiva däremot kan resultera i det lilla som faktiskt blir vårt avtryck. Det vill säga eftervärlden.

Ur historisk synpunkt är vi alltså betydelselösa men samtidigt det viktigaste som någonsin hänt.

Annonser
One Comment leave one →
  1. lucidor permalink
    22 september, 2011 22:44

    Mmmm, inte ens eftermälet efter de döda varar i evighet. De flesta av oss är helt borta efter att vårt sista barnbarn dött eller gått till glömskan. Många av oss knappt så länge.

    Samtidigt får man ju se vilka som aldrig glömms – det är ju till mer än hälften män (företrädesvis) med rymliga samveten eller inga alls.

    Nå ja. Innan jag glömmer säger jag att det var väl skrivet som alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: