Skip to content

Om Furia Francese och den reaktiva historien

18 november, 2011

Det sägs ju att man ska lära av historien. Frankrike är en nation vars moderna historia präglats av att dra just lärdomar.

År 1871 var Frankrike i chock. Ett gäng oborstade nordtyska barbarer ledda av de militaristiska preussarna hade just besegrat… Frankrike. Det land som sedan 1700-talet hade ansetts ha den bästa krigsmakten i världen. Europa mindes fortfarande revolutionsarméernas segertåg över kontinenten, fransmännens professionalism och mod under Krimkriget, Napoleons militära geni och inte obetydliga hänsynslöshet.

Och nu- nu var Frankrike besegrat.

Det är nog svårt att förstå hur skakande detta var för fransmännen. I århundraden hade man talat om Furia Francese- deras anfallsglöd och deras tapperhet. Man hade upphöjt de franska soldaternas élan– deras mod och deras galanteri.

Och inte nog med att man förlorat ett krig. Tyskarna hade dessutom klöst åt sig Elsass och Lorraine, landskap som båda nationerna tyckte sig ha rätt till Sedan Urminnes Tider. Denna förlust sågs som en svart fläck på den franska trikoloren, en oförrätt som man skulle komma att vårda och nära under åren fram till 1914. I högerkretsar taltes det högt och skrikit om att de två landskapen till varje pris måste återtas och bringas baka till det franska moderlandet.

Detta fick praktiska konsekvenser för det franska sättet att tänka kring krig. Inte minst när detta kopplades till vad fransmännen tyckte sig ha lärt sig av 1871 år förlust. Då hade man varit för passiv, man hade inte uppvisat tillräckligt av den klassiska franska anfallsglädjen. Detta skulle man nu råda bot på. Glada och fruktansvärda herrar såsom General Grandmaison började predika anfallets inneboende överlägsenhet över försvarets. Bajonettanfallets inneboende energi skulle svepa allting framför sig och Viljan skulle fira triumfer över materian. Att denna sistnämnda materia i det moderna kriget bestod av artillerigranater var det få som ville grunna alltför mycket över. Nej, infanteriet och inte minst kavalleriet skulle krossa fienden, förinta dennes moral och inte minst återupprätta den nationella äran.

När så kriget bröt ut 1914 hade Frankrike, dess folk och dess armé marinerats i revanschism och militarism i 40 år. Precis som i andra städer fylldes Paris av jubel över att kriget och därmed vedergällningens samt upprättelsens timma äntligen stundade.

De franska soldaterna som drog ut i de första, skälvande dagarna av krig 1914 var välmotiverade och för tiden välutbildade. De var även storvuxna- engelska soldater ansåg ofta sina franska kollegor vara jättar. De var därtill mycket stiligt klädda, i röda byxor och blå uniformsjackor var de en vacker syn att åskåda när de marscherade i täta led över Champagnes gröna ängar. De klara färgerna var därtill inte svåra att urskilja för de tyska kulspruteskyttar som myllrade i sensommargrönskan. Dessa gjorde mekanismrörelser och öppnade eld mot de långsamt marscherande fransmännen. Franska kyrassiärer från en annan era red i skinande kroppspansar chock mot tyskt artilleri. Infanterister anföll regementsvis mot de fältgrå förbanden. De stoppades av en vägg av järn och omsveptes av moln av eld.

Frankrikes förluster var gräsliga. På en månad hade nationen förlorat omkring 250,000 stupade och sårade. Efter ett sådant blodbad var det en imponerande prestation att den franska hären likväl lyckades göra en sista kraftansträngning utanför Paris. Här, vid Marne, lyckades man slå tillbaka den tyska anstormningen. Tyskarna drog sig österut och började gräva ner sig. Trotts våldsamma franska anfall gick de vid det här laget inte att rucka på.

Hundratals gånger fylldes östra Frankrike av krigsropet ”Vive le France” och lika många gånger dundrade franska soldater in i orkaner av stål. Krossades, bröts ner, slets i stycken, mördades.

Den franske soldaten 1916 var av en annan karaktär än två år tidigare. Han var nu klädd i en himmelsblå uniform, för det mesta lerig och sotig. Han var skäggig, smutsig och hade en stålhjälm på huvudet istället för den nätta tygkeps som denna ersatt. Vid stormningar var han ibland klädd i så mycket metall att han såg ut mer som en av medeltidens riddare än en soldat i det första moderna kriget.

Hans mod var det inget fel på heller. Tvärtom var det kanske hans största problem. Gång på gång under kriget beordrades enorma franska offensiver. Varje gång skulle det bli Offensiven som skulle leda till genombrott och krigsavgörande. Detta hade 1915 resulterat i den andra Champagneoffensiven (Kring 150,000 förluster) och skulle 1917 kommat att mynna ut i den så kallade Nivelleoffensiven (187,000 förluster). Detta suicidala kurage drabbade därtill de unga franska officerana värst. Beväpnade med pistoler och sablar ledde de sina män från fronten och utsatte sig därmed för oerhörd fara (vid Somme 1916 där fransmännen förlorade strax över 200,000 man förlorade vissa förband samtliga befäl, soldaterna ville likväl fortsätta att anfalla).

Just 1916 minns man dock inte för det franska anfallet utan snarare för Verdun, det franska försvaret. Tyskarna försökte sig här på en av sina få offensiver på västfronten. Deras tanke var att de skulle inta något som Frankrike (av tyskarna kallat ”Englands svärd”) inte kunde mista. Den historiska staden Verdun. När staden väl var tagen skulle tyskarna medels artilleri skjuta och krossa fransmännen tills de ”förblödde” som nation och sålunda tvingas packa sig ut ur kriget.

Nu blev det inte riktigt så. Slaget om Verdun fortgick förvisso i tio månader (beroende på hur man ser det, först 1918 hade fransmännen återerövrat all tagen terräng från tyskarna) men den kom att kosta Tyskland mer än det smakade. Ty de tyska generalerna missuppfattade sin mission. De glömde nämligen bort att slagets huvudsyfte var att döda så många franska soldater som möjligt och lyckades istället snubbla in i övertygelsen om att det var krigsviktigt att inta själva staden Verdun. Resultatet blev en tysk-fransk dödskamp. Lika fasansfull som den var förödande.

De stora fästningarna som skulle skydda Verdun, Vaux och Douaumont, intogs av än den ena sidan, än den andra. I dessa fästningar fördes striderna under jord. Med eldkastare brände man ihjäl varandra, med spadar slog man ihjäl sin medmänniska, med bajonetter skar man män till döds.

Men det franska försvaret höll. Över Verduns kullar skallade krigsropet ”On ne passe pas”- de skall inte ta sig förbi.

När dammet lagt sig hade ungefär en halv miljon människor slaktats. Tydligen ska det i trakten kring Verdun fortfarandande lukta lätt av ruttet kött och rostigt stål efter en regnig dag.

Tyskarna kom inte igenom.

Efter Verdun följde den fruktlösa Nivelleoffensiven. Återigen skulle Frankrike pressa sina fiender ut ur moderlandet. Resultatet blev dock en av de mest katastrofala anfallen under första världskrigets, och Frankrikes, historia. När de överlevande fransmännen burit sina lemlästade kamrater från slagfältet gick inte annat att konstatera än att offensiven varit ett monstruöst fiasko. Tusentals hade återigen dödats för att vinna några hundra meter jord.

Här någonstans fick de franska krigarna nog. De utlyste en strejk. Detta har av senare (och idiotiska) tider kallats för feghet. Så var givetvis inte fallet. Fransmännen hade vid det här lag förlorat över en miljon stupade soldater och det de franska knektarna i regel krävde var inte orimligt. Det de sa var att de inte tänkte göra några fler anfall förens de fick saker såsom lön och mat utdelade regelbundet.

Men anfall var en sak. Trots strejken var de fortfarande beredda att försvara Frankrike med sina kroppar om tyskarna skulle anfalla.

Här ingrep generalerna Petáin och Foch. Dessa besynnerliga herrar ägde båda de bägge klassiska generalsegenskaperna att å ena sidan vara villiga att skicka hundratusentals av sina pojkar till en säker död och å andra sidan uppriktigt ömma för sina soldater. Reformer gjordes och den franska armén stakades upp. Lagom till att tyskarna skulle göra sin våroffensiv 1918 visade det sig.

Här gjorde de franska soldaterna sin sista kraftansträngning utanför Paris, återigen. Strax under hundratusen män stupade för att hålla huvudstaden fri från tyskarna. Deras offer visade sig dock avgörande. Efter det nederlag som eftervärlden kallade för det andra slaget vid Marne kollapsade den tyska viljan att fortsätta föra krig.

Frankrike hade vunnit.

Det var dock återigen ett skakat Frankrike som såg sig om i en värld fylld av ruiner och lik. Strax under en miljon fyrahundratusen unga pojkar hade dödats för att återta två landskap som nu inte framstod som värda fullt så mycket. Därtill var man orolig för en fortsatt stark och revanschsugen granne i öster.

Så de franska strategerna satte sig ner och grubblade över det första världskrigets lärdomar. De sneglade på forten Vaux och Douaumont. De kom fram till att Frankrike varit för offensivt i det stora kriget.

Den nya idén var istället att inte storma fram utan istället hålla sig defensiv. Man skulle bygga en stor försvarslinje som fienden skulle stånga sig blodig mot. Maginotlinjen.

Man visste att man med dessa idéer skulle vinna nästa krig. Och med denna visshet mötte man åter den tyske fienden 1940.

Sålunda; ibland ska man inte lära sig av historien då den kan ge en fel lärdomar.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Grå Riddare permalink
    18 november, 2011 22:49

    Så du menar alltså att Jacques tillkortakommanden i V.K.2 berodde på hur han tolkade erfarenheterna från V.K.1 och inte på en genetisk oförmåga att föra krig? Ovanligt!

    • 19 november, 2011 02:42

      Det är korrekt. Kan ju även tilläggas att Frankrike förlorade 217,000 stupade i vk2, varav under hälften var i slaget som Frankrike 1940 – resten gick åt i striderna i Italien och Nordafrika (samt även i Frankrike efter Normandielandstigningarna).

  2. mor permalink
    1 december, 2011 19:03

    Jag säger som jag brukar (även om det börjar kännas lite ensamt): heja EU!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: