Skip to content

Hejdlösa diktatorer och James Bond.

12 december, 2011

(Keep in mind, jag skrev lejonparten av det här inlägget i avslappningssyfte inför en tenta i som jag var/är övertygad om att jag kommer att misslyckas med. Sålunda: det är inte fullt så genomtänkt).

Alla normala människor hejar på skurkarna i filmer. Detta är inte bara lösta fakta utan kalla hårda spekulationer.

Ty betänk följande, käre läsare. Hjältar i filmer är regelmässigt (såtillvida de inte spelas av Bruce Willis) tråkiga individer. De är alltför ofta rödkindade idealister som i slutändan alltid gör det rätta- dvs. den raka motsatsen mot riktiga människor som snarare drivs av egennytta (Carema), girighet (Amerikanska Republikaner), religiösa vanföreställningar (en hissnande stor del av jordens befolkning inklusive vissa ateister) etcetera. Därtill vet man ju i film att det goda alltid, alltid, alltid vinner vilket gör att skurkarna ofta framstår som en slags underdog.

Skurkarna däremot är i regel mer underhållande och mer minnesvärda än hjältarna. Med handen på hjärtat är det väl relativt få personer som tycker om t.ex. Star Wars, Sagan om Ringen, När Lammen Tystnar, eller Inglourious Basterds p.g.a. filmernas hjältar. Nej i Star Wars är det Darth Vadar och Kejsaren som är filmernas huvudnummer och i Sagan om Ringens fall är det orcerna och Sauroman. Dessa har de bästa delarna av dialogen, är de som är mest underhållande att följa (inte minst Sauroman och Kejsaren som trots allt är två förvirrade gubbar i nerbajsade morgonrockar som tycker att det är direkt roligt att vara onda) och de som får handlingen att gå framåt- betänk att hjältarnas menlösa handlingar i regel är reaktioner på skurkarnas mer kraftfulla dito.

I de två andra filmerna är det SS-Standartenführer Hans Landa och Hannibal Lecter man minns, karaktärer är så pass välskrivna att Anthony Hopkins och Christoph Waltz mer eller mindre kunnat bygga sina karriärer på dessa rollprestationer.

Så på film är det skurkarna som är intressantast för att inte tala om roligast. I verkligheten är det nu inte nödvändigtvis så, riktiga skurkar har ju en tendens att utsätta riktiga människor för riktigt våld och det leder naturligt nog till att det är svårare att tycka om dem. Därtill är verklighetens skurkar sällan så extravaganta eller uppenbart galna som sagans vilket gör dem än svårare att tilltalas av.

Dock finns det en del exempel på statschefer som skulle göra sig ytterst bra i filmsammanhang, ledare som skulle passa som filmskurkar och som nästan måste fått inspirationen till sin statsmannagärning av Sauron snarare än av Weber.  Den typen av makthavare där man inte vet om man ska skratta eller gråta då deras statsmannagärning gått från paranoida utfall av brutalt förtryck till att allt mer fokusera på megalomana upptåg syftande till att förverkliga diverse personliga fantasier.

Statschefer som får verkligheten att överträffa sagan.

Det första exemplet de flesta kommer att tänka på är nog Kim Jong Il. Karln styr något så ovanligt som en nekrokrati (dvs. ett statsskick där statschefen är död). Han har lyckats med konststycket att nästan helt hjärntvätta sin befolkning till att tro på skapelsemyter om statschefen (dvs. pappa Kim Il Sung), att Nordkorea är värdens bästa land att bo i (trots att barnen blev rödhåriga av undernäring under början av 1990-talet) och att han själv lyckades slå 16 av 18 Hole-in-one under sin första golfrunda. Att ingen vågar/vill/kan säga emot honom är tydligt när man ser till hans klädsmak tillika frisyr.

Ett av de bästa afrikanska exemplen på denna filmskurksartade ledarstil är annars Jean-Bédel Bokassa. Denne man var Central Afrikanska Republikens diktator under 1970-talet. År 1965 ställde han till med statskupp vilket gick galant då han i egenskap av överste även var arméchef över republikens mäktiga armé om 500 man. Det följande decenniet präglades sedan av ett allt mer excentriskt ledarskap. Oppositionen kom att matas till Bokassas halvtama krokodiler (som bodde i en swimmingpool bakom hans palats), utländska diplomater informerades av den Store Ledaren själv att den goda mat de blev serverad under officiella tillställningar ibland bestod av människokött och givetvis utövades därtill en mängd ytterst godtyckligt våld mot civilbefolkningen. Dock var inte Bokassa helt nöjd med titeln ”president” vilket kom att leda till att han, den forne översten, lät kröna sig själv till ”Kejsare av det Central Afrikanska Imperiet” istället. Kröningsceremonin kom att kosta ett av världens fattigaste länder 20 miljoner $ (i runda slängar en tredjedel av ”imperiets” årsbudget).

En mer okänd figur var Saparmurat Niyazov. Han och Bokassa skulle säkert kommit bra överens om de någonsin träffats då de tycks ha varit rörande ense om att den ädlaste statsformen är den ohämmade kleptokratin. Niyazov var Turkmenistans despot och syntes ha ytterst svårt att förstå skillnaden mellan orden ”statskassa” och ”statschefens plånbok”. År 1998 lät Niyazov uppföra den s.k. ”Neutralitetsbågen” (kostnad: 12 miljoner $) för att fira landets neutralitet. Eftersom blygsamhet inte var Niyazovs starka sida fann han det nödvändigt att kröna bågen med en enorm guldstaty av sig själv (som snurrar 360 grader per dygn). Han var även mycket intresserad av att framhålla turkmenernas (läs: sin egen) storhet vilket ledde till att han författade sitt epos Ruhnama. Detta var en beskrivning av en Jesusliknande gestalt som räddar sin nation från fördärv (undrar vem det kan vara). Boken ansågs så välskriven att man bytte ut det mesta av skolgång som syftade till t.ex. förståelse för algebra och fysik och ersatte detta med memorerande av Ruhnama. Kännedom om detta verk kom nämligen att bli vitalt för människors möjligheter att ansöka om arbete i offentlig tjänst.

Ett sista och mer aktuellt exempel är förståss Muammar Gaddafi. Ty betänk Gaddafi. Han hade ett flertal garden av kvinnliga soldater (vars medlemmar lustigt nog alla var vackra), importerade sjuksköterskor från Ukraina (som lustigt nog alla var vackra), hade mer eller mindre oändliga monetära tillgångar och palats som fick Uday Husseins boning att framstå som en minimalistisk hundkoja. Slutligen har det kommit rapporter om att han hade ”en enorm labyrint” under ett av sina slott. Som med mycket annat beträffande överste Gaddafi är det oklart vad han skulle med denna till. Minotaurer kanske?

Nå, alla dessa fyra herrar slutade någon gång i sina liv att vara riktiga statschefer och blev istället Bondskurkar. De har alla de karakteristika som krävs för att vara en sådan: megalomani, skenande sexualdrift, oändligt med finansiella resurser samt personliga garden med orcer vars huvuduppgift var att kväsa potentiella fiender snarare än att skydda befolkningen.

Dock finns det en viktig skillnad. Bokassa och Niyazov dog i lugn och ro i sina sängar (den förstnämnde befann sig förvisso i landsflykt efter att fransmännen tröttnat på hans upptåg men då han hade varit förutseende nog att plocka med sig statskassan gick det knappast någon nöd på honom). Kim Jong Il kommer sannolikt att göra detsamma. Bondskurkar å andra sidan blir alltid ställda inför rättvisan (dvs. James Bond). De får aldrig tillfälle att genomföra sina vrickade planer eftersom det goda i slutändan alltid, alltid, alltid vinner.

Undantaget är Gaddafi. Han slutade sina dagar i ett avloppsrör, brutalt misshandlad till döds av en uppretad mobb.

Förhoppningsvis segrade det goda i det fallet. Låt oss hoppas att sagan blir verklighet i Libyen.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    12 december, 2011 19:05

    Bilden från Bokassas kröning är helt makalös. En saga som blivit verklighet. I ärlighetens namn tror väl ändå ingen av oss på fred och ordning i Libyen?

    • 12 december, 2011 19:16

      Den är något av en favvo.

      Njaä. Hoppas kan man ju. Vad jag tänker är att det som nog händer är att (om det inte är fortsatt våldsamt) de kommer instiffta någon form av demokrati denna kommer ge makten till någon form av islamistparti och vi i västvärlden kommer hålla tummarna för att så inte är fallet i nästa val. Den positiva sidan av saker och ting är ju att religiösa fundamentalister är ganska dåliga på, säg, ekonomi vilket kan leda till att folket tröttnar på dem och röstar bort dem. Detta är givetvis under förutsättningarna att demokratin/landet/osv överlever sin första regim.

  2. lucidor permalink
    10 januari, 2012 00:24

    Jag såg första halvan av House of Saddam på SVT idag, innan sömnen knackade på. Den var en fascinerande stilstudie i psykopati. Alla var nog rätt rädda för den mannen. Rekomenderas – möjligen finns den på SVT play?

    • 22 januari, 2012 17:29

      Fan jag glömde Saddam & söner i det här inlägget. Hur är det möjligt? Ska hursomhelst kolla upp serien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: