Skip to content

Amerikansk Politik är helt enkelt roligare

22 oktober, 2011

Håkan Juholt verkar vara något av ett stolpskott. Så mycket torde stå klart av hans hantering av Libyenfrågan. Att han inte kan hålla reda på sitt bostadsbidrag borde inte förvåna någon. Dock uppstod (med visst fog) en livlig debatt kring honom och den så kallade Juholtaffären i förra veckan. Gud ske pris att den nu verkar ha blåst över, för den var så oerhört tråkig.

En kompis frågade en gång varför jag är så upphöjt ointresserad av svensk politik och det enkla svaret är att det är för att den är så trist. Det råder en ankdammsliknande stiltje i vår riksdag där Utspel och Affärer går att summera med gäspningar. Om man tar den ovannämnda Juholtska fadäsen som exempel går det lätt att konstatera att den inte skulle väckt någon större uppståndelse annorstädes. I Frankrike hade ingen brytt sig och i Italien hade media ställt sig frågan om det inte var klantigt (och omanligt) av ledaren att inte lyckats sno åt sig mer. Detta beror nog på att dessa länder har riktig korruption, och riktiga affärer- och riktig politik.

Därtill är svensk politik i grund och botten oviktig för helheten. Den påverkar inte speciellt många andra än nio miljoner groteskt bortskämda och gnälliga eskimåer med megalomani. Sålunda blir den även ganska ointressant om man är intresserad av historia och geopolitik. Det är inte direkt vi svenskar som formar världsordningen, vi halkar mest med elefanterna och hoppas på att inte bli krossade.

Nej intressant politik går att återfinna på EU-nivå, i Peking (jag vägrar p.g.a. nykoloniala skäl att skriva Beijing) och i USA. I alla dessa fall är det roligt att läsa om politik och i det amerikanska fallet är politiken rent av rolig.

Jag tror inte amerikanerna själva inser hur skrattretande deras s.k. debatt är ur ett europeiskt perspektiv. Men det är just vad den är. Grunden för humorn stavas Republikanerna, ett parti som det är svårt att finna en europeisk motsvarighet till vad beträffar barnslighet, småaktighet och hyckleri.

Ty varje gång det är presidentvalskampanj i faggorna är det alltid republikanerna som är de mest underhållande att läsa om. Grunden till detta är givetvis att det är ett mycket stort parti och sålunda mycket eklektiskt till sitt innehåll. För i de republikanska gräsrötterna (eller snarare sumpmarkerna) finns så vitt skilda politiska böjelser som den libertarianska marknadshögern (som vill demontera staten) och den evangelikanska fundamentalismen (som vill utropa teokrati). Att försöka sammanfoga dessa två extremer går inte. Vill du avskaffa den starka staten kan du inte gärna vilja att just staten ska få lagstifta kring människors privatliv och vill du nu göra tvärtom har du precis samma problem. Sålunda är det alltid underhållande att se republikanska kandidater slå knut på sig själva för att stryka ut de värsta skrynklorna i denna politiska oxymoron.

Därtill tillkommer att det fortfarande finns nykonservativa slaggprodukter kvar i partiet vilket leder till att marknadskramare på fullt allvar måste häva ur sig att de vill ta bort staten förutom försvaret (dvs. den dyraste och största krigsmakten i världen) och att de kristna virrpannorna måste skria om att livet är heligt förutom när det gäller bruna människor.

Detta leder i sin tur till att alla som kandiderar till att bli republikansk presidentkandidat kommer att behöva vara kroniskt otrogna mot de principer de eventuellt kan tänkas ha. Om man tar Mitt Romney som ett exempel går det att notera att han i sann Tea Party anda börjat häva ur sig Ayn Rand färgad gallimatias syftande till statens, skatternas etceteras inneboende ondska. Detta trots att han i egenskap av guvernör för Massachusetts såg det för gott att införa en sjukvårdsreform på delstatsnivå som var mer omfattande än Obamas (”socialistiska”) dito på federal nivå.

Den ende av kandidaterna som inte ständigt och jämt byter principiell fot är förståss Ron Paul. Han är dock Libertarian (vilket i praktiken innebär vansinnig) så det är inte så mycket till principer att stå för till att börja med.

Just den här anti-statliga inställningen är ytterligare en källa till humor i amerikansk politik. På något plan verkar man internt vilja ha en så svag stat som bara möjligt men samtidigt en externt kraftfull statsapparat. Som sagt vill ju alla ha kvar försvaret, ungefär i dess nuvarande storlek, trots att detta är på tok för stort, dyrt och egentligen konstruerat för krig mot sovjetunionen snarare än den nya fienden (dvs. getherdar bestyckade med AK-47:or). De flesta amerikaner är därtill (med rätta) stolta över insatserna under det andra världskriget vilket är lätt paradoxalt med tanke på att den kolossala uppgift som de amerikanska härarna tog sig an aldrig skulle ha kunnat lösas av en nattväktarstat.

Istället är det (givetvis) marknadslösningar som premieras. Dessa fungerar förvisso väl i vissa fall men knappast i alla. I min värld syntes ett av de största problemen USA just nu står inför vad beträffar antal döda amerikaner vara fetman. Ungefär 300,000 amerikaner dör per år av sjukdomar som är direkt relaterade till grotesk övervikt. Det är 1000 9/11 årligen. Marknaden kan ingalunda lösa detta. Maten som orsakar detta digra manfall är billig samt god och konsumeras just för att den är billig och god. Medvetenhet kring problemet räcker inte eftersom nyttig mat är dyr och äcklig. Här krävs antingen statliga regleringar och/eller subventioner. Detta kommer naturligtvis inte ske eftersom staten ska hålla sig borta från medborgaren. Varför? För att det står i författningen dumbom!

Vi européer brukar ju skratta gott åt det andra tillägget (vapenlagarna) men det är inte det som jag ska gnälla över (det börjar bli tjatigt och är därtill något som 15-åriga vänsterextremister bloggar om). Nej snarare är det inställningen till författningen. I USA är detta ett dokument ungefär lika heligt som bibeln. Att ifrågasätta den är suspekt, att ändra i den oerhört omständligt. Det man ska ha i bakhuvudet är att de som skrev den var briljanta män – om detta råder inget tvivel. Men man ska också minnas att de levde i en värld där demokrati var detsamma som att inte ge kvinnor och svarta rösträtt (dvs. en majoritet av befolkningen), där man såg humoralpatologin som en vetenskaplig sanning och slaveri var någonting som sågs som förenligt med en liberal stat. De var med andra ord barn av sin tid och med andra ord inte nödvändigtvis de som är bäst lämpade att tillfråga när det gäller frågor om den moderna världen. Likväl gör man detta via amerikanska HD vilket nog skulle kunna förklara det klart reaktionära (inte konservativa) draget som finns hos den amerikanska högern.

Allt detta gör amerikansk politik rolig. Samtidigt gör det även undertecknad glad att man inte bor i USA. Allt detta måste vara frustrerande ifall man vill förändra systemet, det måste även den amerikanska förmågan att bli hysterisk över småsaker vara.

Nej, tacka fan för att vi bara har en Juholt att bli arga över.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: