Skip to content

Om klasskillnader och revolutioner

16 december, 2011

En ganska vanlig missuppfattning bland människor som är intresserade av krig men okunniga vad beträffar historia är att Ryssland skulle vara omöjligt att besegra. Så är inte fallet.

När det gäller krig har Ryssland förvisso ett antal fördelar 1) landet är enormt vilket gör det nästintill omöjligt att ockupera. 2) Landets klimat har beskrivits som ”en serie naturkatastrofer” med två lerperioder, en sträng vinter och en het sommar (notera: Napoleon förlorade nästan lika mycket folk p.g.a. hetta under marschen mot Moskva som han gjorde av kyla på återtåget därifrån). 3) Stora manskapsreserver som gör det relativt simpelt för den mest basala av stater att ersätta förluster. 4) I regel (dvs. alltid utöver några år under 1990-talet) har landet haft auktoritära eller rent av totalitära statsskick. Dessa är en nackdel under fredstid (då de tenderar att hämma både innovation och tillväxt) men däremot en fördel under krig (då man inte behöver bry sig om sådana demokratiska förtretligheter såsom en folklig opinion).

Men samtidigt har ryska härar alltid fått dras med ett antal nackdelar, t.ex. efterblivna stater och administrationer, ofta ålderdomlig utrustning samt en oförmåga att bekämpa asymmetriska fiender (en svaghet som de flesta stater förvisso delar). Så de går absolut att besegra vilket en liten genomgång av rysk historia efter 1789 torde ge för handen. Ty en sådan skulle visa att Rysslands krigshistoria är som de flesta andra länders, man vinner en del konflikter, förlorar andra och i regel leder krigen varken till det ena eller det andra. Ryssarna förlorade samtliga krig innan 1812 mot Napoleon, vann absolut inte Krimkriget, förlorade i både Afghanistan och Tjetjenien under andra halvan av 1900-talet och hade stora problem att betvinga både turkmener och tjetjener under slutet av 1800-talet.

Men det största nederlaget Ryssland genomlidit torde nog vara det under första världskriget. Det var därtill en ganska onödig förlust, tyskarna försökte ett flertal gånger få till en separatfred med tsaren. När en sådan inte kom till stånd beslutade man sig i stället för att massakrera de ryska arméerna i fält och sedan stycka upp västra Ryssland i ett antal lydriken (vissa av dessa var små, andra var Ukraina och Polen).

En missuppfattning om den ryska katastrofen under det första världskriget är att ryssarna förlorade p.g.a. att den ryska revolutionen bröt ut 1917. Detta framstår i min värld som att ta saker och ting i fel ordning. Ty det var inte så att ryssarna förlorade kriget p.g.a. revolutionen utan snarare så att revolutionen kom p.g.a. ryssarna höll på att förlora kriget (den som vill hävda att revolutionen skulle kommit ”i alla fall” får gärna komma med en källa för detta).

Ty kriget förlorades av främst två skäl. Det första var att konflikten kom att bli en prövning för den moderna staten, något som ryssarna saknade. Tvärtom ville tsaren helst styra sitt enorma rike som en medeltida autokrat- alla beslut av dignitet skulle fattas av honom och ingen annan vilket ledde till en extremt centraliserad befälsordning. Det andra skälet har dock med klass att göra.

Det ryska samhällets klasskillnader var nämligen enorma. Den absoluta majoriteten av Rysslands befolkning var fattiga bönder som fortlevde sin existens på taigan på ungefär samma sätt som deras förfäder gjort på medeltiden. De var därtill ofta svårt skuldsatta som en effekt av upphävandet av livegenskapen på 1860-talet vilket kom att sätta dem i en plågsamt svårartad beroendesituation till adeln. Medellivslängden var ungefär lika låg som läskunnigheten och misären var utbredd.

Adeln å sin sida var försatt i ett stadie av liknöjd dekadens. De var synnerligen intresserade av att upprätthålla befolkningens miserabla status quo men var även den djupts skuldsatt. Fördelningen av rikedom i landet var skev på ett sätt som man inte kopplar till 1900-talet, mängder av medel föll i ett mycket litet fåtals händer medan den stora breda massan erfor fattigdom och regelrätt svält med jämna mellanrum.

Dessa klasskillnader översattes effektivt till den ryska hären. Kavalleri och artilleri var adelns vapenslag medan infanteriet tillhörde de lägre stånden. Då infanteriet var de som tillfogades den absolut största andelen av den ryska arméns förluster innebar detta i praktiken att de som stupade på Polens ängar och bland de karpatiska bergen var bondsöner emedan de som inte gjorde det tillhörde adeln. Därtill ansågs inte ofrälse lämpliga för befälsposter vilket innebar att man aktivt motverkade alla ansatser till meritokrati. Istället var det den fysiska närheten till tsaren som avgjorde vem som ansågs lämplig att leda människor.

Dessa klassklyftor kom att bli sprängstoff när förlusterna började torna upp sig. Alltfler bondpojkar drog iväg från sina hembyar för att aldrig återkomma och allt fler vanliga ryssar började fråga sig varför krigets börda skulle falla tyngst på dem som hade minst att vinna på att försvara moderlandet.

Så kom revolutionen, och via den kom Lenin. Och sedan Stalin.

Detta är ett ganska bra exempel på vad som kan hända när klassklyftor blir för stora. När vissa tjänar mycket i ett samhälle medan andra tjänar inget. När samhällets resurser investeras i de få på bekostnad av de många. När allt fler börjar ifrågasätta varför man ö.h.t. upprätthåller samhället.

Detta är inte ett problem vi har i Sverige. När FN gör sina mätningar över vilka länder som har jämnast inkomstfördelning tenderar vi svenskar att toppa listorna (i regel hamnar vi någonstans mellan första och femteplatsen). Vi är alltså ett av de ekonomiskt mest jämlika länderna i världen.

Inkomstskillnader och därmed klassklyftor är ej heller något problem av dignitet inom EU-länderna. År 2006 tjänade de bästa avlönade cheferna mellan 13 och 25 gånger så mycket som en fabriksarbetare. Detta kan givetvis låta mycket men är inte i närheten av de löneskillnaderna som varit under fornstora dar. Därtill verkar de flesta europeiska politiker känna till det empiriska samband nationalekonomer brukar peka på som säger att en fördelningspolitik är bra för samhället. Att utbilda allmogen leder i praktiken till samhällsekonomisk effektivitet.

Nej ska man oro sig för klasskillnader ska men se till den andra sidan av atlanten. Där talar vi om löneskillnader. Där erhåller chefer ungefär 475 gånger så höga löner som de arbetande. Vad detta tycks innebära i praktiken är att man har en grupp i samhället som är mycket rika, sedan ett glapp där medelklassen brukade vara men där ingen numera befinner sig och sist samhällets ekonomiska botten. Försök till ändring av detta möts med vrål om ”socialism” och ”klasskrig” från de som är rika.

Detta är något som statsvetare allt mer börjat oroa sig vad beträffar USA, att medelklassen allt mer börjar försvinna och därtill varit på väg bort sedan Reagans glada dagar. För det är något att oroa sig för i ett land. Medelklassen är den historiska motorn för att demokratier ska fungera (notera att Ryssland länge saknade sådan). Utan den finns det inga medborgare som är rika nog för att ställa krav men samtidigt inte så pass rika att de beredvilligt accepterar saker och tings rådande ordning. Men det medelklassen också är beroende av är reform. De har regelmässigt intresse av förändring i samhället men samtidigt inte på ett så våldsamt sätt att deras födkrokar sätts i gungning.

Revolution är något som de desperata ställer till med, de som inte längre har några andra val än det nakna våldet. De människor som uppstår ur klassklyftor och sådana finns mycket riktigt i USA. Där finns även en liknöjd överklass, en krympande medelklass och en växande underklass. Därtill är landet indraget i ett antal mer eller mindre hopplösa och sanslöst dyra krig.

Hm, det där låter bekant.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Lucidor permalink
    18 december, 2011 17:21

    Önskar två till inlägg taggade: ”THE SKIES ARE FALLING!!!111ONE!” innan midsommar. Då är jag nöjd.

    • 18 december, 2011 18:08

      😛 Vi ska se om jag kan utfärda någon till domedagsprofetia. Var det för många växlar som drogs den här gången?

      • Lucidor permalink
        19 december, 2011 19:34

        Tja, jämförelsen mellan amerikas underklass och bondebefolkningen i Ryssland före det stora kriget kanske var i elastiskaste laget. Dock en bra betraktelse av Rysslands styrkor och svagheter.

      • 19 december, 2011 22:22

        Jo, det får medges att det är något av en hyperbol. Jag tror huvudproblemet får ses vara den begynnande bristen på en medelklass.

  2. 26 januari, 2012 18:05

    Jag har bara en sak att säga: http://www.youtube.com/watch?v=CFo-C_OpQDc

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: