Skip to content

Tv-spel och realism.

26 november, 2011

(Innan det här inlägget kommer igång måste jag fråga: vem i helsefyr är det som de senaste dagarna läst hela min blogg?! Det är trevligt med någon som läser ivrigt men jag hoppas du inser att detta motsvarar ungefär 240 A4-sidor).

Realism har blivit något av ett adelsmärke inom tv-spelsproduktion. Detta kan synas vara en aning paradoxalt om man betänker att tv-spel regelmässigt kopplas till eskapism och arga unga män som tar ut sina aggressioner på animerade fiender och världar.

Dock. I takt med att spelen nått en större spridning, kommit att kosta allt mer att producera och spelarna själva blivit äldre (och förhoppningsvis mognare) har just realismen blivit något eftertraktat. Med realism menas givetvis inte att spelaren dör och aldrig mer kan spela om en spränghandgranat slår ner några meter ifrån honom. Nej med realism avses snarare att fiender dör om de drabbas av skottskador i huvudet, att spelen utspelar sig i den verkliga världen och att handlingarna gärna kretsar kring asymmetriska krigare bestyckade med NBC-stridsmedel (dvs. inte ”realistiskt” som att detta är något som förekommer i verkligheten men däremot ”realistiskt” om man utgår ifrån realistiska skräckscenarier).

Realism i spel har sina fördelar. Det blir ju mer engagerande att skjuta omkring sig om det känns som att situationen man befinner sig i och försöker lösa med våld faktiskt skulle kunna ske i verkligheten. Därtill kan man lättare relatera till det mesta i spelvärlden om man känner igen vapen, uniformer, fordon osv. från nyhetssändningar istället för att allt ovan är framkrystat ur någon speldesigners fantasi. Inte minst är det trevligt om en automatkarbin faktiskt säger PANG (Call of Duty) och inte peeow (Halo).

Det kan dock gå snett. Exakt hur fel det kan gå illustreras väl av två nyligen släppta spel, Battlefield 3 och Modern Warfare 3. Spelen är mycket snarlika. I båda träder man in i rollen som amerikansk soldat som med vapen i hand ska dra in i något av mellanösterns många skitländer för att sedan med samma vapen pedagogiskt förklara för de inhemska hedningarna att kärnvapen är en dum idé. Kontrovers har givetvis uppstått.

Kontroversen är i båda fallen snarlik. I Battlefield:s fall har det gnällts över att det inte finns några civila med i spelet. Detta ses som ett försök av speltillverkarna att Glorifiera Kriget. I Modern Warfare har det tvärtom kverulerats över att civila mycket riktigt finns med på slagfältet och att dessa, precis som i verkligheten, dör om/när man skjuter på dem. Det har setts som osmakligt.

Kontroversen är ett utslag av vad som på engelska kallas damned if I do, damned if I don’t. De stackars spelutvecklarna kan ju knappast veta vad de ska ta sig till ifall budskapet från icke-spelare är att civila måste befolka tv-spelets slagfält (för det vore realistiskt) men att de absolut inte får komma till skada (för det vore för realistiskt).

I min värld är kontroversen inte mycket till kontrovers. Om man bestämmer sig för att göra realistiska krigsspel om det moderna kriget kommer det vara i städer man slåss och sålunda kommer det finnas en civilbefolkning. Detta är inte något man brukar höja på ögonbrynen över när det gäller krigsfilm. Där ses snarare dödandet av barn som en fullgod skildring av Krigets Helvete och något som gör filmerna ifråga bättre (se t.ex. Generation Kill eller Hurt Locker). Modern Warfare gör alltså rätt.

Den enda invändningen jag kan förstå mig på är att spel är interaktiva, vilket ju filmer inte är. Det är alltså spelaren som utför alla handlingar. Men detta är ganska lätt att lösa. Det är ju bara att designa spelen så att det straffar sig att öppna verkanseld mot civila (vilket även är fallet i många krigsspel) eller att man helt enkelt inte kan göra det (som är fallet i många actionspel). Om man sedan som speltillverkare vill skildra krig som en tråkig företeelse kan man rätt och slätt se till att någon annan än spelaren sköter dödandet av civilister, t.ex. de AI-styrda fienderna (man ska alltså följa MW3:s exempel och inte MW2:s kanaljerier).

Nej det verkliga problemet med realism i moderna spel är ett annat. Det handlar om vem man är och vem man slåss mot. Ty om man spelar som amerikansk soldat som slåss mot gerillasoldater känns det inte riktigt som en jämn kamp. Fienden kan skjuta lite lojt mot en med sina ärtbössor, man själv kan besvara elden med en sådan mängd av mekaniserad eldkraft att striden är över på några sekunder (m.a.o. precis som i verkligheten). Realismen förstör alltså känslan av att vara i underläge och infinner sig inte en sådan känsla blir det ej heller särskilt spännande.

Modern Warfare tillverkarna har uppenbarligen insett detta problem då de förtvivlat försöker skapa situationer där spelaren ska känna sig som en underdog. Ovannämnda scenarier består av att Ryssland invaderar USA och… Europa. Samtidigt.

Här uppstår en elegant krock mellan å ena sidan realism, å andra sidan behovet av spänning. Ty att Ryssland (som hade problem med att betvinga lilla Georgien) skulle ha kapacitet att bekriga EU och USA är inte realistiskt. Faktum är att det är värt att ifrågasätta huruvida de föråldrade ryska styrkorna skulle kunna bekämpa Frankrike och Tyskland utan ett litet kärnvapenutbyte (vilket det i spelvärlden inte är tal om då detta skulle resultera i mycket korta spel).

Nej, de som begripit hur man ska lösa detta problem är istället utvecklarna av Crysis 2. Spelet är realistiskt på så vis att man använder riktiga vapen (nåja), slåss i New York och att de mänskliga fienderna stupar efter några skallfrakturer. Spelet löser sedan underdog-problemet genom att introducera en utomjordisk huvudfiende. Denne är omåttligt mycket starkare än oss människor, bär smittor som våra immunförsvar inte kan hantera och är ute efter att utplåna mänskligheten.

Klockrent. Ett spel som är både realistiskt och spännande.

Problemet är här snarare att det är så förbaskat svårt att sluta spela det.

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    26 november, 2011 11:48

    Intressant skrivet om ett mycket viktigt ämne!

    Som tidigare storkonsument av datorspel, numera måttlighetsbrukare så har jag också iakttagit framför allt den kraftigt ökade budgeten och hur allvarligt det måste vara nu för tiden… Den biten jag först reagerade på som förtar realismen för mig trots att det ser allt snyggare ut är de otroliga mängderna fiender man personligen tar av daga utan att dö.

    I exempelvis spelet Vegas 2 har spelaren emot sig en hord av terrorister, och skjuter uppskattningsvis ihjäl två-tretusen fiender själv. I Call of Duty-serien är det ungefär samma sak. Att man inte efter de första hundra styckna fick frisedel, medalj och en framträdande plats i Fosterlandets propaganda förvånar mig en smula. Ambitionen att vara realistisk gör att spelaren omedvetet värderar ramhistorien till pangpanget med strängare ögon.

    – Varför får man inte åka hem nån gång – man är ju hjälte?
    – Vad har motståndaren egentligen för motivation. (Jag förstår ingenting av Modern Warfare egentligen)
    – Varför kan man inte öppna dörrarna?
    – et cetera.

    Jag köpte mig i förrgår på Steams rea ett fyrpack licenser för ett riktigt old-school shoot-em-up – Renegade Ops, med snygga explosioner, gamepad-kontroller och serietidningsestetik. Det tilltalar mig nog mer än aldrig så realistiska shooters. Har en gift-code över, om det skulle tilltala herrn.

    • 26 november, 2011 13:47

      Tack!
      Själv har jag gått från missbruk till bruk-under-ordnade-former.

      Trevligt att det inte bara är jag som stört mig på ”realistiska” spels astronomiska body count. Jag menar, visst, det har funnits enskilda soldater i historien som dödat hundratals motståndare personligen. Dessa har dock i regel varit krypskyttar eller hjälpta av maskiner såsom stridsvagnar eller flygplan (”Vita döden”, Wittman, Rudel). Men att någon utfört samma stordåd i modern infanteristrid har jag aldrig hört talas om.

      Och att man fortfarande är menig eller korpral efter att likväl lyckas utföra ovannämnda bedrifter är ju också lite märkligt. Så fort jag hör någon bot vråla åt mig att jag måste göra x, y eller z tänker jag allt oftare ”gör det själv botjävel, jag har just sprängt fem stridsvagnar”.

      Sen håller jag helt med om din analys att realismen gör att man ser strängare på icke-realistiska företeelser i spelen. Personligen finner jag det första Modern Warfare vara det enda i serien där man åtminstone kunde inbilla sig att ”detta skulle kanske kunna hända”. Efter att ryssarna invaderar USA (något de aldrig skulle göra oavsett vad de fått för sig att jänkarna gjort) drabbas man av insikten att spelet i realiteten utspelar sig i toon-town snarare än den verkliga världen.

      Jag tror för övrigt att det är därför man nu förtiden allt oftare spelar som en individ klädd i någon form av superdräkt – som det av manusmässiga skäl bara finns en av (se: Crysis, Vanquish, Halo, Space Marine). Ty om man accepterar dräkten kan man också acceptera alla märkligheter som händer runt omkring en.
      Det vore ju assnällt! Herrn är klart intresserad. Hur skulle det funka?

  2. bucharga permalink
    26 november, 2011 15:39

    Det är rent utsagt fantastiskt att det alltid bli tjafs om vad man än gör i ett krigsspel. Antingen gnäller folk över att det inte finns civila eller att när dessa existerar och dör att det blir för obehagligt. Det är som du skriver att det bästa vore om civila finns med och att man straffas när man skjuter dem. Om man misslyckas med banan efter att ha dödat civilister skulle nog kunna lära de största psykopaterna att det är djävligt dumt att skjuta just civilister. Bra inlägg om något som växer och växer i betydelse!

  3. Flux permalink
    28 november, 2011 12:49

    Bra skrivet, det här med realismen i de mer verklighetsnära spelen är något som stört mig (och många andra verkar det som) länge, framförallt de många spel som involverar ryssen som kommit de senaste åren, detta har delvis fått mig att övergå till ”verkliga” spel där man bygger upp förutsättningarna själv (eg. Civilization serien) eller lite äldre spel med liknande teman, här kan jag rekommendera det första spelet i Ghost Recon serien, där ryssarna håller sig till att invadera Georgien och någon baltstat, även om det kanske lämnar lite att önska grafikmässigt jämfört med nyare spel.

    • 28 november, 2011 14:35

      Jo. Jag brukar gilla Tom Clancy-spelen av just den anledningen. Krigen känns inte befängda. Ta t.ex. Splinter Cell Chaos Theory där Nordkorea invaderar sin södra granne. Det är ett scenario man kan se som möjligt om än inte sannolikt.

      Vad beträffar spel i stil med civ och dyl. har jag dock en tendens att fnatta iväg. Jag körde en del EU3 i sommras och lyckades med Spanien erövra Portogal, Italien, Nordafrika, Frankrike och Centraleuropa (bort till balkan och polska västgränsen). Blev lite mycket av det goda då, men kan rommarna kan jag.

  4. Grå Riddare permalink
    7 december, 2011 13:19

    Det faktum att varken du eller J (så vitt jag vet) ej skaffat Space Marine än får mig att vilja declarea exterminatus på Ryd!

    • 7 december, 2011 13:32

      Jamen, jag har ju plugg att göra…

      • lucidor permalink
        8 december, 2011 11:47

        http://kotaku.com/5863817/

        Röda Korset grunnar på hur man kan få spel som bättre följer krigets lagar… No more EU3, then… 😀

      • 8 december, 2011 13:34

        Konstigt, de flesta spel följer väl krigets lagar hyffsat eftersom det sällan finns så många civila som kan hamna i kläm. Det skulle väl vara det där med användandet av brandstridsmedel då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: