Skip to content

Om friktion

29 november, 2011

Det är svårt att bortse ifrån att Clausewitz ”Om Kriget” kom att bli en av 1900-talets mer betydelsefulla böcker. Herrar såsom Lenin och Hitler läste den, båda med intresse. Från den tog de nöjda med sig den överciterade meningen att ”krig är politik med andra medel” vilket de kom att se som en moralisk ursäkt för att använda arméer som rationella politiska instrument.

Dock är en av de mer intressanta tankarna som förs fram i boken den om friktion. Ty Clausewitz, och i praktiken tyskarna, ansåg friktion vara konflikters signum.

För att förklara vad han menade med friktion beskrev Clausewitz vältaligt ett fiktivt förbands väg till fronten. De har en klar och tydlig plan men under resans gång hinner mycket gå fel. Några soldater blir sjuka, andra deserterar, vagnar går sönder och måste repareras, dåligt väder gör att marschen går trögt och förbandet sålunda försenat. Alla dessa småsaker utgör just friktion, allt som kan gå fel som generaler inte kan kontrollera och som kommer att sabotera alla planer.

Tyskarna kom via dylika tankar att se kriget som ett kaotiskt förlopp som egentligen inte gick att kontrollera, det var dock ett kaos som man måste omfamna för att vara eller bli framgångsrik. Med detta i bakhuvudet började tyska härar från 1850 och framåt att utforma taktiska doktriner som just utgick från krigets anarkiska natur. Då man inte kunde kontrollera förloppet skulle man istället för att ens försöka lära sig att anpassa sig efter det. Därav kom tyskarna att lägga fokus på att underofficerare (och folk vid fronten generellt) skulle lära sig att ta egna initiativ.

Utifrån detta sprang sedan den så kallade uppdragstaktiken. Denna gick i något förenklad form ut på att ett förband fick ett mål, sin utrustning och några allmänna förhållningsregler. Efter det var det förbandets ansvar att lösa uppgiften de tilldelats. Detta drevs av tre huvudantaganden, det första att den som var närmast fronten hade bäst information om hur det faktiskt stod till vid fronten och det andra att man kunde anförtro soldater långt ner i militärhierarkin att utifrån egna initiativ skapa lösningar på krigets problem. Det tredje byggde på de två föregående och var att soldater förväntades utnyttja varje möjlighet att göra mer- tanken var inte att befäl skulle säga vad som skulle göras utan att soldater skulle informera befäl om vad som gjorts.

Detta låter kanske inte så revolutionerande. Det var dock det för sin tid. Man kan t.ex. jämföra med de evigt äppelkäcka engelsmännen under det första världskriget som var fast i äldre taktiska mönster.

Brittisk krigsfilosofi utgick nämligen från ett antal felaktiga antaganden. För det första att krigets kaos mycket riktigt gick att kontrollera, p.g.a. detta kunde man snickra ihop oändligt detaljerade och komplicerade planer där alla order skulle utföras på klockslaget- dessa planer var givetvis dömda att fallera. Ett annat antagande som ympades in i alla brittiska officerare var att överordnade visste bäst medan underordnades utsagor sågs på med stor misstro. Om någon menig infanterist hävdade att ett anfall kört fast och omöjligen kunde fortsätta var detta någonting man gärna struntade i. En general hade ju gjort sig mödan att med konjaksdoftande fingrar rita en pil på en karta- och den pilen fick antas vara långt mer sanningsenlig än vad någon obildad Tommy vid fronten orerade om.

Denna skillnad i ledningsprinciper har illustrerats med att jämföra officersutbildningen i de två länderna. En lärare i England kunde ge sina kadetter ett problem varpå de fick en timme på sig att grubbla över detta. Sedan presenterades en lösning. Denna var perfekt.

 På tyska officersskolor kunde man få samma problem av sin lärare men sedan blott två minuter på sig att producera en hyffsad lösning. Det tyskarna insåg var nämligen att man inte skulle ha speciellt mycket tid på sig på det verkliga slagfältet vilket ledde till att en adekvat lösning var bättre än ingen lösning.

Tyskarna hade förstått sig på friktionens kraft och via denna kommit att utveckla taktiska doktriner som gjorde dem vansinnigt effektiva och inte minst kvicka att ta beslut på slagfältet i båda världskrigen.

Dessa två förhållningssätt till ledning och kontroll, stram (brittisk) och lös (tysk) går att applicera på andra områden än krigets. Ta t.ex. ekonomi. Om man jämför Sovjets och västvärldens ekonomier ser man analogt samma sätt att styra och samma problem med att styra detaljerat. I sovjet delade man som bekant ut kvoter över hur mycket, säg mat, som skulle produceras under väl avgränsade tidsperioder. Om någon landsända nådde sitt mål såg man detta som gott och höjde kvoten. Förr eller senare kom kvoterna alltid att överstiga vad som faktiskt var möjligt att producera- vilket innebar att landsändan inte längre kunde uppfylla sitt mål. Detta ledde alltid till att lokala partifunktionärer (väl medvetna om Lubjankafängelsets avrättningslokaler och sibiriska gulagarkipelager) ljög. Detta ledde i sin tur till att sovjetiska beslutsfattare föll offer för friktionen och regelmässigt trodde sig ha mer resurser än vad de egentligen hade. Detta ledde till felprioriteringar, ofta svält och i slutändan kommunismens fall. Allt för att man detaljstyrde för mycket.

I västvärlden har vi inte haft den inställningen sedan vi började med det där med kapitalism. Våra samhällen utgår istället från att marknaden får vissa förhållningsregler (regleringar) och staten andra (lagar). Utifrån dessa ramverk kan sedan både marknaden och staten ta sig an de uppgifter som anses vara i mest skriande behov av åtgärd och därtill på lokal snarare än central nivå.

Ett tredje exempel på de två sätten att leda tillika vikten av att inse betydelsen av friktion när man smider planer går att återfinna på privatplanet. Härom veckan skulle en Tranqil Idiot komma ner och hälsa på. Han delgav information om detta en vecka i förväg, skickade dagen innan sin ankomst ett sms till en Germanofil Idiot där tid för ankomst rapporterades varpå den Germanofile och den Okände Idioten mobiliserade sig för samkväm.

Det var det. Ett telefonsamtal, ett sms och sedan trevligt umgänge. Effektivt, kortfattat, tyskt.

Den brittiska stilen omfamnas däremot av mina kvinnliga vänner. När någonting ska planeras ska det planeras grundligt. Friktion förekommer inte som begrepp utan allting måste tas i beaktan. Det bästa exemplet på detta var för två år sedan när det var Linköpingsgruppen som skulle upp till Uppsalagruppen. Det föranledde en orkanartad mailkorrespondens där allehanda spörsmål skulle avhandlas och filosoferas kring. ”Fanns det vegetarianer i grupperna, fungerade det verkligen på onsdag, skulle vi inte ta torsdag, potatis eller ris, hade alla köpt presenter, var det verkligen något att fira, skulle vi ta samma eller separata tåg, hade Okänd Idiot med sig hela strumpor och Tranquil Idiot folkvettet, var det inte dumt att slösa så mycket energi på planering, men om inte alla gillade kyckling, skulle den eller den individen trivas, osv. etc.”

Så där höll det på i ett tjog mail. Tillslut fanns en plan som var perfekt. Dock med förbehållet att minsta lilla dammkorn av friktion skulle spoliera alltsammans.

Jag säger nu inte att mina tjejkompisar är engelsmän (usch nej), eller borde läsa mer krigshistoria (eller jo förresten, gör det).

Jag säger bara att Clausewitz ibland har rätt även i vardagslivet.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    29 november, 2011 23:18

    Deutschland, Deutschland über alles! Jag väntar med spänd förväntan på att vissa personer ska läsa Clausewitz och inse storheten med friktionen. Det är väl även föga förvånande att de brittiska hundarna ska fastna i en oändlig cykel av inkompentens, vilande på lagrar som man saknar och ren och skär arrogans. Det enda som borde få finnas kvar är engelsk fotboll som både är snabb, brutal och visar på vilka lag som anpassar sitt spelande efter friktionen som uppstår i en fotbollsmatch. Resten kan vi bomba bort och sedan njuta av en värld av frihet, välstånd och inga mera överskattade, brittiska kostymdramer!

  2. Korenanen permalink
    2 december, 2011 11:43

    Friktionen antar jag bestod av transportkrock. Mycket roligt och samtidigt lärorikt.

  3. 6 december, 2011 23:52

    Sant om tontas, men bör också tilläggas att det hela gjordes lite med glimten i ögat (åtminstone som jag minns det). Vi tycker helt enkelt att det är roligt att planera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: